Tvingas till sjukersättning

FK sa ju att det blir kontroll efter 3 år, om man har blivit bättre osv. Det är just det, jag vill gärna må bättre. Men den psykmottagning jag har gått till under ca 10 års tid vägrar ge mig mer hjälp, dom anser att dom har gjort allt dom kunnat för mig. Så jag måste söka hjälp någon annanstans nu. Jag försöker ta mig ut på lite promenader men ibland går det bara inte så jag få ta hjälp av massa tabletter. Och när ångesten är borta mår jag faktiskt ganska okej vissa dagar medans andra dagar vill jag bara ställa mig på järnvägen och slippa allt.

Det låter som om du borde ta sjukersättning. Det är högre än socialbidraget och situationen lättar psykiskt av att ha råd med lite mer.

Sedan finns olika insatser som kan hjälpa dig ut. Du kan få kontaktperson, boendestöd som följer med o handlar, åker buss o.d så du slipper göra sådant ensam om du har svårt för det.

Se sjukersättningen som ett första steg mot att må bättre med hjälp av bättre ekonomi. Sedan börjar du planera långsiktigt vart du vill med ditt liv. När jag fick min sjukersättning var det första jag gjorde att köpa mig studieböcker. Även om de mest legat sedan snart ett år så är det min plan, att komma vidare. Planera framåt! Jag själv exempelvis blev nästan helt ångestfri när sjukersättningen kom, jag har ytterst sällan ångest o det går veckor ibland månader nu emellan. Man måste kunna leva rimligt också och bara socialbidraget är ett stort hinder mot ett mer välmående liv. Pluggar man sen kan man också komma ifrån sjukersättningen och höja livskvaliteten än mer. Men ingen kan leva i åratal på soc och vara livsglad samtidigt. Pengarna räcker ju knappt till mer än mat. När min sjukersättning kom köpte jag symaskin, en ny garderob av kläder och annat som höjer den psykiska statusen.

Jag köper var månad sådant jag verkligen vill ha o trots att jag fortfarande är kroniskt deprimerad tror jag att jag till augusti kommer kunna plugga åtminstone 2 kurser med en paus efteråt. Man måste ha delmål och inte se loppet som kört. Sjukersättningen är vägen tillbaka om du själv väljer att se den som det.

Nja jag får ju ganska bra betalt med sjukpenningen och boendetillägg nu men mår ändå inte bättre för det, att jag har "mycket" pengar över när alla räkningar är betalda. Men det kanske beror på att sjukpenningen bara är tillfälligt och jag inte vet hur mycket sjukersättningen blir ännu. Jag shoppar ganska mycket idag också men då mest kläder och smink. Det skulle inte vara fel med lite nya möbler men det får väl bli sen. Men när jag hade socialbidrag mådde jag i alla fall fruktansvärt dåligt då jag fick leva på typ 1000 kr i månaden bara. Så det vill jag inte göra igen.
Felet med mitt liv är väl att jag är så ensam och osocial. Jag har inga vänner i min stad för jag blev mobbad och utanför i skolan pga alla såg mig som konstig. Dom vännerna jag har är på internet och från den folkhögskola jag gick i för några år sen. Mina föräldrar träffar jag varje helg. Jag vill bara ut mer i samhället. Jag klarar av att handla själv. Det är liksom att ta sig ut som är det svåra. Och kontakter med myndigheter, vården etc, jag har min pappa som hjälper mig med det trots att jag är så gammal. Jag har blivit erbjuden boendestöd och kontaktperson men det känns så fel att man får en som är ens "kompis" och får betalt för det. Och så har jag varit på en dagverksamhet också men där trivdes jag inte.

Ursäkta men om du nu är så gammal varför låter du andra bestämma över dig? Det är ju DITT liv och inte deras!! Bara du känner hur du mår och vill ha det. Om du nu mår dåligt över sjukersättning så ska du ju inte ha det! Tänk också på att sjukersättning är permanent, alltså något du får ha resten av livet! Visst gör FK några kontroller efter ett tag men det är bara några frågor och ingen utredning direkt, jag vet detta eftersom en vän till mig har sjukersättning. Om du nu vill studera så går det inte med sjukersättning heller då blir du av med den och du kan inte testa att jobba för då måste du söka annat bidrag och kan bli skyldig att betala tillbaka vilket inte är så jäkla kul.
Och sjukersättning är inte alls bra betalt, dom drar massa skatt osv. Beroende på vad du får, halv eller hel ersättning också!! Det blir tyvärr nästan som socialbidraget och då har du ju inte mycket att leva på om du nu har skulder.
Om du vill komma ut i arbetslivet tror jag nog att det bästa är att skaffa praktik på nåt ställe du vill testa på, det kan faktiskt leda till anställning. Och med de funktionshinder du har tycker jag det är konstigt att du får sjukersättning. Om du nu har såna problem med det sociala, alltså det kan man ju träna på och det behöver inte finnas där i hela ditt liv. Social fobi kan man absolut träna bort.
Kämpa på!!

Sjukresättning och sjukpenning räknas ut på olika sätt. Sjukpenning är 80% eller 75% av vad du skulle ha tjänat om du jobbat. Sjukersättning är ungefär 65% av vad du tjänat de senaste åren (olika antal år tillbaks beroende på hur gammal du är).
Har du inte jobbar åtminstone ett år de senaste åren så får du bara grundbeloppet, vilket är 8900 kr innan skatt.
De flesta får lite mindre i sjukersättning än vad de får i sjukpenning.

Vad gäller själva frivilligheten i att få sjukersättning så funkar det så här:
Den som har sjukpenning kan få sin sjukpenning utbytt till sjukersättning om det finns information från läkaren om att arbetsförmågan är varaktigt nedsatt. Det behöver inte personen själv gå med på eller godkänna. Man kan självklart skita i alltihop och avbryta sin sjukskrivning, men man kan inte välja att tacka nej till sjukersättning och fortsätta gå kvar på sjukpenning då.

Man kan också ansöka om sjukersättning själv, vilket är helt frivilligt. Om någon övertalat dig att göra det så kan du inte gärna skylla ifrån dig. Om det är som du säger att du väntar på ett läkarutlåtande som aldrig kommer så kan du givetvis dra tillbaks din ansökan. Det är bara ringa till kassan och säga till. Det har du all rätt att göra i så fall.

Du säger att du äter tabletter ibland för att kunna gå ut. Får man fråga vad för medicin det är du äter?

Sobril. Dom tar jag mest när jag ska gå ut och när jag har svår ångest. Dom hjälper bra men nackdelen är att jag blir väldigt trött av dom.
Jag tar även Seroquel, Venlafaxin och Mirtazapin men dom hjälper inte, jag försöker sluta men det går tyvärr inte så bra.

Jag kunde själv inte gå utomhus förr utan att få panikångest. Jag tvingade ut mig själv under många år vilket förvärrade torgskräcken +plus att jag hade otur o råkade ut för ett par incidenter.

Jag började träna bort det på Stesolid. (jag hade dagliga panikångestattacker, plus svårare hyperventilering) Det går att vända på problemet även om det tar tid. Sedan hade jag tur en dag när jag satt med en svår attack o någon kille dök upp o kom o satte sig bredvid mig men med lagom avstånd medan han log vänligt utan att vara för inpå. Det var en hyfsat lång stund o antagligen försvann andra kopplingar som lagts ovanpå min torgskräck. Så man kan bli mycket bättre bara av att låta attackerna få ebba ut.

Hjärnan har lärt sig att lämna felaktiga felmeddelanden om faror och är överaktiv. För mig bröt det från början ut av depressioner och antagligen för hög självmedvetenhet. Jag vet att sådant inte är lätt men den hjärna som aktiveras kring annat börjar stärka andra kopplingar istället för att enbart låsa sig vid ångest. Mediciner bör främst vara ett komplement och inte en daglig lösning. Även om jag själv av misstag börjar hyperventilera ibland (något som kan trigga ångest hos mig) hade jag antagligen varit lika dålig idag om jag enbart ätit mediciner. (även om jag förr naturligtvis unnat mig olika benzos även i förebyggande också)

Usch Sobril ska du undvika så gott det går. Man kan bli beroende av dom sen är det skitsvårt att sluta. Kan du inte få nåt annat?

Ja jag vet det. Men tabletterna tar ju slut rätt snabbt för jag får 5 mg så läkaren skriver inte ut så ofta heller. Jag har sagt att det bara är Sobril som funkar men dom lyssnar inte. Jag är rädd för att bli beroende för dom är ju "räddaren i nöden" för mig.

Om man får sjukersättning kan man få bostadstillägg också. Jag tycker dock att det är hopplöst att räkna fram vad man hamnar på.

Det är döden att vara beroende ekonomiskt av samhällets välvilja. Sedan jag fick min aktivitetsersättning har jag bara mått ännu sämre och missbrukat än mer. Inte p g a bättre ekonomi utan därför min dag består av: ingenting. Efter ett tag har jag till och med gått baklänges i min utveckling och idag är jag bara en liten flisa av mitt förra jag. Om jag kunde gå tillbaka i tiden hade jag aldrig kontaktat psykiatrin i hopp om hjälp, och absolut aldrig villkorat min ekonomiska standard efter psykiatrin.