Den där känslan när det precis tagit slut

Ni vet, när man går ifrån sin flickväns lägenhet och man vet att det var sista gången. Man går genom stan och ser alla människor stressa runt med sina vardagsbestyr, man har sin favoritdepplåt i lurarna, man vet att man har en avgrundsdjup depression framför sig, kanske år, men just då befinner man sig på nåt konstigt sätt bland molnen, på väg att rasa ner. Allt går i slow motion. Man känner sig hög, osårbar, men samtidigt helt förstörd. Livet har precis knockat dig, men smärtan har inte hunnit infinna sig än. Trots att detta är ett plågsamt ögonblick i livet så finns det samtidigt så mycket värde i det. Man ömsar skinn, knoppar brister, man blir förlöst. Det gör ont, men det formar och slipar dig.

Det måste finnas många här som vet exakt vad jag talar om. Och för er som aldrig haft ett smärtsamt uppbrott - stackars er!

Har aldrig blivit så djupt förälskad att mitt liv skakats om våldsamt under en epok efter det har tagit slut.

Jag ser det däremot positivt, att inte behöva gå igenom det. Avundas inte dig ett dugg.

En nära vän beskrev tillståndet som:

-"Det känns ju precis som det gör när någon har dött"


Sorg, smärta, ovisshet, vad händer nu? Hur ska det bli för mig?

Hoppas att du har Goa vänner som tänker på dig lite extra.

Det kändes inte bara som hon dog utan att även jag gjorde det.

Och när det passerat en vis period börjar man spekulera kring om vad som hade skett om man gjorde x istället för y, hade det räddat förhållandet? Tänk om jag inte gjorde det där, hade hon legat i min famn nu? Alla dessa frågor men svar man aldrig får svar på. Det är bara så det är. Visst formar det och slipar en, ibland så slipar den nästan för djupt och man är på väg att spricka och ibland så studsar slipen mot en bara och man går vidare med glädje.

Det är absolut en upplevelse, första gången är alltid värst men jag upplever med tiden så tar man allt mer och mer som en klackspark, man får självklart frågorna i huvudet men den där känslobubblan som förr brukade spricka enkelt är nu gjort av sten - man blir inte känslokall, men man har lärt sig att man inte ska lägga sin lycka på någon annan.

Och den där första gången när man skulle diskutera och reflektera över allt och inget med sina vänner om uppbrottet, där ens singelvänner har extremt svårt att förstå ens känslor och tankar. Man kan nästan känna sig ensam trots att man har bra vänner runt och då börjar man tänka ännu mer på henne, hon förstod ju sig på en?

Det är bara så det är.

Hon hjälpte dig att bära den där stenen 8 km, men tro fan att du skall ta den själv de sista 2 km. Det man lär sig är att det börjar alltid med en själv och slutar med en själv. Man är kung i sin egna värld. Du är tåget. Du är äpplet i pajen. Du är komplett oavsett om man är med någon annan människa eller inte.

Stay true.

Det vet jag exakt vad du talar om.

Det är för att du rationellt vet att allting kommer förändras från och med nu, och ingenting kommer bli sig likt, men du fortfarande inte upplevt konsekvenserna av det än. Du är fortfarande på samma ställe du hade varit på om du bara var påväg hem från att ha hängt med henne som vanligt. Du kommer fortfarande innanför dörren och allting är som det brukar vara och som det alltid har sett ut, men rent logiskt vet du att det inte är det -- känslorna har bara inte hunnit ikapp än, så du är nästan fast i ett limbo mellan de två. Riktigt hemsk/fascinerande känsla.

Fy jävlar nu börjar jag gråta här.

Jag har bara känt lättnadskänslor när ett förhållande tagit slut, en börda mindre liksom.

Förmodligen för att du behöver jobba på dig själv, och inte låta det så långt så att du lägger ett självklart beslut i den andras hand.

Förstår exakt vad du pratar om och du skrev det riktigt bra. Känslan av att allt går långsamt är förjävlig, man ska samtidigt ställa om till en mer andefattig inställning från att ha varit uppe i ruset. Man vill inte men man vet att det kommer. Man försöker förgäves att ta sig upp igen men klarar inte det.

Klockrent skrivet och det väcker starka känslor och minnen inom mig.

Otroligt fint skrivet TS. Mycket känslosamt beskrivet.