Moralfilosofisk fråga angående medborgarlön

Finns inget guld som backar dagens valuta, bara tomt papper backat av tro

Varför slava för din egen förstörelse... dags att öppna ögonen min vän

Fast det är en annan diskuss. FIAT-valutorna är inget annat än ett gigantiskt pyramidspel - visst men jag vet inte om det har bäring på denna fråga . . . . . . .???

Som redan tagits upp i tråden. Det finns fortsatt möjlighet att jobba trots medborgarlön. Den som vill jobba är inte förbjuden att jobba. Den som inte vill jobba är inte heller tvingad att jobba. Kontentan är att möjligheter ökar, vilket torde innebär att fler bly lyckliga.

Hur lyder argumenten angående snylteri och dagdriveri?

Bidrag upp till en värdig levnadsstandard är knappast snylteri i ett alltmer högteknologiskt, automatiserat och arbetsbefriat samhälle.

Det är bara folk som tror sig veta andras bästa bättre än de själva som vill att alla ska vara sysselsatta av en arbetsgivare (som förutsätts vara rättfärdig och ansvarstagande) för att de tydligen inte skulle klara av att ta hand om sig själva annars.

Det är en inte alltför sympatisk människosyn att hålla sig med.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Paternalism

Ja jag tolkar snylteri- och dagdriveri-spåren mer som "jante-logiska" i form av "jag jobbar och då ska tamejfan su också gör det!" Ungefär . . .

Att det kan vara en hedonistisk vinst (i ekonomiska och andra termer) för alla, tas inte ens upp till diskussion

Det är rätt intressant att en tråd som handlar om medborgarlön från ett moralfilosofiskt perspektiv och som egentligen inte skulle beröra de ekonomiska argumenten... ändå hamnar i just de ekonomiska argumenten, i varje fall till stor del.


Ett sätt att se på saken, som jag själv sympatiserar med, är att vi människor lever i en godtycklig existens som vi själva inte valt men dr krav ställs på oss (både av andra människor men också av nödvändigheter för att vi ska överleva, exempelvis så måste vi äta mat), varför jag ser det som motiverat att man i stor utsträckning formar samhället så att vi lättar existensens börda för många individer. Jag orkar inte gå in alltför detaljerat (mest för att min dator är seg som sirap och inte fungerar som den ska) men poängen är väl den att då människor inte valt sin existens (de kan bara välja att avsluta den alternativt att inte avsluta den, men likväl finns den där) så är det omoraliskt att också kräva av människor att behöva arbeta för att upprätthålla det nödvändigaste för den. Det blir som att låta människor födas in i en värld för att sedan säga till dem att ni får arbeta för er föda eller dö, som om livet och världen vore ett gigantiskt stalinistiskt arbetsläger... ja, förutom för dem som föddes in i rätt familj förstås vilket för in en rättvisedimension i det hela.

Ett annat sätt att se på saken är att faktiskt se det hela som en resursfråga, att se det ur ett ekonomiskt perspektiv, fast då med en annan resurs i tanke: nämligen tid. Tid är en ständig bristvara och samtidigt det som kanske begränsar oss som mest. Vi måste alltid välja hur vi ska använda vår tid och så fort vi använder den är den förlorad. Med medborgarlön så får fler människor kontroll över hur de ska använda sin tid och kan då använda den för sina egna individuella ändamål. Arbete, eller att babbla med socionomer för att få sitt socialbidrag, är trots allt tidskrävande och tar tid från andra, mer meningsfulla aktiviteter. Jag har för mig att det var Bertrand Russell som just argumenterade, redan på 20-30-talet, för att det vore mest moraliskt att organisera samhället så att produktionen och teknologin gick ut på att frigöra så mycket tid som möjligt för människan så att hon var mindre bunden och mer fri att göra som hon själv önskar. En rätt så fin tanke om ni frågar mig.

Nu finns det givetvis många fler dimensioner i den här frågan och de två perspektiven jag gett här ovan (som har med varandra att göra) väcker givetvis andra frågor, och de är verkligen inte etiskt perfekta (vad nu det är). Jag orkar dock inte utveckla de särskilt mycket mer just nu (pga min jävla fittdator!).

Det där var väldigt nära vad jag känner själv utan att jag bemödat mig om att formulera det.

Vår existens är naturligtvis utgångspunkten i den här diskussionen liksom moralfrågor runt samexistens med andra människor.