schillnad på män o kvinnor i grammatik ?

hej

undrar om de e någon schillnad på män o kvinner när man ser till hur de använder grammatiken alltså som på engelska om en man säger min väska e grå så säger han my bag is grey men om en kvinna ska säga det så säger hon mines bag is grey

finns de sånt i svenska språket med ? tycker de är sjukt interessant

Finns inga skillnader varken på engelska eller svenska.

Nej, en man säger inte my och en kvinna mine... Det har med helt andra saker att göra. Feminima eller maskulina böjelser av sådan art finns inte i svenskan eller engelskan, men däremot i t.ex spanskan där "La" är feminint, ex. "La chica", betyder tjej och "El chico", betyder kille.

Om du menar att kvinnor pratar på ett sätt med en egen grammatik, och män pratar på ett annat sätt med annan grammatik, så nej det är ingen skillnad på svenska och engelska. Jag är inte bombsäker men jag tror att japanskan är uppdelad på manligt och kvinnligt. Jag vet att Lakota (Sioux) är uppdelat med olika ändelser beroende på om det är en man eller kvinna som pratar. När de körde en förhandsvisning på filmen Dansar Med Vargar så höll publiken på att dö av skratt, eftersom Kevin Costner pratade Lakota som en kvinna.

Nej, det har inte något med kön att göra.
Du använder inte 'mine' före ett substantiv (bag)

Emma : 'My bag is grey'
John : 'My bag is grey'

'Is that bag yours?' - Emma : 'Yes it's mine, it belongs to me'
'Is that bag yours?' - John : 'Yes it's mine, it belongs to me'

Du borde googla : possessive pronouns/adjectives english
PM'a mig om du undrar något.


I spanskan är det ingen skillnad heller på det i fråga : 'Mi(s) mochila(s)' och kan inte böjas.
Däremot 'nuestro' och 'vuestro', böjs baserat på substantivet efter O(S)/A(S).

Tja, om rollfigurens lärare och förebild var en kvinna, så skulle rollfiguren just lära sig att tala som en kvinna. Det är faktiskt mycket följdriktigt i en sådan film.
Jag såg inte filmen så jag vet inte på vilket sätt han lärde sig Lakota fastän en vit. Jag föreställer mig antingen av barnflickan / köksan, eller om han blev skadad och sköttes länge av en kvinna...
I bägge dessa fall skulle han naturligtvis kopiera hennes språk. Om hon inte ansträngde sig till max att lära ut manligt språk till honom.
Om skådisens språkcoach var en kvinna, skulle hon däremot nästan säkert anstränga sig att lära honom den manliga varianten.

Vidare, lakota är ju ett ovanligt språk, och det finns inte så många som kan lakota.
Om man nu inte bjöd in alla lakota-talare som man kände till till bioförevisningen, kan publiken inte gärna skratta åt fina nyanser i lakota-språk.
Men de hade kanske nån specialvisning i lakota-indianernas föreningslokal, motsvarande??

1. Skillnad stavas med k. Det är en del som uttalar med ch, lite halsljud, framför allt de som lärt sig svenska med tiden. Men det stavas alltid med k.

2. Som de andra sa, dylika skillnader i manligt eller kvinnligt språk finns inte i vare sig svenskan eller engelskan. Men de finns i många andra språk. I slaviska språk finns de också, t.ex. jag vet de finns i polskan.

3. Det KAN förstås finnas skillnader i vissa kretsar och gäng, där de bildat sin egen jargong...
Om ditt exempel är äkta, kommer det helt säkert från en sådan lokal undergrupp med egen jargong.

4. MEN. Det finns något som heter genus-språk, tror jag. Finns säkert böcker på biblioteket om det.
Som då går ut på, att det inte finns skilda språk, men att män och kvinnor tenderar att uttrycka sig lite olika. Säg att männen svär mera, medan kvinnorna kanske istället utstöter små utrop. Eller faktiskt pratar på... En man säger med eftertryck det italienskinspirerade Basta! Med en bestämd och arg min. Medan en kvinna skulle säga: Nu tycker jag faktiskt att det får räcka. Sluta nu.

Av ren slump har du fått mig att stöta in i ett fenomen som inte är så uppenbart i dagens svenska längre. Som vi vet har svenkan tre genus för substantiv, m. f. och n. (f syns dock bara i plural ex. kvinnor.) Däremot fanns (finns?) också samma indelning för ägande ord, nämligen:
Min (f.) - minn (m.) - mitt (n.)
Din - dinn - ditt
samt
én - en - ett.

Visserligen är det inte alla svenska dalekter som fortfarande har denna skillnaden, oftast är det också omedvetet då det förekommer, då skriftspråket inte ger någon skillnad i stavning heller.

Hade varit intressant att höra om någon här på flashback känner att de följer dessa regler, vet att de används i vissa delar av skåne t.ex.

Den enda skillnaden är på dig och alla andra...

Thailändska är konstruerat på samma sätt. Män säger tex "sawadee krap" medan kvinnor säger "sawadee ka".

Tyvärr är det nog ingen som har en aning om ifall de följer reglerna eller inte eftersom man isåfall måste veta vilka ord som tidigare var maskulinum resp. femininum. Att uttalsskillnad finns håller jag dock med om.

Mi - min - mett o.s.v på värmländska. Men det är mest de äldre generationerna som böjer så. De yngre har oftast ingen koll och "tror" t.ex. att ändelsen -a i bestämd form singularis för femininer är någon sorts generell dialektmarkör som kan användas i bestämd form för alla genus, även maskuliner och neutrer.