schillnad på män o kvinnor i grammatik ?

Ett intressant exempel på samma sak är sumeriskan, som hade en speciell "kvinnodialekt" kallad emesal. Emesal skiljde sig ganska mycket från det vanliga språket som kallades emegir. Det användes främst i liturgiska sammanhang, men då endast av kvinnor och eunucker, så kallade kalu-präster, som spelade kvinnor.

Skillnaderna mellan emesal och emegir var dock inte grammatiska, utan främst fonetiska. Man hade både konsonant- och vokalskiften som påminner om dem man ser under de germanska språkens utveckling: d > z, ng > m, u > e etc. Dessa ljudskiften är dock partiella: de förekommer bara i vissa ord.

Till detta kommer skillnader i vokabulären som inte kan förklaras bara av ljudskiften. Furste heter t.ex. umun på emesal men en på emegir och furstinna gashan på emesal men nin på emegir.

Exakt vilken roll emesal spelade och hur det uppkom är omstritt och kommer kanske aldrig att kunna klarläggas eftersom sumeriskan dog ut för flera tusen år sedan. Ljudskiftena och skillnaderna i vokabulär talar dock för att emesal är en mer arkaisk form av det sumeriska språket, som överlevde inom religiösa hymner och andra liturgiska texter.

Det bör dock noteras att männen i dessa texter alltid talar emegir, så av någon anledning var det arkaiska språket förbehållet kvinnor. Man kan som en tankelek föreställa sig ett historiskt skådespel där männen talar nutidssvenska och kvinnorna medeltidssvenska eller fornnordiska.

Ett exempel från en dikt där kärleksgudinnan Inanna säger:

Vän av Enlil, släpp mig lös! Låt mig återvända till mitt hus!

Emesal: kuli Mulila shu bamu emeshe dangen

Emegir: kuli Enlila shu bamu engushe gangen

Inanna talar som kvinna emesal i dikten. Texten på emegir är en översättning. Observera ljudskiftena ng > m och u > e i engushe > emeshe, samt att stormguden Enlil heter Mulil på emesal.

De semitiska språken, t.ex. arabiskan, lär ha genuskongruens hos verben. I indoeuropeiska språk tror jag inte det finns någon motsvarighet.

Jo, samtliga (?) slaviska språk har ju genuskongruens åtminstone i preteritum.

он дал
она дала

Egentligen är det ju inte mycket konstigare än att svenskan ibland har numeruskongruens bland verben.

Jag har blivit väckt.
Vi har blivit väckta.

Jag är gången.
Vi är gångna.


I övrigt finns tråd med samma diskussion:

(FB) Språk med olika ord/ändelser för mäns och kvinnors tal?

Japanska har i vissa fall ett sådant system, med vissa ord som ses som "feminina" och "maskulina".
Vi snackar alltså inte om grammatiskt genus här, utan såvitt jag vet om att kvinnor ska använda sig av mer underdånigt och självutplånande språk, samt "gulliga" ord.
Det är antagligen på viss tillbakagång, i takt med att samhället blivit mindre hierarkiskt, men japanskans mystiska pronomensystem möjliggör nog i högre utsträckning sådana språkliga egenheter i högre grad än våra västerländska språk.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gender_differences_in_spoken_Japanese

Vissa finska dialektala former lär oftare användas av män än kvinnor, t.ex. i österbotniskan läggs "mellan h" oftare av män än kvinnor, som myymään blir myymähän och juomaan blir juomahan. Men detta är absolut inte 100 % utan mer en trend vad jag förstått.

Sen kanske vissa svenska dialektala ljud anses mer feminina, som breda "Lidingö-i:n" eller stockholmska vassa "s".

Många bra deckarförfattare tillhör ju mensfolket, och inte ser jag någon skillnad i språk eller annat. Kjoltygen verkar dock vara ännu mer detaljbesatta med groteskerier och männen mer sparsmakade med sånt.

Jag kommer ihåg att det var konstigt för mig, när jag började lära mig engelska och svenska, att jag kunde inte förstå vem skrev till mig, om författaren inte benämnde sig öppet. I ryska är det vanligtvis inte en fråga om text är skriven från 1st person och den är längre än tre meningar.
Men TS menade nämligen svenska. Säkerligen finns det olika språk i världen där skillnaden mellan man och kvinna ingår i grammatik. Vilken överraskande nyhet!
Den andra och mer intressanta frågan är varför existerar(-de) alls denna skillnad i språk? Påpekar kanske den på utvecklat nog skriftligt språk i dåtid, när man måste veta vem skriver? Den verkar vara absolut värdelös i talat språk...

Att tala om mansspråk och kvinnospråk är lite för enkelt.För det första måste man göra klart för sig vilka män och kvinnor det är frågan om (vita/svarta, hetero/hbt osv). För det andra kan jag inte se att det finns något så unikt i mäns och kvinnors språk, att man kan tala om en faktiskt grammatik.

Men det är klart att det finns skillnader, till exempel i strategier i samtal (att göra sig hörd, väcka intresse). När det kommer till engelskan finns det forskning som visar att kvinnorna i fråga använder mer "Tag questions". Alltså: The car is blue, isn't it? Och det är ju en grammatisk konstruktion (men som sagt inte unikt för kvinnor).

Sedan talar män i stort mer dialekt och slang. Åtminstone i västvärlden, hur det ser ut i Japan, Mesopotamien och bland Lakota-indianerna vet jag inte.