Får panik av alla supermammor - Finns det några jordnära?

Ursäkta ett långt och rörigt inlägg, det är skrivet i affekt. Frågeställning finns på slutet.

Jag är en blivande mamma, innan sommaren är slut så borde jag och sambon ha blivit föräldrar. Jag känner mig dock utanför hela mammaupplevelsen. Jag har blivit tillagd i en Facebookgrupp för mammor i min stad samt kollar runt lite pliktskyldigt på Familjeliv. Utöver det så har jag så klart fått många råd och åsikter från kvinnor som redan är mammor.

Det som slår mig är att väldigt många beter sig som att de har hittat Gud, sett ljuset, blivit frälsta. Det spelar ingen roll om de är gravida ("Åååh så mysigt med dessa små sparkar! Jag känner verkligen att jag och den lilla har kontakt!"), just har fått barn ("Jag sprack rejält och fick sys men hihi, det var en hääärlig upplevelse!") eller har barn sedan länge ("Engla-Tindra skulle aldrig få spela ett så våldsamt spel som Lego Batman! Föräldrar som tillåter barn under 15 att göra det borde bli av med sina barn!"). Det delas bilder på slemproppar (för helvete!), horribla förlossningsberättelser och allt man säger kan man plötsligt bli förmanad för, hur oskyldigt det än tycktes vara.

Jag får fan panik. Alla mammor i vår bekantskapskrets har gratulerat mig till den fantastiska upplevelsen att var gravid och sett riktigt chockade ut då jag förklarat att jag inte gillar det. Alls. Längre än så har jag inte behövt gå förrän jag riktigt ser hur de sitter och filar på en orosanmälan i huvudet. Jag har haft en"besvärlig" graviditet där jag kräks konstant, har foglossning (höfterna värker hela tiden) och överlag känner mig loj. Sparkarna gör att jag får upp bilder från filmen Alien, det skulle inte förvåna mig om det kommer ut en sådan där liten rymdskorpion från magen snart.

Men så långt hinner jag alltså inte, jag behöver inte ens delge dem mina riktiga psykotankar innan de surnar. Mammorna verkar ta personligt illa vid sig att jag inte känner något band till den okända människan i min mage, att jag gärna skulle vilja ha tillbaka min kropp och att tanken på att få barn inte ens sjunkit in ännu trots att 7 månader passerat.

Pappor har visat sig vara min stora tröst. De säger rakt ut att de stod handfallna när den lilla rackaren kom och att det tog ett tag att komma in i rollen. Det är tröstande. Men så får tydligen inte kvinnor tänka enligt andra kvinnor. Det anses fult och förfärande att man inte haft barn och allt vad det innebär som livsmål som kvinna. Det är ytterst förvånande för mig.

Jag vänder mig därför hit eftersom det här brukar vara forumet för oss som inte går så mycket på känslor och luftslott. Jag vill helt enkelt hemskt gärna höra om era erfarenheter, om det finns fler som känt sig borttappad och pressad bland alla supermammor. Om det finns fler som känt sig helt förvirrade inför barnets födelse men varit övertygad om att "det löser sig då barnet är här, då utvecklar vi våra egna rutiner".

Är det någon som har liknande upplevelser?
Hur gör man för att stå ut runt andra mammor? Det kommer ju bli en nödvändighet via föräldragrupper och öppen förskola och dylikt så då kommer min metod, gömma sig från dem, gå om intet.
Är det något fel på mig som ser det som att jag och min sambo kommer börja på ruta ett då barnet föds och som inte alls känner att jag har något ökat band till barnet som är i min mage?
Ni som har barn - Är det ens rimligt att tro på att de verkligen vet allt och hade en tydlig plan som kunde följas med sitt första barn?

Man brukar säga att inget kan förbereda en på att bli förälder, hur många böcker och mammamöten man än har gått på.

Däremot har jag förstått från många att när det väl händer, så är det ofta en "del av en själv" som sätter igång och börjar jobba. Visst kan det vara jobbigt att vara vaken dygnet runt, men "man klarar det" av sig själv tack vare föräldrainstinkterna som kommer.

Föräldrainstinkterna börjar utvecklas först på riktigt efter barnet har kommit. Man börjar utveckla "föräldraskapsneuroner" i hjärnan när man interagerar med sitt barn. Detta gäller även pappan.

Även om det inte kommer några "magiska föräldrainstinkter" flygande direkt så spelar det ingen roll, föräldraskap handlar mycket om att vara praktisk och utveckla sina strategier.

Det är helt normalt att vara orolig under en graviditet, att utveckla ett barn i sin mage är som att
skapa ett nytt kosmos. Det finns fler hjärnceller i en människa än vad det finns stjärnor i universum.

När det gäller mammor och hur de är med varandra på Facebook osv som du beskriver, är det ju ett klassiskt skämt att driva med i TV-serier och liknande. Folk orkar helt enkelt med dem, speciellt inte i dessa sociala medier-dagar. Att du inte fastnar i den fållan låter mer som ett sundhetstecken tycker jag.

Först och främst grattis, du kommer att bli en bra förälder med tanke på dina eftertänksamma och skarpa inlägg.

Dina upplevelser och farhågor är varken orealistiska eller onormala. Det är väl närmast naturligt att inte riktigt vara förberedd på att livets skapelse skall slå ner som en klusterbomb i ens eget hus.

Det steg du och din partner kan ta är att definiera er själva, istället för att definiera er som"icke-superföräldrar" med hjälp av de andra och med deras äckliga världsåskådning som det innebär att vara superförälder. Ni kan definiera er som just de jordnära föräldrarna ni själva efterlyser. Var den brandgula tejpen längs flygplanets golv som ni själva behöver för att navigera utefter.

Ingen kan förutspå hur det kommer bli, men ni kan göra ert bästa

Alltså, Du låter fullständigt frisk. Jag tror att mammorna hetsar på varann, lite som i löjliga inlägg på fäjsbook om hur lyckliga de är, hur bra deras man är, vilket finfika de köpte och att deras ungar är superbegåvade, samtidigt som de så klart tog en powerwalk under tiden de tentade. Ingen normal människa går runt och är så där megasuperflumlycklig utan att samtidigt ha någon form av grav störning eller väldigt olagliga tabletter.

Ta´t lugnt bara.

Nej, det där är vår tids största bluff.

Instagramlivet är konstruerat. Folk kanske är duktiga ett par dagar i veckan med ansträngning och sedan bygger de hela sin image på det. Men få håller på så varje dag.

Äh det är en lögn. Alltså flest 12-15 är jävla rebell att föräldrar oroa ihjäl sig.

Så du kan va lugn .....eller.....haha

Försök att inte lägga några som helst värderingar i det du tänker kring Dig och din graviditet. Vem mer än Du har rätt att säga vad som känns rätt eller fel för Dig i din upplevda situation? Det finns inga lika människor eller likadana graviditeter. Däremot finns det alldeles för mycket skapade givna föreställningar om livet och om hur det borde vara. Det är dessa föreställningar som skapar den upplevelse Du nyss beskrivit.

/ Finis

Tycker denna bild passar in rätt bra: http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/.../zelda_517.jpg

Första regeln när det gäller att bli förälder:

Ge fan i att läsa något överhuvudtaget på föräldragrupper på facebook, familjeliv eller annan skit. Folk på dessa sidor är bindgalna och har för länge sedan tappat verklighetsförankringen.

Dina reaktioner är både normala och sunda, var glad för det. Att få barn är en fantastisk resa, absolut, men lyssna inte på någon annan hur du ska tycka, känna eller göra med ditt barn. I de allra flesta fall vet föräldrarna själva alltid bäst och de som skriver på dessa sidor är såna som vill påtvinga andra sina egna skruvade idéer. Finns allt från vaccinationsmoståndare, såna som är övertygade om att k-vitamininjektioner är skadligt för barnen, till sådana som på fullt allvar tar hem och käkar upp sin egen moderkaka. Foliehattar och galenpannor med andra ord.

Det är du som är "normal", inte dom.

Tänk på att alla är olika som personer, och det är okej. Du behöver inte vara den där människan som svävar på moln och fixar babykläder för flera tusen, skippar bananer för det innehåller för mycket kadmium och tar 30 minuters power walks för det sätter igång barnens tarmrörelser. Det är en drömvärld som många målar upp. Visst kan det verka som att alla blivande mammor är super, men det är troligen bara för de döljer det negativa. Inte fan kan alla tycka det är trevligt att springa upp 04:00 för att spy, eller ha så ont i kroppen att man inte tar sig upp. Jag tror man är olika bra på att dölja det helt enkelt, och du är en av de som gör det lite sämre.

Lugn, bara lugn. Det ar "fasaden utat" som du far se. Atskilliga har tvivel o mar direkt daligt. Kanner sjalv en kvinna i bekatskapskretsen som erkanner att hon spydde varje dag under graviditeten. Behover jag tillagga att det bara blev ett barn...

Hormonerna gor ocksa tillvaron for blivande pappor svar. Den gulliga kvinnan blir forvandlad till ett "monster" pga hormon/humorsvangningar.

Det ar bade rimligt o naturligt at du kanner som du kanner pga av illamaende o att livet kommer att i grunden forandras. Fa kvinnor erkanner oppet detta "tvivel" om vad de gett sej in pa.

Lycka till o las mellan raderna av alla "jublande" kommentarer fran gravida. Det ar manga som inte mar speceillt bra under graviditeten. Men haller masken gor dom.

Vem fan har sagt att livet ska vara latt!?

Helt normalt anser jag, jag har inte heller förstått mig på alla dessa "supermammor". Jag hade en normalsvår/lätt graviditet efter att illamåendet och sånt var över. Men visst fan var det tungt att husera en bebis inne i sig. Tungt både fysiskt och psykiskt. Allt runt omkring om hur allt ska vara så lyckligt per automatik. Fuck you liksom, min kropp och mina hormoner är på högvarv och jag ska tycka om tillståndet?! Mjä...

Det var svårt att ta in allt. Det var bara att ställa in sig på att allt löser sig sen. Oro inför förlossning, om tiden efteråt och allt sånt, det tär på en. Jag visste ju inte vem som bodde där inne i magen, hur ska jag då per automatik plötsligt tycka om allt och ha ett überstarkt band till bebisen? Man kände rörelser, man förstod att det var vårt barn och allt det där, men resten... Det gick inte riktigt. Jag minns första sparken jag kände. Blev helt kallsvettig. Kände lite obehag över hela grejen samtidigt som jag fick skuldkänslor över att jag tänkte på det viset. Det gick inte att ta in allt. Men det är inte nödvändigt heller. All min fokus gick ändå åt själva förlossningen, mer ju närmare den kom. Hur skulle jag klara det? Skulle allt gå bra? Skulle jag bli en av dem som var sabbade för livet pga skador? Skulle barnet klara det? Och så vidare.

När förlossningen väl kom var jag superrädd. Den gick inte så bra och jag kan fortfarande må dåligt över allt (vill inte skrämmas dock, för det mesta går ju allting bra). Mest för att ingen tog oss på allvar när jag gång på gång sa att ungen inte kan komma ut. Men jag blev snittad urakut till sist och allt gick bra efter det. Därefter kom nästa grej -att plötsligt ha blivit förälder till ett barn. Det tog ett bra tag innan man kom in i grejen, men det var jag rätt inställd på. Allt får ta sin tid. En del menar att kejsarsnitt förstör banden till barnet, att man inte får hormonpåslagen från en vaginal förlossning etc, speciellt om allt varit traumatiskt (gäller alla förlossningar) men jag kan svära på att det hade inte spelat någon roll i mitt fall. Dessutom var jag ändå rätt glad över att ha blivit uppskuren, en stor del av rädslan var just allt kring vaginal förlossning. Jag är ingen supermamma men det är bra ändå. Rutiner kommer man hitta fram till själva, man ser vad som funkar och inte. Vanligt vett liksom.

Bifogar ett gammalt inlägg jag skrev i en annan tråd som förklarar lite mer ingående om hur jag kände och tänkte: