"Ska" vuxenlivet vara tråkigt?

Har knappt haft genuint kul i vuxen ålder nån gång, minnena för mig tillbaka till när man var typ 6-15 år, dvs barndomen, och saker kunde vara så där läbbigt roligt och entusiastiskt, första gången man hoppa från 10 meterstornet, innebandy och fotbollskupperna, lanen, moppe, första gången man drack, med betoning på första gången.

Världen låg som en oupptäckt bok, INGET av detta finns kvar! Kan få en härlig känsla inspiration när jag tränar, eller ska träna, eller inför en riktigt fin middag möjligen när man är hungrig. Annars är det bara droger som framkallar de här känslorna jag fattar inte. varför försvann allt de där? Som en kompis sa: i vuxenålder blir man sällan glad, bara mindre besviken

Varför?

Ja, det var längesedan som livet var lika spännande som en oupptäckt bok. Lidandet blir bara mer och mer påtagligt ju längre tiden går. Vänta tills du passerat 40, då är det inte ens kul att runka. Men tack Gud för att det finns alkohol och tabletter att använda, annars hade jag gått under av tristess och likgiltighet.

Är nog väldigt individuellt. Nu har jag råd att resa till de mest avlägsna platserna på jorden, det var en omöjlighet för 10-15 år sen, I mitt tycke är livet bra mycket "roligare" nu än då..

"Ska" - ska det väl inte vara, däremot finns det många måsten. Det är lätt att hamna i ett ekorrhjul och då kan det lätt bli lite tråkigt.

Känner igen mig som fan. Vet inte om det "ska" vara så, men det verkar vara så det blir för många. Ju äldre ju tråkigare har man. jag har svårt att finna nöje i tv-spel längre, eller jag tröttnar fort som fan iaf. Jag har svårt att se fram emot något med entusiasm nu för tiden. Det kanske för att jag bara jobbar och är med familjen hela tiden. Har vuxit ifrån dom flesta gamla kompisarna.

Tydligen så ska vuxenlivet vara tråkigt.

Det enda som höjer mina dopaminnivåer är lönen varje månad och bröstpass på gymmet.
Någon nämnde att runka inte ens är kul efter 40. Kan säga att varje runk för mig är omotiverat, så jag sitter där med ett uttryckslöst ansikte och mekaniska rörelser. Jag är 25 år.

Det enda som jag känner kan krydda tillvaron är nog att resa runt i världen och beblanda sig med lokala kulturer.

Du kan påverka väldigt mycket av hur ditt liv ska bli med dina egna handlingar och inställning.

Du verkar ha inställningen att det ska vara tråkigt, och då är det inte konstigt om resultatet blir därefter.

När var det senast du gjorde något nytt?

It sucks to be a grown-up. Slår ihop mina fasta räkningar en gång i månaden. Miniräknaren framme och går igenom vad jag betalar. Nu vet jag hur min pappa haft det Jag försöker aktivera mig. Går på gym efter föreläsningar och jobb. Åker longboard när jag har tid, tränar parkour på en nivå för nybörjare. Allt för att få en givande vardag och helg. Det känns mest som att jag väntar på döden Allt luktade och såg bättre ut som barn, tonåring och ungdom upptill 21 år. Som vuxen är det måsten och krav. Politik, samhällsfrågor att engagera sig i och räkningar ska ska in. Tv spel var roligare förr, även serier och filmer. När man nått en viss ålder har man sett och gjort allt. Enda trösten är att jag inte är ensam. En vän som nyss fått barn känner sig suicidal. Älskar ungen men förstår inte hur han ska fostra och guida ungen in i en meningslös existens. Förskola, skola och jobb.

Det är för att under hela skoltiden och senare gymnasietiden hjälps vi åt att dra ner varandra. När man är i tidiga tonåren blir sådant man uppskattade som barn plötsligt töntigt och barnsligt, av kompisar och skolkamrater får man höra att man bör skärpa till sig, bli vuxen och sluta bete sig fjantigt, samt att sluta uppskatta saker som man rent naturligt uppskattade och kunde njuta av innan. Föräldrarna hjälper förstås också till på sitt sätt att trycka ner en, men inte på samma vis. Föräldrar har oftast inget emot att man fortsätter vara barn även när man kommer upp i sena tonåren, för det innebär ju att de känner att de har mer makt över dig, för "du är ju inte vuxen än". Men kraven på att skärpa till sig och bli vuxen kommer från både kompisar, skolkamrater och föräldrar. Ofta är det svårt att sätta fingret på hur själva processen egentligen går till, men vår tävlan i tonåren om att ligga bra till hos motsatta könet, bete oss lite coolare, vuxnare och mindre barnsligt, är mycket av det som dödar livsglädjen senare i livet. I tonåren tänker man knappt på det, eftersom man är så upptagen med att hävda sig och tävla med sina jämnåriga, men när man står där, har flyttat hemifrån och nästan all livsglädje och livslust har försvunnit, så frågar man kanske "Jaha, och vad händer nu?", sen börjar man kanske supa lite mer än vad som är hälsosamt eller droga sig för att stå ut med det trista vuxenlivet. Sedan kommer hela kittet med att stadga sig och skaffa barn, ägna sig åt högre studier, sköta jobb och anpassa sig i största allmänhet. Många finner glädje och mening i sina barn eller sina jobb, andra önskar helst att de aldrig behövt bli vuxna och kunde fortsätta vara barn och slippa allt ansvar och allt arbete, det är ofta de som får problem med alkohol och droger i vuxen ålder. De står inte ut. De är tömda på livsglädje och frågar sig vad fan som är meningen med allt egentligen.

TS, jag ställde samma fråga som dig till min mor när jag var yngre angående, om vuxenlivet "ska" vara tråkigt och enformigt, och hon svarade cyniskt - "Ja, det blir inte bättre än såhär vetdu".

Som vuxen gäller det ibland att kunna gå tillbaka till barndomen och komma ihåg vad som gjorde en glad och upprymd då, vad man njöt av och vilka känslor som fick en att må bra, ofta är det lättare än man tror att minnas, det är bara att ställa in sig på det, för alla upplevelser vi hade som barn finns ju i vårt undermedvetna, redo att fiskas upp och nyttjas igen, om än i samband med ett vuxnare och mognare synsätt.

Själv t.ex. har jag sedan jag blev vuxen passat på att köpa och njuta av all god mat som så sällan serverades i barndomshemmet, jag har fått ett förnyat intresse för olika ämnen som pluggades i skolan, men som man då tyckte var skittråkigt, men som jag nu med mer mogna ögon nu finner riktigt intressant. Skillnaden mellan att vara barn och vuxen är bland annat (och som tur är, kanske man ska säga) att man som vuxen kan välja själv och bestämma själv, utan några moraliserande och begränsande föräldrar eller grupptryck från kompisar om att man ska vara som dem och sluta barnsla sig eller intressera sig för "nördiga" saker. Som vuxen är du fri (om man bortser från arbetsplikt och skatteplikt) och kan göra vad man vill. Många har dock svårt att greppa det och kunna ta vara på den insikten på ett bra och tillfredsställande sätt. Livet blir tråkigt för att vi successivt har tryckts ner och fråntagits "rätten" att få vara glada, upprymda och nyfikna på livet under hela vår uppväxt. Nu när vi står där undrar vi om vi verkligen har "rätt" att vara lyckliga, glada och livsbejakande eller om det är "omoget" eller "ovuxet"... därav känslan av kvävande tristess..

Problemet ligger inte i "att vara vuxen". Problemet ligger hos dig personligen, och andra som dig. Hos er knarkare.

Ni har helt enkelt inte blivit vuxna. Ni har inte mognat. Ni är som små gröna bananer som visserligen växer i storlek men förblir Omogna, beska eller i bästa fall bara smaklösa inuti. Vi andra blir sötare och krämigare inuti hela tiden... gött!

Du beskriver världen från ett litet naivt barns perspektiv. Du jämför dina minnen av känslor du upplevt som barn med dina känslor nu som vuxen, allt sett genom en liten backspegel som bara visar upp en liten skärva av verkligheten i sin spegelyta. Det är fel att göra så, av så många anledningar.

För det första, dina minnen är inte korrekta. Du har glömt allt djävulskap, obehag, alla svårigheter man utsätts för och upplever som barn. Du minns bara de fina bitarna. Så är vår hjärna funtad, vi glömmer snabbare obehag än behag, men det innebär inte att allt som ägt rum varit behagligt.

För det andra, livet går inte ut på att du ska sitta och skita i ett par blöjor hela livet och bli matad med barnmat. Livet går ut på att utvecklas, att så småningom bli en vuxen, självständig, ansvarsfull människa. Du verkar ha blivit det fysiskt, men inte mentalt.

Orsaken är mest sannolikt ditt knarkande, och ditt umgänge med andra knarkare. Det stoppar din hjärnas utveckling. Knarket räddar dig inte, utan cementerar fast dig i en barnslig hjärna, och hindrar dig från att utvecklas till en lycklig harmonisk vuxen. Bara en (ovanligt dum dessutom) unge tror att knarkande är en giltig metod att lösa några som helst problem.

För mig blir livet hela tiden bättre. Mer intressant. Mer komplext. Mer njutningsfullt. Jag finner ständigt nya företeelser som är njutningsfulla, sådant jag inte ens visste fanns tidigare. I sådant jag roades av som liten ser jag nya nyanser, nya dimensioner, som var okända för mig som barn.

Det öppnas ständigt nya dörrar i min hjärna, som leder in till nya outforskade rum. Och det enbart genom att jag blir äldre. Livet är häftigt! Men så använder jag inte knark heller, utan nöjer mig med lite vin med min käresta och några goda vänner om helgerna istället...

Ingen tvingar en vuxen att inte vara glad och nyfiken på livet! Utom den vuxne själv.

Men glädje och nyfikenhet är två verktyg som bör hanteras ansvarsfullt, därför bör just vuxna individer men inte barn få nyttja dessa helt självständigt, balanserade upp av Det goda omdömet (något man förvärvar sig med livserfarenhet - och tidigare hade fullutvecklat redan vid 18 års ålder - men idag har allt färre tillgodogjort sig tillräcklig livserfarenhet ens vid 30-40!).

Många vuxna verkar dock inte kunna hantera sin frihet. De drömmer sig därför tillbaka till tiden när de satt i blöjor och blev tillsagda vad de skulle göra, och blev tvångsmatade mat de inte ens behövde tugga. Då de var passiva, och inte behövde ta eget ansvar för något alls (inte ens sin tarmtömning). Samma barnsliga människor tycker det är höjden av lycka att äta på restaurang (=man slipper handla och laga mat själv, som ett barn) och att bo på hotell (=man slipper städa, bädda och hålla ordning, som ett barn)...

Som barn och unga måste vi bli "förtryckta" i den meningen att vi måste lära oss hur fan vi ska bete oss. Det kallas uppfostran, och är ngt positivt du vet. Men sedan, när vi blir vuxna, så får vi vår frihet och då måste vi själva balansera upp det vi fått lära oss som små, och forma vårt eget vuxenbeteende. Tanken är att majoriteten då ska ha insett hur man bör vara som vuxen, men utvecklingen i sverige idag går ju åt fel håll (man föraktar gamla, odlar en ungdomskult, ifrågasätter de äldre, klokare, mer erfarna, som faktiskt vet).

Ett antal individer faller som vuxna tillbaka ned till barnbeteendet, och gör sina föräldrar besvikna och dessa individer lever sedan tomma innehållslösa liv, i avsaknad av positiva känslor som vuxna. Här kan knark komma in, om det inte har gjort det tidigare. Hönan eller ägget.

Andra tar till sig sin uppfostran, ger fan i att knarka (för en vuxen inser naturligtvis det korkade i knark), utvecklas som människor, upplever många nya komplexa känslor som vuxna (som t.ex. kärlek, både till partner, barn och sig själv, såväl som enstaka vänner och åldrande föräldrar trots alla deras misstag och brister), och dessa upplever att livet blir bättre hela tiden.

Det finns undersökningar om välmående och hur man trivs med livet. Om jag minns rätt är det pensionärer som trivs bäst, och ungdomar som mår värst. Tvärt emot TS med andra ord.

Mer ansvar.