Kvinnor som älskar för mycket?

Hej!

Jag är kort och gott en kvinna som älskar för mycket. Detta fann jag ut när jag läste boken med samma mening, fast i engelsk version "Women who love to much - when you keep wishing and hoping he will change".
Jag har gått i kognitiv beteendeterapi ca 10 gånger i och med min ihållande ångest och depression som kommit och gått som den velat i det sista trots att jag jobbat otroligt mycket med olika tankesätt och övningar. Jag var på god väg att faktiskt känna att mitt liv var rätt okej, men så plötsligt tvärvände allt och jag var nästan på ruta ett igen.

Jag har så många gånger de senaste åren tänkt att jag antingen är manodepressiv, har borderline eller åtminstone adhd och jag har nästan hoppats på att någon av nedskrivna skulle vara något jag led utav - just för att jag velat ha ett svar på varför jag mår som jag gör eller varför jag har betett mig som jag har gjort. Men läkare, terapeut, psykolog, familj och vänner har inte hållit med mig på den punkten. De flesta ser mig som en "normal" människa, dock att jag alltid trasslar in mig i oroväckande förhållanden men framförallt har de alla påpekat mitt extrema tålamod och min tolerans för vad de ansett har varit idioter. Jag har tänkt att jag har dragits till likasinnade, för en idiot orkar väl med en idiot, eller?

Min terapeut rekommenderade mig att läsa boken och själva titeln fastnade jag för på en gång. Första gången jag öppnade boken var för ca 2 veckor sedan när jag led av ångest som mest och jag tänkte att saker och ting inte kunde bli värre.
Men det blev dom. Det räckte med att jag knatade mig igenom några sidor och plötsligt började jag gråta från ingenstans. Jag minns inte senast jag grät så mycket för de senaste månaderna har jag hållit tillbaka mycket. Inte velat gråta. Inte velat vara svag eller låta mig gråta över spilld mjölk som pappa brukar säga.
Men jag grät och jag grät. Och jag jag började äntligen inse vad det här handlar om. Det var lite som att få en befrielse eftersom jag äntligen funnit svar. Men samtidigt var jag inte helt säker för det är så många gånger jag förr upplevt att "så här måste det vara".

Jag läste i boken att det är bra om man kan finna sig en stödgrupp eller ett forum för kvinnor med liknande bakgrund, men jag hittar nästan ingenting om detta. Alternativet för mig hade varit en grupp för kvinnor som levt med män som har missbrukat - finns det sådana och då helst i Göteborgstrakten?

Om det är fler kvinnor som är intresserade av grupper för oss kvinnor som älskar för mycket, kan jag lätt ställa upp med att ordna med en "egen grupp". Ge mig gärna feedback!

/ En som är väldigt trött på att sitt gamla beteendemönster

Detta är mycket intressant för mig för jag älskar väldigt mycket.
Dock har det hänt med min nuvarande och då har jag känt att jag är galen eller lider av någon sjukdom.

Jag älskar honom så mycket att allt jag gör kretsar runt honom. Jag jobbar/arbetar hårt bara för att kunna unna honom världen och allt han behöver.

Jag älskar lukten på honom. Jag älskar allt han gör. Jag vill bara krama och pussa honom hela tiden.

Jag förstår ju att ibland kan det bli för mycket speciellt när jag vill ha hans hår i min plånbok.

Jag vaknar mitt i natten och stirrar på honom.

Han är dock ingen idiot utan en bra man.

Men detta är inte normalt!

Själv älskar jag för lite..om jag älskar min sambo öht.

Vet faktiskt inte, lite skrämmande

Jadu... Jag brukar tappa intresset efter två-tre knull på sin höjd. Har inte varit kär på tio år...

Jag gillade den här tråden, känner igen mig mycket i allt det där Jag trodde också att det var helt onormalt!
Men jag döljer ju mycket, för min sambo är ärlig som satan å säger till när jag är "för på", han har inte sagt det nu på några månader därför att jag försöker "Kontrollera mig själv".
Känns som att mina känslor är starkare än hans, men då äre ju pga det här som du skriver om, TS?

Det är märkligt hur kärleken fördelas mellan människor. Det finns de som alltid söker kärlek men aldrig eller sällan får uppleva det. Sedan finns de som egentligen inte vill men ändå alltid erbjuds kärlek. Varför kunde inte istället de som vill leva i förhållande träffa varandra och få vara lyckliga!

Det är ett gigantiskt steg till förändring att inse att det är man själv som väljer de här omöjliga relationerna, du verkar också vara redo att göra nånting åt det. Grattis till det

Om du orkar med ytterligare insikter så läs om anknytningsteori, t ex Dan Josefssons "Från ögonkast till varaktig relation". Den beskriver problematiken med bakgrund i hur vi redan som spädbarn lär oss maximera chanserna att få kärlek och belyser hur vi sen dras med inlärda beteenden och mönster som triggas igång i nära relationer.

Jag kan känna igen mig i det här!
Jag är sådan att när jag är kär i någon så vill jag visa detta med fina gester, planera roliga saker att göra tillsammans osv. Kanske lite utav en romantiker, jag uppskattar killar som gör detta för mig - de är dessa killar jag dras till men de visar sig oftast vara sådana bara för att få mig på "fall" och sedan blir det bara ett givande från min sida.. Jag ger ger och ger. Som en riktig toffel..

Däremot är jag inte klängig till en grad att min partner inte får ha sitt eget liv - jag tror inte på att man ska vara fastklistrade konstant, utan att det är nyttigt att vara ifrån varandra, ha egna hobbies på fritiden.
Man ska vara två olika individer som lever ett liv tillsammans sedan sina egna på sidan av.

Problemet med de män jag träffar är att det oftast börjar så, sedan tar dem mig för givet, kanske är otrogna, sover hos sina tjejpolare och kommer hem dagen efter och "inget har hänt" och jag tillåter dem att göra det - istället för att sätta ned foten och dra en gräns så börjar min naiva sida ta över och tankar som "alla kan förändras""Man kan ha vänner av motsatt kön och sova över gör väl inget?" "Alla förtjänar kärlek" "Han kanske mår dåligt, vad kan JAG göra för att få honom att må bättre?" "Varför ser han mig inte? Hur ska jag göra för att han ska uppskatta mig mer?".

Kan detta vara att man älskar för mycket? Eller handlar det om att man älskar sig själv för lite för att se sitt värde och springa när en man behandlar en illa?

Det är som att jag är den där eviga "hjälparen" i mina förhållanden.
Jag ger allt för att få någon annan på fötter, må bra, känna sig älskad - men jag kräver det inte tillbaka.

Jag kan vända och vrida sönder mig själv för att vara min partner till lags, till den grad att jag glömmer bort mig själv och hamnar i en riktig kris med självmordstankar, deprimerad.

Sedan när jag väl inte orkar mer, att jag är så slut på energi så är jag den som gör slut för att jag mår så otroligt dåligt av att vara tillsammans med någon som inte ser mig, som varit otrogen, som kallat mig skällsord och puttat in mig i väggen.

De få förhållande jag haft har alla blivit destruktiva tillslut och idag håller jag mig singel tills jag får en större självkänsla, det går mycket bättre att vara på egen hand och jag känner inte för att träffa några fler svin utan väntar på "den rätta" och är mer kräsen idag än jag någonsin varit..haha.

Skulle säga det sitter mer i att du är kasst utvecklad och låst i beteenden tidigt i livet som gjorde dig otrygg/undergiven, där den maskulina motsvarigheten är aggressiv/dominant där människor med samma vibrationer: som i samma 'essens': klickar med varandra.

Dvs du har inga lager ovanpå dina primitiva funktioner av att söka trygghet som gör du bara loopar inom samma program som gör att du aldrig tar dig ur dem som du borde om du bara ignorerat dem ett tag.

Det är inte att du är en mer omhändertagande och öm människa där på något sätt din defekt gör dig mer 'god' än någon annan. Ta tag i din skit och sluta vinkla det till något positivt.

Det borde finnas någon slags grupp i närheten du bor du kan joina. Googla en hel del tills du hittar?

Varför inte bara starta en grupp och kanske skapa en hemsida så folk får reda på att gruppen existerar? Jag tror det kommer kvinnor automatiskt så småningom.

Och vissa i tråden borde du ignorera då de är så korkade att de endast höll sig till det i tråden som är attraktivt för deras dumma ego. Det är dessutom mycket lögner och irrelevans till tråden

Det låter mer som du är besatt av honom eller din kärlek till honom.
Hur är han som pojkvän ?
Riktigt så blir inte jag när jag faller för fel män för mig men däremot blir jag sådan att jag vill visa honom och gör allt för Honom. Jag lägger ingen fokus på mig själv eller vad jag vill och förhållandet handlar bara om att pleasa honom.

Jag kan lätt sålla bort idioter så länge jag inte har en relation med dom så det gör inte så mycket . Knepiga kommentar lär man få oavsett vad tack för tipsen !