Vad fick ni stå ut med under er uppväxt?

När jag var 13 år fick jag skolios. Det betyder att ens ryggrad är krökt. Som behandling kan man antingen ha på sig en hård plastkorsett tills man växt klart eller opereras. Jag vägrade korsetten och ett år senare hade det förvärrats till punkten att jag behövde opereras. Ryggen blir aldrig helt symmetrisk igen om man har skolios. Antingen detsamma eller värre. Man kan fortfarande se att min rygg är osymmetrisk. Det var nu nästan 10 år sen jag opererades.

Jag kan med säkerhet säga att det inte finns någon annan enstaka orsak som påverkat mig och min personlighet lika mycket som det faktum att jag ser ut som jag gör. Att som 14-åring få växa upp och veta att man, oavsett vad man gör, aldrig kommer att se normal ut. Man har ju inget anat väl än att lära sig leva med det, men det är ju just det. Jag lärde mig aldrig hantera känslorna. Jag bara levde med dem.

Numera känner jag bättre på sätt och vis. Däremot har jag blivit väldigt likgiltig. Som om mina känslor har domnat av efter så lång tid av att försöka hålla dem inne. Det är en av anledningarna till att jag skriver. Så att andra också kan få ventilera lite. Jag skriver också för att jag är nyfiken på vad som tyngt ner andra under deras uppväxt. Se på mitt eget ur ett annat perspektiv.

Förtidigt född.

Beskyller detta för min dåliga motorik och för att jag har lägre iq än vad jag borde ha haft med mina gener.

Sånt är livet.

Blev vittne till en gruppvåldtäkt av min bästa vän, det var säkerligen 10stycken och hon var 5år.

Ska poängteras att detta skedde i Serbien under kriget och det var män i FN kläder.

Herregud!!!! Överlevde hon? Hur hanterar du en så fruktansvärd upplevelse?

Kan inte låta bli att undra; har den här upplevelsen bidragit till ditt intresse för BDSM?
Så här skrev du i en annan tråd:

"Mest tecknade serier av pekinobo, Gary Roberts, Slasher. Ja helt enkelt BDSM serier då.
Några filmer, kanske inte porr då men nja lite åt det hållet."

Narcissistiska föräldrar.

Oberoende hur väl jag lyckades överträffa alla studenter i min åldersgrupp så skulle det aldrig ha någon betydelse. Det är först när man blev vuxen och började umgås med "vanliga studenter" att man insåg hur skevt mitt behov att få bekräftelse från mina föräldrar var i relation till alla andra.

Nej. Dom krossade hennes skalle med sina gevär och fötter.
Ibland är jag suicidal, ibland dricker jag som en alkoholist. Ibland går jag till en kompis och bara slår han - han vet om allt detta. Och jo, därav mitt BDSM och övriga perversa tankar. En sorts bearbetning kanske.

Hur menar du narcissistiska föräldrar? Att de var självupptagna och därav aldrig gav dig bekräftelse eller hur menar du?

Hade väldiga problem med mina lungor sedan födsel och hade lunginflammation flera gånge om året fram tills jag var 8-9 år. Det påverkar mig fortfarande då jag har nedsatt lungkapacitet pga alla dessa lunginflammationer.

Det är alldeles för många attribut för att räkna upp.

Det som tog hårdast på mig var hur de aldrig ville att man skulle utvecklas självständigt, utanför deras kontroll och hur de lärt sig använda känslomässiga tryckpunkter för att få igenom sin vilja när de förlorat argument på resonemang.

Narcissister ser sina barn endast som en förlängning av dem själva, det finns inte mycket utrymme för någon annan i deras barn.

Jag undrar hur du skulle uppfatta en liknande kommentar från någon som levt igenom ett värre liv en dig.

Rätt meningslöst att kritisera andra för att de inte har samma problem som en själv, speciellt när du aldrig kan förstå hur de faktiskt påverkats av sina egna problem, eller hur?

Vad skulle en ironiserande kommentar ge dig, någon form av lättnad över allt som skett i ditt liv?

Det är som sagt meningslöst att mäta vem som haft det värst, i vart fall något som jag inte vill ta del av.