Varför inte bara avsluta sitt liv?

Har funderat på detta ett antal gånger under årens lopp.
Nu känns det inte så aktuellt just nu, men funderar gör man ju ibland.
Livet har väldigt liten mening egentligen, och tja, vore det inte bra om det bara fans knapp att stänga av det hela med? Jag tror att jag redan skulle ha utnyttjat den möjligheten om den fans.

Men att typ hänga sig eller nått annat sånt där, då får man faktiskt ha en god dos självhat och verkligen vilja plåga sig själv genom det.

Jag bryr mig egentligen inte så mycket om hur mitt liv går, för i slutändan gör uppnådda mål mig sällan lyckligare, har jag märkt.

Vad levern ni för? Är det så kul att vakna upp i morgon och inse att man, trots allt man lyckats med ändå är lika patetisk i grund och botten?

Kalla mig nihilist eller vad ni vill, men det mesta är ändå ganska meningslöst.

Vi är alla lika värdelösa och betydelselösa. Därav också lika högt värderade.

Ingenting förändrar något, inget bli stort nog för att sedan inte kunna bräckas och falla i glömska. Ingen tanke, känsla, strävan, är ny. Ändå kommer de återupprepas, av andra. Var och en som är född, har haft sin like i tiden och kommer även så få i framtiden.

Men ändå, betyder det att existensen är lönlös? Utan mening? Eller syfte?

Och varför skulle döden vara ett jämbördigt byte?
Hur vet man det om man inte lever först? Och om man inte kan leva i det stora, varför skulle man då istället inte kunna göra det i det lilla?

Hur lång är en evighet?

Vilken mening skulle den ha i så fall menar du? Hela mänskligheten kommer en dag att försvinna när typ solen sprängs eller dessförinnan. Vad eller vem skall bry sig om det du gjort i ditt liv då?

Oavsett om döden innebär total utslocknad, pånyttfödelse eller bara ett evigt liv i nån slags himmel, så spelar det inte så stor roll för individen när individen dör, det kan vara nu eller senare. Sen är det klart att eftersom man ändå kommer dö tillslut så kan man lika gärna vänta. Skall man dock leva med stress, depression, ensamhet och må skit dock bara för att tillslut ändå dö, då kan man väll lika gärna dö så fort som möjligt?

Det enda som verkligen håller en kvar är väll faktumet att andra kommer att kanske sakna en om man försvinner. Men den dagen då det inte finns någon som kommer att sakna en, vad gör man då?


Det fans en gång ett stort berg av glas. Vart hundrade år kom en liten fågel och slipade sin näbb mot berget. När hela berget var nedslipat så att ingenting fans kvar hade en sekund av evigheten gått.

är 23, men ibland kan jag se pensionärer och tänka att de har det jävligt bra som har allt jobbigt i livet; dating och partner, barn, karriär och annan skit bakom sig, och nu bara tar det kolugnt fram till döden

att vara död är kanske inte så tokigt, vi får se så småningom

Ja, kommer nog skippa en del av det där har jag en känsla av.

Men då har man först inte levt och vet inte vid döden mer om livet än vad som väntar efter slutet.

Man lever för sin egen skull, om så bara i sin ensamhet.

Om fågelns näbb träffar berget och är ett mått i sig, då finns inte heller oändligheten, utan alltid en början och ett slut. Och evigheten blir blott ett kortvarigt ögonblick.

Jag tror aldrig du kommer att lära dig speciellt mycket om meningen med livet ändå, inte ens genom att leva det. Du kan ångra en massa saker, typ att du satt 10 år på flashback eller något, men det är inget du kan pröva att ha ogjort heller.

Ja, och är allt skit så kan man ju lika gärna skita i att leva i så fall. Det är ju ändå för ens egen skull.


Ja fast att man kan dela in evigheten i bitar betyder inte att den inte är oändlig.
Du kan se det som att summan av n diskreta tidsintervall (som är större än 0) tillsammans konvergerar mot oändligheten när n går mot oändligheten.

Jag har levt. Om jag ännu vore vid liv skulle jag inte sitta på Flashback. Jag har redan känt meningen med livet, jag ångrar ingenting och önskar heller ingenting ogjort. Jag har dock en mening ändå. Jag skriver inte för att leva, jag skriver för att dö.
Jag delar med mig, återger de gåvor jag fått, även om skrivaren lägger av.

Jag lever för att delge världen de människor som korsat mitt livs vägar. Som jag högtidligt avlade löfte om för många år sedan. Det finns en heder i att våga stå upp i livet. För sig själv när ingen annan gör det.

Livet är ganska nöjd med sin tillvaro.
Knark, dubstep och From Software är TRE anledningar att fortsätta leva. Motargumenten måste vara synnerligen starka om ett övervägande ens ska komma på tal.

The world is your oyster

Googla

samma här. man vill ofta bara ge upp och sluta leva för att det är oftast bara jobbigt och alla dåliga saker händer en. jag är dock inte patetisk men alla är ju olika.. och sluta låtsas ni är djupa lr smarta för att ni skriver" livet är meningslöst" hahahahaha

Det beror väl på att man trots allt är nyfiken på vad som komma skall.