Är rädd för att det här kan bli årets virrigaste inlägg! Ber om ursäkt isf, ska försöka få ihop allt trors att jag har svårt att hitta ord mm.
Bakgrund.
Kvinna ~30år
Står just nu på 300mg lyrica, 240mg citodon om dagen
Slutade i onsdags (4 dagar sedan) ct från 1250mg tramadol om dagen
Har till och från gått på tramadol i ca 15 år nu men känner att det får vara nog nu! Senast blev det 4 månader och kom upp i 1250mg-1500mg tramadol om dagen. Slutar inte för att jag vill utan för att jag känner att jag inte har råd med dom doserna jag kommit upp i. Har slutat ct flera gånger tidigare och alltid haft ett rent helvete i flera veckor! (Har aldrig tidigare ätit andra preparat när jag slutat förutom imovane för att få sova på nätterna)
Den här gången hade jag planerat att trappa ner sakta och hade lagt undan 160 tabletter att trappa ner på. Dessvärre tog dom sakta men säkert slut ("räcker nog att trappa ner på 140st... 100st... 60st.." Osv) När det misslyckades och jag insåg att jag skulle få sluta ct så väntade jag mig ett helvete som tidigare gånger!! Första dagen gick utan problem (vilket den oftast gjort tidigare gånger med), andra dagen väntade jag mig att vakna med "influensa", dödslängtan och myrkrypningar men även dag två gick bra, konstigt nog mådde jag bättre än jag gjort på tramadolen!! Så har det fortsatt dag tre och fyra! Känner mig nästan full och allt känns roligt och jag hittar på små projekt både här och där. Känns som jag varit i dvala och sakta vaknat till liv! Känner lukter och ser saker jag aldrig tänkt på förr, som att hela världen fått mer färg!! Låter skitflummigt säkert men jag kan inte beskriva det på annat vis haha Det enda negativa jag kan komma på är väl att jag känner mig totalflummig och tappar ord, precis som en lätt fylla.
Nu undrar jag varför at:n lyser med sin frånvaro den här gången? Beror det på lyrican eller citodonen? Borde jag vänta mig att må skit om ett par dagar när jag får slut på citodon?
Har inte ätit lyrica tidigare utan tramadolen. Kan det vara den som får mig att känna den här upprymdheten?
Har jag lyckats slippa undan helvetet som jag väntade mig eller är det bara någon sorts fördröjning?
Någon som har en vettig förklaring på det här?
Bakgrund.
Kvinna ~30år
Står just nu på 300mg lyrica, 240mg citodon om dagen
Slutade i onsdags (4 dagar sedan) ct från 1250mg tramadol om dagen
Har till och från gått på tramadol i ca 15 år nu men känner att det får vara nog nu! Senast blev det 4 månader och kom upp i 1250mg-1500mg tramadol om dagen. Slutar inte för att jag vill utan för att jag känner att jag inte har råd med dom doserna jag kommit upp i. Har slutat ct flera gånger tidigare och alltid haft ett rent helvete i flera veckor! (Har aldrig tidigare ätit andra preparat när jag slutat förutom imovane för att få sova på nätterna)
Den här gången hade jag planerat att trappa ner sakta och hade lagt undan 160 tabletter att trappa ner på. Dessvärre tog dom sakta men säkert slut ("räcker nog att trappa ner på 140st... 100st... 60st.." Osv) När det misslyckades och jag insåg att jag skulle få sluta ct så väntade jag mig ett helvete som tidigare gånger!! Första dagen gick utan problem (vilket den oftast gjort tidigare gånger med), andra dagen väntade jag mig att vakna med "influensa", dödslängtan och myrkrypningar men även dag två gick bra, konstigt nog mådde jag bättre än jag gjort på tramadolen!! Så har det fortsatt dag tre och fyra! Känner mig nästan full och allt känns roligt och jag hittar på små projekt både här och där. Känns som jag varit i dvala och sakta vaknat till liv! Känner lukter och ser saker jag aldrig tänkt på förr, som att hela världen fått mer färg!! Låter skitflummigt säkert men jag kan inte beskriva det på annat vis haha Det enda negativa jag kan komma på är väl att jag känner mig totalflummig och tappar ord, precis som en lätt fylla.
Nu undrar jag varför at:n lyser med sin frånvaro den här gången? Beror det på lyrican eller citodonen? Borde jag vänta mig att må skit om ett par dagar när jag får slut på citodon?
Har inte ätit lyrica tidigare utan tramadolen. Kan det vara den som får mig att känna den här upprymdheten?
Har jag lyckats slippa undan helvetet som jag väntade mig eller är det bara någon sorts fördröjning?
Någon som har en vettig förklaring på det här?