M-P Boethius har finsk historielektion

Om finnarna var "förtryckta" under svenskt välde, varför gjorde de inte motstånd? Finnarna var bra soldater, de kämpade troget under de svenska fanorna på slagfält i hela Europa. Finland är som gjort för gerillakrigföring, och det fanns jaktvapen i varje stuga.

I det "egentliga" Sverige gjorde smålänningarna under Nils Dacke uppror mot Gustav Vasa 1542-43, och på 1600-talet förde de skånska snapphanarna en förbittrad kamp mot den svenska armén. I Finland märks ingenting liknande. Den finska allmogen VILLE tillhöra Sverige, och de militära ledare som steg ur folkets led kämpade alla FÖR Sveriges krona och ett svenskt Finland. Jaakko Ilkka och andra klubbekrigare slogs mot adeln, inte mot det svenska styret i sig. Taneli Luukkonen, Långström, Löfving och andra gerillaledare under stora ofreden kämpade också de för att få fortsätta vara svenskar. Likaså Olli Tiainen och hans friskaror under 1808-09 års krig. Skulle ett "förtryckt" folk ha kämpat som de gjorde?

Kareler, ofta kallade ”ryssar” av övriga finska stammar, blev döpta till Romas tro av Novgorod, och utvecklade sitt handelsvälde under 800-1100 -talen djupt in i Norden i samarbete med Novgorod. På 1100-talet ser vi en överenskommelse, enligt vilken "de tio älvarnas land", dvs. Österbotten norr om Pyhäjoki ända till Bygdeå, överläts som operationsområde åt karelska handelsmän. Kareler lyckas därmed etablera sig i kveners gamla erämarker runt Bottenviken eller Kvenhavet. Vid den tiden hade kareler sin mest framträdande expansionsperiod. Tidens ryska krönikor tecknar samtliga laxrika floder från Siikajoki i söder till Kalixälven i norr som tillhörande Novgorod.

Novgorod-Rysslands maktställning i Norden försvagas på 1200-talet. Bakgrunden är Djingis khan (död 1227) angrepp mot Ryssland. När Ryssland kämpade för överlevnad mot mongolernas oövervinnerliga härd, passade grannarna på att anfalla västerifrån.

Djingis khans sonson Batu och hans Gyllene Horden besegrade alla européernas arméer. Batu och hans general Subutai planerade för en sista nådastöt på Tysk-romerska riket, när invasionen plötsligt blåstes av; storkhanen Ögedei var död (1241), Batu och Subutai måste hem. Europa var räddad från mongolerna, och Norden var räddad från ryssarna.

Ryssland var starkt försvagad och kunde inte längre ge sina kareler understöd. Vi kan lugnt konstatera att mongolerna åtminstone till en del bidrog till att ryska inflytandet i Norden minskade kraftigt

Nu inleds minnesåret då svenskarna får upptäcka 1918 och inbördeskriget åt oss, och det kommer de säkert att göra med stor entusiasm. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius (f. 1947) är redan ute i medierna med sin uppenbarelse.

Hon har finländska släktrötter, eftersom hennes mamma Brita ("Billie"), född 1912, var finlandssvensk, dotter till baningenjör Anders Andersén, och hade tillbringat sin barndom på Karelska näset. I sin nya roman Vitt och rött – Billies första krig som utkommer i januari har Boëthius utforskat sin mammas historia. Boken kan för allt vi vet vara både revolutionerande och förtjänstfull. Men i en intervju i tidskriften ETC trallar hon på ett illvarslande sätt med i den dramaturgi som intervjuaren Annie Hellquist serverar, den där ämnet är "känsligt" och fortfarande "svårt att prata om" i offentligheten. Skäms på er historietigare! är undertexten.

Boëthius levererar, i en anda bekant från 70-talet när rikssvenska intellektuella beslöt att finlandssvenskar var löjlig degenererad överklass i stället för en språkminoritet att vänligt intressera sig för:…

"– Det svenska språket, svenskarna och finlandssvenskarna har approprierat, har stulit, Finlands historia i århundraden, till den grad att det bjuder en emot att vara en av de som stjäl den igen. (...) Jag tycker inte att det är det svenska språkets uppgift att återigen stjäla den finn-finska historien. Men jag tycker att det har varit helt fantastiskt att skriva den här boken. Att få skapa motbilder mot all den lögnaktiga historia som pågått i hundra år." (Mina kursiveringar.)

I Finland har vi nämligen kunnat tala om vårt tvåspråkiga lands inbördeskrig som drabbade så väl finsk- som svenskspråkiga finländare, på två språk och bra mycket längre och mångsidigare än Boëthius här vill ge sken av.

Det här vet hon nog egentligen, eftersom hon ger lästips också, Vägen till Tammerfors: striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 av Heikki Ylikangas (översatt till svenska 1995) och I bödlars fotspår – Massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918 av Aapo Roselius (på svenska 2009).

Kanske hon i själva verket har läst också svenska originalutgåvor som Sture Lindholms Röd galenskap, vit terror (2005) och Fånglägerhelvetet i Dragsvik (2017), Jarl Hemmers En man och hans samvete (1931), Nils-Erik Villstrands skrifter om minneskulturen kring 1918 och så vidare? För att inte tala om Kjell Westös Där vi en gång gått (2006) eller tidskriften Ny Tid som borde kunna belysa det svåra temat finlandssvensk klassdiversitet också för rikssvenskar?

Men det blir onekligen bättre PR i Sverige med "Nu ska jag avslöja något oerhört för er som de stygga försökt hemlighålla!"-dramaturgin.

Har själv bott i Sverige flera år. Medelsvensken, även den välutbildade, är ganska okunnig i sitt eget lands historia, för att ej tala om Finlands. Den över hundraåriga socialistiska diskursen i skola och samhälle har format en skam för den egna stormaktstiden. Ett påstående, att Finland varit en del av Sverige längre än Skåne leder till förvåning och kanske löje.
---
Boethius har som merit att ha skrivit den mest korkade boken om Sverige och andra världskriget med budskapet att Sverige skulle skämmas för manövreranden som syftat till att hålla Sverige utanför kriget. Detta marknadsfördes som rätt och riktigt av hennes s-märkta då mäktiga kompisar på tidningsredaktionerna samtliga lika naivt okunniga som hon själv. Och nu återkommer damen alltså. The bottom is nådd.
---
Ett utmärkt inlägg. En del rikssvenskar har för sig att de behöver ta fram alternativa fakta för att få publicitet. Gärna racka ned på det som luktar svenskt, för då är man ju modern och fördomsfri. För mig räcker nyordet "finn-finska" för att jag ska kunna klassificera nämnda bok.
---
Jo, jag är kolossalt intresserad av finsk historia och vad som händer i Finland.
Bry dig inte om den självupptagna, rikssvenska kulturvänstern, Pia Ingström! Dom utgör en högljudd minoritet som de flesta av oss skiter i. Var glad att du har sluppit att tillbringa femtio år i samma land som dom!
Vem bryr sig om en stolle som Arnstad? Mannerheim var måttligt förtjust i tyskarna och han deltog ju i en minneshögtid över 23 stupade finska judar.
Gott Nytt År från Ystad!

-- debatten får gärna fortsätta i samma balanserade ton den har nu. Ämnet är eldfängt och känsligt, varför avsaknaden av källkritik och bristande omdöme kan leda till stor skada.

Också under modern tid har rejäla klavertramp gjorts i frågan.

Under Bokkalaset i Ekenäs i november visade författarna Sirpa Kähkönen och Anna Lindholm hur det går att diskutera inbördeskrigets fasor och följder på ett konstruktivt och analytiskt sätt – samtidigt ur både de rödas och vitas synvinkel.

Direkt pinsam är däremot intervjun med rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius i tidskriften ETC, där hon berättar om sin färska roman Vitt och rött – Billies första krig, som handlar om just inbördeskriget.

Boëthius vars mamma har finländska rötter och vars morföräldrar deltog i kriget på den vita sidan vill göra upp med sin släkts ensidiga syn på händelserna – väl så – men samtidigt framhäver hon att svenskarna och finlandssvenskarna stulit Finlands historia i århundraden, att svenska språket lagt beslag på det finska förflutna.

Tala om att blunda för årtionden av diskussion och forskning. Finskhetsförbundet tackar och tar emot påståendena.

Det finländska inbördeskriget ska inte förstås som ett språkkrig. Maria-Pia Boëthius påstående att det svenska språket har ”approprierat” Finlands historia är befängt koketteri