M-P Boethius har finsk historielektion

Det lustiga med MPB:s ledare är att hon faktiskt inte på något sätt är tom i bollen - och ändå visar hon ett närmast förakt för finnar och deras historia. Kanske förtjänar påståendet om MPB:s intelligens ett förtydligande: Förr om åren skrev hon ofta och gärna om det svenska medieoligopolet. Bra analys och kritik, som i stort sett gäller även idag, om än med den sverigevänliga rörelsen som leverantör snarare än vänsterflygeln. Men varför är det i vänster- och mainstreammedia idag så fritt fram att bemöta våra grannar så respektlöst? Otaliga exempel finns från de senaste åren (Aagård-Norge, alla mot Danmark, journalisten som blev tillrättavisad på den finska presskonferensen nyligen, o.s.v.).

Intressant inlägg Ördög, är de kursiva orden ditt eget val?

Ovanstående historiebeskrivning, mer nyanserat uttryckt, berättade min mormor, född 1902. Hennes familj sattes i de vitas fångläger, själv var hon 16 år ung, då familjen fångats in på flykt från Helsingfors. Hon hörde avrättningarna på nätterna. Hon beordrades att tjänstgöra för lägerkommendanten, men behandlades inte illa, ung och vacker som hon var.

Hela livet beundrade hon Mannerheim - trots lägervistelsen.

Mormor poängterade, att välståndet i Finland ökade under tsarens tid. Och hon var stark motståndare till kommunismen, både under sitt liv i Finland och här i Sverige.

Finlands fredliga tid som autonomisk storfurstendöme i Ryska imperiet grundlades av följande faktorer:
1. Sverige var militärt svagt och utgjorde inget hot mot Ryssland, dessutom var Sverige upptagen i Väst.
2. Finlands ledare såg inte Sverige som en garant för fred utan hade redan på 1700-talets slut insett att fred i Finland kunde endast uppnås genom ett lösgörande från Sverige som negligerade Finlands försvar. Därför fanns ingen strävan eller längtan till Sverige.
3. Ryssland hade en ovanligt klarsynt regent i den europeiskt ättade tsar Alexander som förstod att Finland var alldeles för olik Ryssland för att styras med ryska lagar, därmed grundlades den ovanligt starka autonomin
4. Ryssland krigade på andra fronter när Sverige inte var ett hot.

Finnar hade vid tiden för självständigheten en historiskt långtgående nationell, kulturell och mental gemenskap med svenskar (och västerlandet) som långt övergick vad litet gemensamt man kunde finna med ryssen som var ett feodalt, ortodoxt samhälle.

Självständigheten föregicks av en tid då autonomin försökte försvagas genom förryskning och inskränkningar i självstyret som var mycket fientliga aktioner gentemot finska folket.
Som kuriosa kan ju nämnas att finländske upptäcktsresande Nordenskiöld var en av de som schappade till Sverige pga det svåra politiska klimatet.

MPB ignorerar grovt det faktum att trots att självständigheten fick Lenins välsignelse så motsatte sig en stor del av Sovjetryska eliten, politiker och militärer detta. De försökte med olika medel politiska påtryckningar, uppvigling mm försvaga Finland vilket resulterade i infekterade relationer.
Bolsjevismen ansågs vara ett värre gissel än tsardömet. Mannerheim, som förfogade över en ganska stark och organiserad armé efter inbördeskriget, planerade faktiskt med gamla tsarryska generaler att befria StP från bolsjevismen men pga ryssarnas oförmåga att organisera detta rann allt ut i sanden.

MPB vill tydligen att man i Finland skall glömma att Finland faktiskt fick kämpa hårt, politiskt och militärt, för friheten och istället vara tacksam över att ett opålitligt diktatoriskt land var tillfälligt för svagt att motsätta sig Finlands självständighet.

I Finland ska man tydligen också glömma bort att bara 20 år efter självständigheten så försökte Sovjetryssland att "rätta till" misstaget.

Visste ni att Katyn var reserverat för Finlands militärer med familj? De fick nöja sig med att bara avrätta Polens militära elit istället.

Det är en liten, men högljudd, skara tokar. Oftast tokiga ärkekommunister som blandar ihop sin vurm för Sovjet med sitt hat mot Vita, Lapporörelsen, Skyddskåren, Tysklandsjägarna, aristokratin, Mannerheim...

Håller med. MPB skrev ganska förtjänstfullt om rasideologin.

Svenska journalister är läskiga.

Ja ... Jag låtsas att jag är en sån där historieförvanskare som med rÖSSten vibrEErande av lidelse skildrar hur svÅÅrt finnarna hade det under svenskt styre, och hur mYYcket bÄTTre allting blev då ryssarna tog över.


Din mormor var av allt att döma en klok dam. Ett inbördeskrig är alltid en nationell tragedi, men i det här fallet slutade tragedin på det minst tragiska sättet. Om de röda hade segrat skulle Finland med nästan hundraprocentig visshet ha blivit en del av sovjetväldet, och genomlevt ett 1900-tal fyllt av av leninism, stalinism, svält, massavrättningar och deportationer. Kanske bolsjevikerna gjort Finland till en nominellt självständig "folkrepublik" likt Tuva - men det alternativet känns idag lika osexigt.

Men visst begicks det hemskheter på båda sidor under inbördeskriget. I stora kretsar levde bitterheten och hatet kvar i decennier efteråt. Ännu på 1990-talet uppstod en häftig diskussion om professor Heikki Ylikangas bok Vägen till Tammerfors, där han med Peter Englunds Poltava som modell skildrar krigets avgörande slag och dess mindre uppbyggliga sidor. I Ylikangas hemtrakter i Österbotten, därifrån en stor del av den vita arméns soldater kom, gillade man inte tanken att bygdens egna söner kunde ha varit så brutala. Professorn blev persona non grata i sin födelsebygd.

Numera tycker jag dock att diskussionen här i Finland om vad som skedde 1918 är riktigt saklig. De generationer som genomlevde den där tiden är döda. Sovjetunionen och det "socialistiska" blocket har upplösts, och den finländska yttervänstern kan inte längre göra dagspolitik med minnena från 1918 och upphöja rödgardisterna till föredöme för arbetarklassen av idag - något som var möjligt ännu under 1970- och 80-talen.

Dock är det märkligt hur man i rikssvenska redogörelser om inbördeskriget, även riktigt seriösa sådana, hela tiden får läsa hur ämnet är tabu i Finland och hur saken tystas ner. Bäste svennar, den finländska debatten om 1918 är tusen gånger öppnare och friare från dumma skällsord än den svenska "debatten" om invandring, mångkultur, "rasism" och "islamofobi".

Din mormor hade rätt i att välståndet ökade i Finland under den ryska tiden. Men just det tekniska och ekonomiska framåtskridandet var inte det ryska styrets förtjänst, utan industrialismens och den allmänna samhällsutvecklingens. Ångbåtar, telegrafer, järnvägar, folkskolor och mycket mer skulle nog ha kommit till Finland också om landet förblivit en del av Sverige. Men hade Finland också beviljats någon form av kulturell autonomi inom det svenska väldets gränser? Hur hade det finska språket utvecklats under svenskt styre? Det får vi aldrig veta, men de lärde tvistar om saken än idag.

Tack för övrigt till ForumApache för en ypperlig redogörelse.

[quote=Ördög|53147661]
Dock är det märkligt hur man i rikssvenska redogörelser om inbördeskriget, även riktigt seriösa sådana, hela tiden får läsa hur ämnet är tabu i Finland och hur saken tystas ner. Bäste svennar, den finländska debatten om 1918 är tusen gånger öppnare och friare från dumma skällsord än den svenska "debatten" om invandring, mångkultur, "rasism" och "islamofobi".[/QUOTE.]

Ja, sannerligen. Jag tror det beror på att svenskar tror sig ha kommit över en smaskigt, ångestfylld köttbit eftersom de oftast "upptäcker" ämnet med hjälp av dammiga biblioteksböcker från 70 och 80 talet.
Henrik Arnstad är ett självgott äckel jag kommer att tänka på.

Tack själv, för dina inlägg.
Jag sköt faktiskt bara rätt hastigt från minnet.

Bra svar, Ördög! Min mormor var mycket riktigt, en klok kvinna, som hela livet försörjde sig, sitt oäkta barn (min mamma), plus morfars andra familj, när hustrun dött i barnsäng, då morfar stod ensam med nyfödda tvillingar plus flera småbarn och bönade om hjälp.

Tyvärr, så har jag inte varit så intresserad av historia, utan tycker att nuets problem räcker mer än väl. Därför lyssnade jag bara halvhjärtat till berättelserna från krigen hon upplevt, vilket är lite synd.

OnT:
Varför MPB tar upp Finlands inbördeskrig idag, när det just nu pågår rykande aktuella krig, förvånar mig. Min inställning är alltjämt, att vi måste koncentrera oss på att lösa aktuella konflikter och se framåt istf i backspegeln . . .

Kanske ett typiskt PK feminist försök att få oss alla att inte vara arga på aggressorn..?
Som att arrangera fackeltåg mot rasism varje gång sju araber/negrer våldtar en 'svennehora'.

Korrekt. In på 1800-talet hade Sverige nästan lyckats med att utrota finska folkets identitet och språk i kungariket. ”Varför överger Du oss, Gustav, vi som alltid varit goda svenskar”, skriver detta arma folk till sin kung 1809.


Kamrat Lenin skänkte Finland självständighet år 1917 i Petersburg, finska politruker sålde Finland till EU i Bryssel år 1995. Finland var självständigt i 83 år

Man "utrotar" näppeligen en "identitet" som (i ordets moderna betydelse) aldrig har funnits. Inte heller låter det vidare konsekvent att ge en viss folkgrupp ett enhetligt skriftspråk, införa folkundervisning på detta språk, översätta Bibeln och rikets lag till språket, utforska språket vetenskapligt, samla in folkdiktning och så vidare, och så vidare ... om målet i slutändan ändå är att "utrota" språket i fråga.

Men fennomupparna har sina egna "källor", som dock förblir osynliga och oåtkomliga för oss andra.

Stämmer inte. Det pågick aldrig någon försvenskning i Finland som t ex den hårdhänta försvenskningen av Skåne, Halland och Blekinge.

Vad som däremot är sant är att i Sverige så var svenska det gällande (inte officiella) språket och ville man bedriva handel eller studera och göra karriär inom riket så gjorde man det på svenska.

Vad gäller den utökade användningen av svenskan i Finland så ska man tänka på att Finland fram till 1809 varit en del av Sverige i 500-700 år (beroende på hur man räknar), så det var en långsam och naturlig process.
I Finland var det mer regel än undantag att tjänstemän pratade eller åtminstone förstod finska och att finskan kunde användas i ärenden med ämbetet.

Den finska identiteten och kulturen var mycket stark, aldrig motarbetad av Kronan och som exempel kan nämnas att finnar som bosatte sig i Västmanland, Närke, Dalarna, Jämtland etc behöll envist och segt många finska särdrag i ett folkhav av svenskar runt sig.
Sedan kan man diskutera försvenskning av Finnbygder och Norrland i Sverige från 1800-talets mitt och framåt när nationella ideologier och nationalromantiken fått fotfäste.

Lenin, de finska socialdemokraterna övertygade Lenin om att i ett självständigt Finland skulle en bolsjevikrevolution lättare att utföras och eftersom Lenin hoppades att det skulle ske, och att det även skulle ske i Sverige, och att dessa så småningom skulle ansluta sig till Sovjet så var erkännandet både från sovjetisk och finsk sida ett politiskt rävspel.
Även om Lenin hade vägrat, så hade de borgerliga ändå förklarat landet självständigt.