Hej, jag har tänkt lite och upplevt saker inom den svenska kulturen som jag tror är ohälsosamt. Jag förstår att detta är normer som skapats pga att människan ska passa in i det samhälle vi lever i, men frågan är nu inte vad som är bäst för samhället (som de flesta säkert kommer tänka när de läser denna tråden, vilket i sig är en form av hjärntvättning av samhället, att indoktrinera åsikter hos befolkningen i Sverige för att få deras "åsikter" att upprätthålla en social ordning). Men denna tråd handlar om vad som är bäst för individen, så glöm alla frågor som "hur ska individen fungera i samhället om den får bete sig si och så?..."
T.ex. så är vi svenskar kända för att tänka logiskt. Logiskt, vad är det? är det naturligt att tänka logiskt? är det nyttigt att hela tiden tänka logiskt? Är det inte bättre att gå på känslor som människan alltid gjort?
Vi är ganska tystlåtna också. Vi avbryter ogärna folk när vi diskuterar, då vi anser det som oförskämt. I andra länder anses det som intresse att avbryta folk och vara högljudda. Är det verkligen nyttigt att vi i Sverige är så tystlåtna och inte vågar visa våra känslor som de kan göra på ett annat sätt i andra kulturer?
Vi är generellt ganska individualistiska. Vi gör det som är bäst för oss själva, och något som även blossats upp nu på senare år att vi ska gå vår egen väg, göra egna val osv. Är detta verkligen nyttigt för sociala varelser som vi människor är? Det känns som man ofta har ytliga kontakter till folk och är ganska reserverade, klarar inte av att umgås så länge då svenskar blir uttråkade av att vara sociala. Vi klarar inte av att be om hjälp, förväntar oss att vi gör allt på egen hand, och ställer inte upp för varandra som de gör i andra kulturer. Är det verkligen nyttigt med individualismen som finns i vårt samhälle? Är människan inte skapt för att vara i grupp, att kunna lita på varandra, ha gemensamma mål osv. Det känns som att när sociala medier kom blev det en bekväm lösning att umgås för oss reserverade och individualistiska svenskar. Är detta nyttigt är frågan?
Vi är också ganska känslokalla, vi visar inte mycket civilkurage i vår kultur, vi försöker hålla upp en snygg fasad, vill inte blanda oss i fattiga/drogmissbrukare eller andra folk med låg social status av rädslan av att själva bli förknippade med dessa.
Vi undviker konflikter. Vi viker oss ofta för konflikter och låtsas som ingenting istället för att reda ut dem.
Och såklart, vi är rädda för att säga våra åsikter. Vi följer PK-strömmen, vågar inte kritisera andra kulturer pga rädslan av att bli utfryst av gruppen.
Ser ni hur detta låter? Vilka är vi för några egentligen? Många kan nog hålla med mig om att många punkter stämmer och det är det jag upplevt. Är detta hållbart i längden? Kan vi inte bättre än såhär, Sverige? Är det inte dags att strypa några svenska normer? Åtgärder?
Ni märker att jag generaliserar mycket och alla är självklart inte såhär, men att dra grova exempel är för att göra en mer förståelig bild, men många svenskar är just såhär, mer eller mindre!
Sverige har såklart bra sidor också
T.ex. så är vi svenskar kända för att tänka logiskt. Logiskt, vad är det? är det naturligt att tänka logiskt? är det nyttigt att hela tiden tänka logiskt? Är det inte bättre att gå på känslor som människan alltid gjort?
Vi är ganska tystlåtna också. Vi avbryter ogärna folk när vi diskuterar, då vi anser det som oförskämt. I andra länder anses det som intresse att avbryta folk och vara högljudda. Är det verkligen nyttigt att vi i Sverige är så tystlåtna och inte vågar visa våra känslor som de kan göra på ett annat sätt i andra kulturer?
Vi är generellt ganska individualistiska. Vi gör det som är bäst för oss själva, och något som även blossats upp nu på senare år att vi ska gå vår egen väg, göra egna val osv. Är detta verkligen nyttigt för sociala varelser som vi människor är? Det känns som man ofta har ytliga kontakter till folk och är ganska reserverade, klarar inte av att umgås så länge då svenskar blir uttråkade av att vara sociala. Vi klarar inte av att be om hjälp, förväntar oss att vi gör allt på egen hand, och ställer inte upp för varandra som de gör i andra kulturer. Är det verkligen nyttigt med individualismen som finns i vårt samhälle? Är människan inte skapt för att vara i grupp, att kunna lita på varandra, ha gemensamma mål osv. Det känns som att när sociala medier kom blev det en bekväm lösning att umgås för oss reserverade och individualistiska svenskar. Är detta nyttigt är frågan?
Vi är också ganska känslokalla, vi visar inte mycket civilkurage i vår kultur, vi försöker hålla upp en snygg fasad, vill inte blanda oss i fattiga/drogmissbrukare eller andra folk med låg social status av rädslan av att själva bli förknippade med dessa.
Vi undviker konflikter. Vi viker oss ofta för konflikter och låtsas som ingenting istället för att reda ut dem.
Och såklart, vi är rädda för att säga våra åsikter. Vi följer PK-strömmen, vågar inte kritisera andra kulturer pga rädslan av att bli utfryst av gruppen.
Ser ni hur detta låter? Vilka är vi för några egentligen? Många kan nog hålla med mig om att många punkter stämmer och det är det jag upplevt. Är detta hållbart i längden? Kan vi inte bättre än såhär, Sverige? Är det inte dags att strypa några svenska normer? Åtgärder?
Ni märker att jag generaliserar mycket och alla är självklart inte såhär, men att dra grova exempel är för att göra en mer förståelig bild, men många svenskar är just såhär, mer eller mindre!
Sverige har såklart bra sidor också
