Var går gränsen mellan epistemologi och ontologi?

Jag har inte så mycket att säga om induktionsproblemet, utom att r.b gav väldigt bra svar i den tråden.
Men engelska Wikipedia kan väl vara en bra start
http://en.wikipedia.org/wiki/Problem_of_induction

\** Na men va fin avatar Balzebub. Jag blir riktigt avundsjuk. \\*


Vilket leder oss till det fjarde och sista: den sokratiska kunskapsteorin jamte ontologiska konnotationer. ( Har gar det undan, som en trissa, tycks det mig )

Skeptikern och nihilisten Hume befinner sig i det besvarliga laget att han maste svara att "givetvis finns tradet dar. Jag ser det med ena ogat och eftersom jag sag det tidigare med bada ogonen finns tradet. Aven om jag sluter bada ogonen finns tradet kvar dar eftersom jag minns det."

Vi har alltsa kunskap och vi vinner kunskap genom atererinring. Pa sa satt ligger det till med "kausalitet" och allt annat. Aven om vi inte kan se kausaliteten med blotta ogat finns kausaliteten eftersom vi kan atererinra oss den, ty vi har sett den och allt annat da sjalen ar ododlig och har sett allt som finns att se och lara sig. Hur skulle nagot annat kunna vara mojligt? Alternativet ar realism - att det finns en kausalitetens form. (Men den ar "hemsk" och "skrammande".)

Nar vi ser skeenden lyfts denna kunskap fram ur sjalens djup och vi sager att den ena biljardbollen orsakade den andra bollens rorelse. Vi sager sa, inte for att vi med sinnena fornimmer kausaliteten utan for att de empiriska fenomenen paminner oss om lyckligare dagar nar vi befann oss tillsammans med den personliga guden (daimon ) [ Var och en av oss ar tilldelad en gud ]* och sag allt klart med sjalen, och det galler att i livet strava efter att atererinra sig allt detta sa gott det gar och agna sig at filosofi, leva ett fromt liv, lyda guden och inte vara skeptiker, nihilist - eller engelsman.

Visst ar den sokratiska filosofin skonhetens filosofi. Tycker inte ni det ocksa?

*Det bor papekas att konceptionen om gudar, i synnerhet den pluralistiska polyteistiska varianten ar sund ( sound ) medan den judisk-kristna monoteistiska ar osund ( unsound ). Teodiceproblemet faller ju helt bort. Nagon lyfte ju fram det for nagon vecka sen nar jag fortfarande var avstangd. Losningen pa problemet ar polyteism. Sa har: ondska och det daliga finns p g a din egen ohorsamhet mot din egen personliga daimon eller gud. Enkelt! Det ar ditt eget fel! Du bor lyssna till den inre rosten!

P.S Pust antligen i mal. Man kanner sig som en langdistanslopare.

Vad ar den klassiska invandningen? En fullstandigt odelaggande anmarkning: :"Hur ar det med skit, piss och skrap och sant? Har vi aven skadat detta tillsammans med guden? Vi har alltsa flugit omkring i det intelligibla, skadat avforing och spyor och darfor har vi kunskap om dessa saker, vi atererinrar oss det nar vi paminns om det har bland dom empiriska foremalen, darfor langtar vi tillbaka dit och onskar do. Nar jag ser en hund med en dod rutten liten kattunge i kaften da vet jag att det ar en rutten dod kattunge eftersom jag tillsammans med guden har skadat detta och nu atererinrar jag mig denna kunskap. Darfor langtar jag efter att lara mig mer sant och stravar efter att narma mig doden." )Behover vi fortsatta? Saledes ar det goodbye med atererinringslaran, for det gar inte for sig. Vad blir kvar da nu nar vi har gjort oss av med nihilismen/skepticismen samt den etiska atererinringslaran? Det ar bara tva stycken kvar da: realism och/eller materialism och bada ar omojliga. Materialismen ar omojlig ur ett fornuftsperspektiv, men aven realismen leder till aporier ur fornuftsperspektivet. Vad skall man da ta sig till? Vad skall man gora?

Ga igenom det en gang till for att forsoka hitta "buggar" i resonemanget??? Vem orkar.

Jag skulle säga att det är en iterativ process. Du behöver någon form av ontologi för att kunna säga något om kunskapens möjligheter. Samtidigt behöver du en epistemologi för att kunna nå ytterligare kunskap om omvärlden, hur nu dess ontologi ser ut.

Jag har gått igenom, buggar kan man väl inte direkt prata om men jag måste koppla tillbaka till mina tidigare inlägg där jag tar en mer vetenskaplig/teknisk approach till att fundera på vad kunskap och ontoliogi är ut mitt perspektiv. Är inte i facket så jag har inte så mycket tid att läs originalverk, mina kontakter på UU rekommenderar ständigt Platons dialoger.Har dock bara läst Staten än, men där finns lite av det jag tror att den mer akademiska filosofin söker. I den här "problem of induction" sägs att "induction is the glory of science and the scandal of philosophy". Och i grottliknelsen så strävar ju liksom Sokrates efter det här att "verkligen veta". Att se sanningen i vitögat så att säga. Efter det har ju då som sagt Hume, Descartes, Wittgenstein råddat med detta med lite olika slutsatser. Sen har vi då Kant (Farsan sadelmakare, typ, inte ointressant) som kommer nån vart, ur mitt perspektiv. Das ding für mich. Ok, vi får aldrig veta att alla svanar inte kan vara neonfärgade i turkos, men det är den bild vi gör oss och som vi använder. Och här har vi grunden för den tvåstegsraket jag talade om - hypotes, iakttagelser, slutsatser - ok, kanske tre då ibland.

Men jag köper fullt ut att epistemologin inom filosofin går vidare, strävar efter den här närmast gudagivna kunskapen, att man verkligenverkligenverkligen vet vad det är att veta något och undersöker vidare vad kunskap kan vara. Tycker det är lite trist då du ger upp så lätt inför det Rationella och Materiella/Nihilistiska. Den här vandringen som filosofin gör in i kunskapens inre leder säkert inte fram till den här grottinsikten i något slags slutgiltig nivå, men man kämpar på. Jag läste grottliknelsen som att filosofen vet "mer" än de andra, att det upprör de andra, det tar ett tag för dem att acklimatisera sig med de nya landvinningar som gjorts på nivån ovanför.

Men frågan är om ändå inte även filosofin använder denna tvåstegsraket jag beskriver. Man undersöker på olika sätt vad kunskap skulle kunna vara, och stämmer av med om det "stämmer". Då Gettier hittade på det här långsökta exemplet på att justified true belief inte håller, så rotar han i olika fall där det skulle kunna stämma, och sen stäms det av mot om en "bild" av vad kunskap skulle kunna vara. Det epistemologiska "målet", är inte det något ontologiskt?

Nå, någon gång skall jag väl få tid att läsa mer Platon. Det som faschinerar mig är att det platoniska anses vara liksom grunden för mycket av det småmagiska och det religiösa. Republiken(där Sokrates pratar med en massa halvdumma mähän, som accepterar allt och inte ber Sokrates visa att hans uppdelningar verkligen spänner upp hela rummet) och den sekundärlitteratur jag läst tyder ändå på ett sökande, i dialogerna, efter någon slags sanning. Religionen är i mina ögon att man ger upp försöken och bara tror.

Om man pratar vidare lite, det här med logik och empiri. Ta då man löser en uppgift i matematik (har inte gjort det seriöst på decennier men ändå, när man hade ett prov i skolan. Och det inte var trivialt, man kom fram till själva klurigheten i uppgiften - hur kommer man vidare då? Tur! Man råkar "se" vägen framåt. Eller då man gör såna hör pricktester för att bestämma IQ, man turar in dem. Och har man mer tur än andra är man intelligent. (Jag hade tur på sånt och hatade det. "Fakta" var mycket renare och snyggare...)

Men den här "turen" är något som inte är logik och som inte är iakttagelser. Hör inte hemma i epistemologi och ontologi kan tyckas, men hur kom Gettier fram till det här exemplet? Bara med logik och iattagelser? Bullshit. Lite som då man läser Wittgensteins Tractatus. En massa elementarkunskaper som man bygger upp till allt som kan tänkas. Inte tänka stort, tänka rätt...

Läst lite Bergson, och jag tycker han är inne på intressanta tankar här, om klockor som "tidens gång" samtidigt som klockan råkar visa något. Elan Vital.

Vad jag vill säga är att det finns så mycket mer än den här lilla begränsade världen av logik och empiri, och för att nå kunskap behövs mer. Epistemologin vill kanske nå fram till vad kunskapen "är", men processen kanske också ger delar av svaren?

Om den metafysiska solipsismen i ontologisk mening stämmer så är det fenomenella identiskt med det som är (inget annat existerar) - därmed är epistemologin detsamma som ontologin. Om TOV (teorin om en yttre verklighet, dvs icke-solipsismen) är sann sträcker sig existensen bortom det fenomenella och ontologin omfattar mer en det epistemologiska och övergår i metafysik. Det vi uppfattar som en intersubjektiv verifikativ undersökning av det fenomenella klassar vi som empiri, dvs den vetenskapliga undersökningen.

Varför anser du dig inte vara disponerad till att förstå metafysik?
Jag kan inte heller tyda ett teoribelagt filosofiskt verk direkt från en bok men det finns andra vägar att ta. De handlar bara om att lära från någon som framför en bra pedagogik.