Så som i en klardröm av det klaraste slag, såg jag framför mig turkarnas store hövding: Osman. Eller snarare: jag kände hans närvaro, och han hade storligen med visdom att förtälja! Och vad visste väl jag, en helt vanlig, modern svensk? Jag har aldrig varit i Turkiet, ej ens nosat på dom gamla domänerna av Ottomanernas enorma rike! Likväl: Osman, som var en profet som Muhammed, sa till mig:
- Vi är alla lika mycket värda!
Och jag tänkte i mina tankar, att det är en sanning värd att begrunda. Osman såg inte ner på sig själv, hur kan då jag göra det- jag som inte är en sultan? Att sedan Erdogans kontra-kemalistiska intriger motverkar Turkiets rättmätiga plats som Östra Europas ledande nation, kan ej turken som sådan belastas för. Ibland har vi ledare som vi inte riktigt kan bli kloka på.
Och där kommer vi in på det folk (völkisch)-metafysiska, den andliga dimension som såväl turken som svensken i gemen delar. Orhan Pamuk och jag hade säkert kunnat vara goda vänner, precis som Osman, om än jag ej talar turkiska. Men hans böcker har översatts, och tolkar finns att tillgå.
Och forna fejder glömmes och blir ett med den dimma som är historien, men vilken vi medelst böckernas visdom tolkar och kan skönja klarhetens tecken i. Och där, bakom, skönjer jag framtiden - en framtid då Turken och Svensken åter, trots Karl XII:s kalabalik, skaka hand i sann vänskap och fröjd och frid. Och tillsammans med turkarna erövrar vi då nya horisonter, och vem vet, kanske flyger en dag våra ättlingar i rymden, och har befolkat Mars, och planeter längre bort, som vi ännu icke känna till? Vi kan göra det, tillsammans! Så låt oss sluta hata varandra, och göra ett gemensamt rymdprojekt istället. Vi kan kalla den för "Project Spock", för att hedra en stor man som visade vägen för framtidens generationer.
Kanske stöter vi en dag på utomjordingar? Då kan vi, svenskarna som turkarna, förklara vår gemensamma historia och de strider och duster som utkämpats i primitivare tider, och skratta gott åt allt gammal gruff, och kanske utbrister då utomjordingen:
- Härligt att ni la det där bakom er, så att ni också kunde komma hit, till denna vår harmoniska galax!
Vem vet? Vem vet vad rymdåldern bär i sitt sköte?
- Vi är alla lika mycket värda!
Och jag tänkte i mina tankar, att det är en sanning värd att begrunda. Osman såg inte ner på sig själv, hur kan då jag göra det- jag som inte är en sultan? Att sedan Erdogans kontra-kemalistiska intriger motverkar Turkiets rättmätiga plats som Östra Europas ledande nation, kan ej turken som sådan belastas för. Ibland har vi ledare som vi inte riktigt kan bli kloka på.
Och där kommer vi in på det folk (völkisch)-metafysiska, den andliga dimension som såväl turken som svensken i gemen delar. Orhan Pamuk och jag hade säkert kunnat vara goda vänner, precis som Osman, om än jag ej talar turkiska. Men hans böcker har översatts, och tolkar finns att tillgå.
Och forna fejder glömmes och blir ett med den dimma som är historien, men vilken vi medelst böckernas visdom tolkar och kan skönja klarhetens tecken i. Och där, bakom, skönjer jag framtiden - en framtid då Turken och Svensken åter, trots Karl XII:s kalabalik, skaka hand i sann vänskap och fröjd och frid. Och tillsammans med turkarna erövrar vi då nya horisonter, och vem vet, kanske flyger en dag våra ättlingar i rymden, och har befolkat Mars, och planeter längre bort, som vi ännu icke känna till? Vi kan göra det, tillsammans! Så låt oss sluta hata varandra, och göra ett gemensamt rymdprojekt istället. Vi kan kalla den för "Project Spock", för att hedra en stor man som visade vägen för framtidens generationer.
Kanske stöter vi en dag på utomjordingar? Då kan vi, svenskarna som turkarna, förklara vår gemensamma historia och de strider och duster som utkämpats i primitivare tider, och skratta gott åt allt gammal gruff, och kanske utbrister då utomjordingen:
- Härligt att ni la det där bakom er, så att ni också kunde komma hit, till denna vår harmoniska galax!
Vem vet? Vem vet vad rymdåldern bär i sitt sköte?
