Hur lång tid tills man fattar att ens syskon inte vill ha med en att göra?

Hur långt tid tar det och vad ska det krävas till ens bror ska komma ihåg en? Hur snabbt går det till han har glömt en helt? Hur kan en kvinna ha en sådan stor makt över sin man, så att han inte ens får tala med sin syster?

Det visar sig på mig. Åh Gud förbjude, men jag har förlorat en sån stor bit av mig själv. En bit av min själ. När jag hör av mig på viber och han aldrig svarar, när bara finns när jag kan vara till hjälp, när jag enkelt kan tackas artigt nej till.

Vi hade ett sånt fint band till varandra. Vi kunde prata i timmar och vi kunde hänga med varandra hur länge som helst, vi var i princip bästa vänner och jag kunde säga allt till honom.

Och jag rent ut sagt hatar henne. Jag har försökt nå ut till henne, bjudit med henne på fika, promenader, tjejsaker, gåvor, ett alltfuckingallo, hämta henne från arlanda närsomhelst, behandlat henne som inget annat än en familjemedlem från första dagen. Och nej, hon tackar nej till fika med mig, nej till promenad med mig, hon håller upp min gåva mot skyn, ger ifrån sig en äcklad min (det var ett supersnygg topp oavsett vilken smak man har) och hon vill inte ens hjälpa mig med minsta sak. Tvärtom. Hon bokstavligt talat bad mig resa mig upp från min matplats vid middagsbordet när jag var hemma hos dem. Hon gillar mig inte för fem öre. Och jag förstår inte varför.

Vad har hon emot mig? Har hon komplex för att hon inte kan svenska? Dessutom försöker hon på något sätt förminska mig genom att säga att vemsomhelst kan klara min utbildning och att jag inte alls kan vårt ursprungliga språk (ett jugoslaviskt språk) för att jag är född och uppvuxen här. I själva verket kan jag språket jävligt bra.

Jag har inget problem med att hon hatar mig. Men varför drar hon in min bror i det hela? Vi sitter i vardagsrummet och vi pratar svenska, och hon är lite bakom oss på det stora vardagsrumsgolvet. Hon avbryter oss barskt och ropar dit min bror med världens äckligaste röst som en befallning, han svarade ja? Hon sa kom hit och håll i babyns vattenflaska. Hon gjorde absolut ingenting. Hennes mål var bara att avbryta vårt samtal. Hon var inte ens upptagen. Och jag hade inte sett min bror på ett halvår. Vi är alla unga i 20-30-årsåldern.

Det tar hårt på mig, eftersom jag är supernära mina bröder. Och var det ända tills bruden kom in i bilden.

Jag har ont i hjärtat och mitt bröst är tungt. Jag trodde aldrig att detta skulle kunna ta så hårt på mig. Men det gör det. Helvete. Så hur hanterar jag det? Har min bror gått vidare? Han vill inte ha någon kontakt med mig mer? Hur kan hennes klor vara så jävla starka??

Han har blivit en dörrmatta. Det bästa du kan göra är att få honom att inse det.

Hej.

Förstår att det känns jobbigt för dig men inget är starkare än blod.

Ibland blir man blind av kärleken. (Det har din bror blivit)

Du måste prata med din bror och berätta för han exakt hur du känner och vad du skulle vilja.

En dörrmatta? Hur?

Det är ett lite löjligt uttryck tycker jag. Någon gång så slutar väl ändå syskon att umgås som om de vore ett par. Ofta i femårs åldern. Ge dem lite space. Kanske hans fru har anledning att agera som hon gör. Hon vill väl va ihop med din bror, inte vara ihop med din bror+dig. Hon blir svartsjuk när ni sitter och talar i timmar på svenska ifall hon inte kan språket. Är det så svårt att förstå?

Din bror har ingen ryggrad och viker sig helt enkelt för att slippa bråka. Såvida du inte gjort bort dig ordentligt (förolämpat henne grovt etc) är hon helt enkelt en crazy bitch. Sådana finns det gott om

"Släkten är värst" stämmer också. Släktband kan vara lika mycket, eller mer, av ondo än av godo.

TS: din bror kanske vill vara ifred med sin sambo? Du får acceptera att relationer förändras, ibland dör de helt enkelt ut.

Jag förstår att det är lättast för dig att skylla på henne, men om din bror verkligen ville ha dig i sitt liv, så skulle han väl se till att han hade det?
Och du kan faktiskt inte veta säkert att det här beror på henne. Hade din bror varit singel, så kanske han hade dragit sig undan dig ändå, eller hur? Din uppfattning om hur bra ni hade det, kanske bara var din, inte hans.

Du kan inte tvinga någon att bry sig lika mycket som du gör, det enda du kan göra är att själv bry dig mindre. Hårt & smärtsamt, men ack så sant.

Det var inga timmar, det rörde sig om cirka 20-30 sekunder av "hur har du haft det?/skönt att se dig/berätta hur det var i XX etc etc" när hon snabbt högg in som en jävla Hitler. Och svenska? Ja, eftersom jag gör det medvetet. Bruden vill inte lära sig svenska, trots att hon planerar att bo här. Vilket uppriktigt sagt gör mig arg. Space? Vi bor inte ens i samma länder!

Tyvärr är hon dessvärre en crazy bitch utan dess like. Dessutom sprider hon falska rykten till min bror om vad jag har sagt till henne och jag fattar uppriktigt sagt inte vad fan hennes problem är.
Jag antar att du har rätt, oh vad det gör ont att inse fakta. Men jag tror att vi hade det bra som barn/tonåringar. Vi..växte väl upp. Han måste ta hand om sin familj. Det är just av sådana personer som henne som jag hatar min egna nationalitet.

Du utestänger alltså henne från samtalen - trots att ni har ett gemensamt språk -sen blir du förvånad när hon inte gillar dig ...

Ja, det finns så mycket konstigt folk här i världen som bara inte går att förstå sig på ..

Du borde inte se det som att syskon är någonting definitivt som för med sig några sorts garantier, för är det någonting jag lärt mig så är det att man ska absolut inte lita på sin "familj" bara för att de råkar dela blodband med en.

Nu känner jag inte dig eller din bror, och det kan finnas flera saker jag inte vet om som kanske störde honom, men en sak som är viktigt att komma ihåg är att vissa "män" saknar integritet och är "dörrmattor" som någon annan skrev, om så är fallet här så är det bara beklagligt men man kan inte förändra vem någon är.

Sedan så fungerar alla personer inte med varandra heller, inte så mycket mer att göra med det.

Jag antar att du har rätt, oh vad det gör ont att inse fakta. Men jag tror att vi hade det bra som barn/tonåringar. Vi..växte väl upp. Han måste ta hand om sin familj. Det är just av sådana personer som henne som jag hatar min egna nationalitet.[/quote]

Ja, det gör vansinnigt ont att inse fakta men jag lovar, det är tusen gånger bättre att ta den smärtan & komma förbi den, än att leva i självbedrägeri.
Självbedrägeri är ju inget annat än en illusion, något man skapat för att man vill att det ska vara så, inte för att det stämmer med verkligheten. Så självbedrägeri leder ju enbart till frustration & sorg, eftersom man aldrig kan uppnå det man inbillat sig.

Du tycker att du har ansträngt dig för att hans tjej ska gilla dig. Du verkar ju inte ha fått något alls för dina ansträngningar, så sluta sätt dig i de situationer som bara gör dig besviken & frustrerad.
Sluta göra självmål, helt enkelt!

Dessutom kan det ju vara så att det som i dina ögon varit försök att vara vänlig, av henne uppfattats som att du går över gränser/lägger dig i.

Fokusera på ditt eget liv och försök låta bli att bry dig om din bror & hans relation. Ge inte mer än du får, helt enkelt.

Jag påstår inte att det här är lätt, eller gjort i en handvändning. Tvärtom, det är svårt & det tar tid. Men det är värt det, jag lovar.