Svidande EU-kritik mot Byggnads

På liknande sätt som med skönmålning, är obefogad svartmålning till skada. Det svenska problemet ligger i att utländska bedömare främst utgår från den relativt lilla andel exportföretag som Sverige förfogar över. De som fortfarande finns kvar har, för att kunna existera på svensk botten, hårdrationliserat, innebärande hög effektivitet, vilken med rätta imponerar på utländska bedömare.

Den svenska industrins hårdrationalisering framtvingades av två huvudskäl:

1. Den internationella konkurrensen

2. Det höga avgifts- och skattetrycket

Punkt 2, som främst påverkar lönesidans kostnader har varit en hård nöt att knäcka - många företag har inte lyckats utan varit tvungna att flytta till annat land. S-regeringen har inte insett att avgifts- och skattetrycket är synnerligen kontraproduktivt. Att vissa företag överlevt (hur länge vet vi inte) har skett till priset av en successivt ökad arbetslöshetskö med de kostnader via skattebetalarna det innebär.

De utländska bedömarna, som bl.a. intresserar sig för investerarnas krav, har naturligtvis inga dubier om kapitalplaceringar i svenska företag. Utländska investerare utsätts inte för svenska statens dubbelbeskattning - den som de svenska aktieägarna drabbas av. Detta är ett av skälen till den allt mindre andelen svenska investerare. Kapitalbeskattningen en annan.

En helt anna sak är den verkliga produktiviteten per kapita, som är relativt låg, räknat på hela befolkningen. De siffrorna intresserar sig dock finansiärerna och deras informatörer inte för. De ser krasst på lönsamheten som ligger i att investera i det enskilda företaget. För oss i Sverige är den totala produktiviteten per kapita av största intresse. En värdemätare på samhällets totalnota, ser vi i behovet att utöka statsskulden. Om det behovet ökas med 50 miljarder mitt under "högkonjunkturen" att användas för sysselsättning av 50 000 arbetslösa i den offentliga sektorn (s.k. plusjobb), borde även den oinsatte förstå att det är fara å färde!

...

Misstaget, som många kritiker av de svenska företagen begår, ligger i tron att företagen skulle kunna betraktas ha någon form av social funktion, dvs. som frivilligt skulle ta över statens eller kommunens roll. Den tiden är för länge sedan förbi, då svenska företag fortfarande var svenska - med svenska ägare. Nutidens svenska företag har mycket ofta sina majoritetsägare boende utomlands. På det viset slipper de den dubbelbeslattning som annars svenska aktieägare bestraffas med för sin investering i svenska företag. Staten har fortfarande inte fattat galoppen!

Företagens enda plikt är numera att skapa och internationellt försälja produkter med så stor lönsamhet för ägarna som möjligt. Det är bolagets VD:s plikt att inför styrelsen, i vilken ägarna representeras, redovisa de mått och steg som tas för att effektuera styrelsens krav/uppdrag.

Varje klagomål från vänsterhåll, som går ut på att kritisera företaget för dess strävan efter att maximera sin vinst, är mningslöst. Ett privat företag har inte samma möjlighet att resonera som stat och kommun, som inte har något lönsamhetskrav på sig (fast det borde vara så även i offentlig verksamhet). Den stora skillnaden mellan en privat och en offentlig verksamhet är att den förra ständigt har strikta lönsamhetskrav på sig, medan den andra äskar de resurser som krävs via skattebetalarnas plånböcker.

Så enkelt är det inte, som du, med rödfärgade glasögon antyder:

"Att företrädare för näringslivet svartmålar Sverige är ju för att ge sken åt att bara den borgerliga politiken kan "rädda Sverige".

Näringslivets företrädare har betydligt allvarligare skäl för sin oro än många tror. I själva verket innebär dess motiv motsatsen mot vad du tror, dvs. inte att:

"...begrava den Svenska välfärden som vi ser den idag för gott".

utan att genom nödvändiga åtgärder säkra den svenska industrin på svensk botten och att skapa incitament för våra uppfinnare, entreprenörer och investerare att starta nya företag att tillsammans med befintliga företag säkra tillväxten som krävs för att upprätthålla "välfärden".

...Tvärs emot vad du antyder att företagen inte har någon socialfunktion, så har ju fler och fler ansvarsfulla arbetsgivare upptäckt att med friskvårds program som motion och fri frukt tex. gjort att hälsoläget på företagen blivit mycket positiva.

...Nej, beräkning enligt vedertagen praxis. Kom ihåg att även den offentliga sektorn producerar tjänster som är värda pengar och däför ingår i BNP.

Självklart finns det folk som betalar för den offentliga sektorn, precis som alla andra länder måste man finansiera den offentliga sektorn, med skatter eller avgifter. Självklart betalar den privata sektorn för den offentliga.

En sak som är viktig att komma ihåg är att kostnaderna för vård-skola-omsorg inte har ökat särskilt mycket de sista 25 åren. Det är istället transfereringarna, eller annorlunda uttryckt bidragen, som svämmar över alla breddar och gör att statens kostnader hela tiden ökar.

Enligt din uppfattning har alltså främst den humanistiska gruppen skapat välfärden - inte den kapitalistiska!!! Till vilken grupp hör då vanligen uppfinnare, entreprenörer, finansiärer - de som ligger bakom företagen (särskilt exportföretagen) - alltså som genererat resurserna bakom välfärden?

Om du sätter likhetstecken mellan den humanistiska grunsynen och den socialistiska (en missuppfattning som också du verkar ha) och tror denna ligga bakom det välstånd (begreppet "välfärd" är ett socialistiskt påfund) som människor i ett land kan bygga upp - har du till alla delar fel. Förutsättningen för välstånd ligger i de resurser som landet förfogar över eller förmår förädla. Till stor del genereras resurserna i ett land genom medborgarnas uppfinningsrikedom, som resulterar i effektiv produktion av konkreta produkter (säljbara uomlands). Vidare är det viktigt för välståndet att en så stor andel av den arbetsföra befolkningen som möjligt befinner sig i arbete, kännetecknat av lönsamhet såväl för företag som samhälle.

Socialismen trodde sig ursprungligen kunna generera välstånd via tvångsövertagande av produktionsmedlen (enligt Marx i mitten av 1800-talet). Sovjetunionen visade hur det fungerade (icke fungerade). Socialdemokratin agerade något mer sofistikerat - man lät produktionsmedlen stanna kvar i ägarnas händer men skapade istället ett avgifts- och skattesystem med vilket företagen tvingades leverera nödvändiga resurser till statskassan (främst via de anställdas löner och avgifter resp. genom generella skatteuttag över alla andra i form moms.

Under 1900-talets första hälft hade företagen bara att böja sig för staten - under senare decennier har den globaliserade företagsvärlden dock effektivt neutraliserat de enskilda staternas hämmande inverkan. Etableringen sker där lönsamheten är bäst dvs. där kompetensen finns, lönenivåerna är låga och - inte minst viktigt - där det stora antalet avnämare finns (låga transportkostnader).

Kännetecknande för flertalet socialistiskt inriktade människor är att närmast totalt förbise fakta och tro lösningen på den sjunkande andelen företag inom landet ligga i att söka upp nya skatteobjekt att suga resurser från (alt. höja befintliga skatter), till driften av statliga och kommunala funktioner och till försörjningn av människor utanför den alltmer krympande lönsamma arbetsmarknaden.

Socialisterna inser inte (eller vill inte) att lösningen ligger i att staten minskar sitt uttag av resurser i form av avgifter och skatter (från företag och anställda). Sjunkande skattenivåer innebär automatiskt (vilket S inte vill erkänna) att samhället börjar blomstra, företag startas och de offentliga utgifterna minskas.

Frågan är på vilken nivå i Sveriges resursnedgång - den är som bekant redan igång (oavsett kvarvarande företags högkonjunktur) - vid vilken socialdemokratin tvingas meddela befolkningen att den haft fel? Sker det när exportföretagens nuvarande andel av BNP (1/3 av landets) sjunkit till en fjärdedel eller lägre? Tror man att lösningen ligger i att anställa fler inom den offentliga sektorn? Tror man att denna genererar egna resurser som i framtiden kommer att ligga bakom den svenska valutans värde? Tror man valutavärdet bestäms av sedeltryckeriet i Tuma eller mängden resurser beror av antalet sedlar som trycks? Ja, frågorna är många - vill du eller någon anna besvara dessa?

Du vill inte förstå va? Jag tror inte du kan hantera en verklighet större än senaste SSU-pamfletten.

Du gissar ganska fel, jag ser inte ner på folk utan pengar. Jag ser däremot ned på folk som betraktar sig som offer för omständigheterna.

Du är en person som är rädd för förändringar och förmodligen aldrig haft något jobb då du är antingen för slö eller initiativlös. Den typen av personer är knappast mina hjältar.