Missriktad vrede, normalt?

Hej och gokväll igen.

Som några kanske läst så förlorade jag min far när han begick självmord för ett par månadersen (inte det tråden ska handla om men spelar kanske ändå roll i det hela)

Det är så här att jag på senaste tiden har börjat rikta all min ilska mot en och samma person, hur jag mår, vad jag glömmer, vad jag inte glömmer, vad jag orkar, vad jag inte orkar, oavsett vad det är så får en och samma person skulden.

Är med handen på hjärtat rädd att träffa den personen just nu då jag inte vet hur jag kommer reagera, är ju så förbannat arg på personen ifråga.

Satt och funderade om det kan ha något att göra med min pappas bortgång, du vet det vore så enkelt att bara peka på någon och kunna säga att det är ditt fel, det är bara bara bara ditt fel att det som skedde skedde och du bär alls skuld.

Vad säger hobbypsykologerna eller ni andra?

Har under denna veckan vid två tillfällen drömt att jag fått slå personen ifråga och båda gånger har det kännts underbart, få straffa personen för att jag för tillfället tappat livsgnistan lite, den som lös så stark bara för ett par månader sen, det är personens fel att jag inte orkar träna eller sköta jobbet ordentligt.

edit: om det inte framgick så är detta inte självvalt, det har bara blivit så här av sig själv, allt som går fel förknippas med denna person.

"den personen" säger du, är det en vän/nära bekant / släkt?

Har varit flickvän ett par veckor och har varit KK en längre tid för att sedan bli dumpad helt.

edit: samma sak har jag känt gentemot min mor ett tag men vreden har inte varit lika stor där.

Du är säkert på rätt spår när du tror att din ilska gentemot denna stackars tjej har med din pappas självmord att göra. Ilska är inget annat än omvandlad sorg. Ju argare du är, desto mer sorg bär du inombords. Förmodligen är denna sorg så stark att du inte kan hantera den och istället har gjort om den till att vara rasande. Du behöver hitta ett sätt att släppa fram sorgen så den kan bearbetas. Det känns förmodligen hotande för dig att göra, men det är det enda som kan befria dig från din ilska. Och under tiden tycker jag absolut att du inte ska träffa den där tjejen så länge du känner som du gör. Tänk på att det är en oskyldig människa du straffar! Hon har väl knappast med din pappas självmord att göra?
mvh
Terrieterrie

Ja det är helt normalt. Och i och med att du dessutom redan reflekterat över det kommer det nog knappast bli något stort problem av det hela. Att det är en person som ligger dig i varje fall något så när känslomässigt nära är inget lustigt. Men har du tänkt på att det kanske är dig själv du är arg på? Det viktigast är nog att du inser (vilket du verkar ha gjort) att du kommer må dåligt på ett eller annat sätt med tanke på omständigheterna. Allt annat vore ytterst onormalt. Om jag skulle rekommendera något så är att du kanske pratar med en präst/diakon. Och jag säger präst eftersom det kanske känns enklare än att söka upp något i psykvården. Att du får prata lite med någon om allt skulle nog vara bra. Man kan tycka vad man vill om kyrkan och religion men de är s a s experter på att bemöta människor med sorg. Och dessutom skall man väl få lite valuta för kyrkoskatten?

Jag känner till viss del igen mig i det där. Hade också en kompis som jag "la över" all ilska på (dock inte irl, mest i fantasin). Men hon var en hopplös människa iofs, en energitjuv som bara tog utan att ge någt igen. Så jag antar att det var därför jag valde ut henne som offer (skäms när jag skriver det).

Men för mig var ilskan projicerad; det var mig själv jag var så förbannad på, självhat och självförakt så starkt att jag inte kunde hålla det inuti mig själv.
I ditt fall kan ilskan också vara riktad mot din far för att han dog och övergav dig; lämnade dig ensam kvar (detta är en vanlig känsla när ngn närstående dör, särskilt plötsliga dödsfall). Men denna känsla är tabu- och skambelagd och kan därefter uttryckas på det sätt du gör.

Men som terrieterrie skriver ligger alltid sorgen bakom ilskan; sorgen är den mest smärtsamma känsla vi människor kan uppleva, därför gör vi allt för att skydda oss emot den.