Citat:
Citerar inte hela ditt inlägg men det du skrev var intressant. Just det att välja att följa någon annans vilja istället för min egen är det jag har "svårt" med. Jag såg mig t.o.m. som kristen men kunde inte göra just detta. Försökte till viss del men det gick inte....
Min upplevelse av det, är att det är naturligt att fly från någon som är smartare och starkare och lätt skulle kunna döda eller plåga en. Med all ondska i världen och oss själva (man antar att andra är som sig själv), krävs det mycket mod för att våga tro på att Gud vill ens bästa. Eller tro på sin medmänniska. Och mod föds nog oftast av motgångar. Vi undviker honom så länge som möjligt, tills vi kanske har förlorat en närstående eller förlorat allt (som en nedgången knarkare). Eller så klarar vi att undvika honom hyfsat bra tills vi är tvungna att möta honom när vi dör. Ju mer man har att förlora, desto mindre anledning att prova något nytt. Det är svårt för den rike att ta sig in i "himlen", som börjar redan här på jorden, men när man dör förlorar man allt och då måste man välja.
En nyköpt undulat smet ut ur transportboxen innan jag hade fått in den i buren, och hon flög upp och satte sig på gardinstången. Jag hade mat och vatten i buren, så jag lät henne sitta där tills hon blev hungrig. Efter ett halvt dygn blev hon tvungen att flyga ner. Jag kunde ha fångat den med håven, tagit den i handen och stoppat in den i buren, men då hade det inte gått att få den riktigt tam längre. Gud vill ha gemenskap med oss, och därför tvingar han sig inte på oss.
Mitt i bassängen finns ett slags bord med hål som det blåser starka uppvindar ur. Ungarna kämpar sig fram genom bollhavet med händerna fulla av bollar som de slänger på bordet och vips flyger bollarna upp i luften. Min äldsta dotter Jenna klarade sig fint. Målmedvetet slängde hon sig ut i bollhavet för att kryssande ta sig fram till bordet. Värre var det för treåriga Andrea. Så snart hon kommit ner bland bollarna samlade hon famnen full. Att bara ta sig fram bland bollmassorna är svårt nog, men med famnen full är det omöjligt. Andrea tog ett steg och ramlade. Hon kämpade för att ta sig upp utan att behöva släppa sina bollar. Men det gick inte. Därför kom tårarna. Jag gick fram till kanten. - Andrea, sa jag försiktigt, om du släpper bollarna så klarar du att gå. Dessutom hittar du massor av bollar alldeles vid bordet. - Nej! Hon tog två steg och ramlade igen. -- Max Lucado, Och himlen applåderade