Vad det än är och vad som än händer i mitt liv så går det åt helvete, vet inte varför men det bara är så.. Tex när jag höll på att ta körkort så gick min körskola i konkurs och jag hade köpt ett paket med massa körningar och sånt, då skickar dom mig vidare till driver, och dom kan inte få upp uppgifterna om mitt paket på den förra körskolan så jag åker hem, sitter och tänker på hur fan jag ska göra, tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att betala för fler lektioner, och i slutet av utbildningen så tar pengarna slut..
Har inte haft en inkomst på 2 år för jag har inte tänkt igenom livet riktigt förens nu på senare tid så jag kontaktar min senaste skola och frågar om dom kan hjälpa mig, ja säger dom och bokar ett möte en månad efter, och en månad är jävligt länge för en som bara är hemma på vardagarna och försöker döda tid genom att antingen sitta vid datan eller ligga och lyssna på musik så jag hinner glömma bort mötet, dom ringer mig samma dag och jag känner mig som en idiot och ber om ett till möte, ja visst säger dom och bokar det en månad efter samtalet, jag kommer ihåg det kliver upp i tid passar tiden på bussen och åker in, kommer 10 min försent på grund utav bussen så dom antog att jag inte skulle komma och nu är det försent, måste kontakta cfl och kolla om dom kan göra ett undantag även fast jag är för ung.
Jag får reda på att min systers pojkvän har slagit henne ett antal gånger och försöker bryta ner henne genom säga att våran mamma är psykiskt störd, min mamma har uppfostrat 4 barn själv och stressat i åtminstone 20 år så hon har tappat kontakt med vänner så hon har varit ensam en längre tid så hon har svårt att vara bland folk. Iallafall så den där snubben undviker mig för att han vet att jag vet, sen går det en tid och han kommer till oss för att hämta min syster så jag går in och tänker bara snacka med han, men han har den där blicken att han vill bråka och jag tänker på vad han har gjort så jag kan inte kontrollera mig så jag slår till han, min mamma vet om vad han har gjort och sagt men ändå så är det han det är synd om och hon påminner mig varje dag om vad jag har gjort, säger att jag börjar bli lik min pappa men jag tänker aldrig bli som den där knarkande skitstöveln.
Jag skäms över mig själv när jag är bland folk, dom flesta dagarna iaf, för jag är inte nöjd med mig själv och kan inte acceptera hur jag är, börjar tro att jag har aspergers eller autism men jag har ingen förklaring till varför, jag bara lurar mig själv en del dagar. jag verkar ha en ganska låg social status en del dagar, ingen verkar ha nå att svara på det jag säger eller så lyssnar dom inte, känner mig ibland utanför i min kompiskrets. men en del dagar så känner jag mig som världens skönaste och mina vänner lyssnar mer på mig och startar konversationer med mig, när jag inte känner mig som världen skönaste så känner jag mig som världens drygaste ist, det finns inget mittemellan. Jag är rädd för att jag är lik min mamma också, jag tycker om henne men jag vill inte vara lik henne det är svårt att förklara allt det där så jag hoppar över det istället.
Mitt liv just nu så är jag en pank nolla med samma kläder som jag hade när jag gick i högstadiet, svårt att tycka om och känna mig bekväm med dom flesta personerna, jag har hela livet framför mig, jag är bara 19 år med ändå så känns allt kört. Vela bara skriva av mig.
Har inte haft en inkomst på 2 år för jag har inte tänkt igenom livet riktigt förens nu på senare tid så jag kontaktar min senaste skola och frågar om dom kan hjälpa mig, ja säger dom och bokar ett möte en månad efter, och en månad är jävligt länge för en som bara är hemma på vardagarna och försöker döda tid genom att antingen sitta vid datan eller ligga och lyssna på musik så jag hinner glömma bort mötet, dom ringer mig samma dag och jag känner mig som en idiot och ber om ett till möte, ja visst säger dom och bokar det en månad efter samtalet, jag kommer ihåg det kliver upp i tid passar tiden på bussen och åker in, kommer 10 min försent på grund utav bussen så dom antog att jag inte skulle komma och nu är det försent, måste kontakta cfl och kolla om dom kan göra ett undantag även fast jag är för ung.
Jag får reda på att min systers pojkvän har slagit henne ett antal gånger och försöker bryta ner henne genom säga att våran mamma är psykiskt störd, min mamma har uppfostrat 4 barn själv och stressat i åtminstone 20 år så hon har tappat kontakt med vänner så hon har varit ensam en längre tid så hon har svårt att vara bland folk. Iallafall så den där snubben undviker mig för att han vet att jag vet, sen går det en tid och han kommer till oss för att hämta min syster så jag går in och tänker bara snacka med han, men han har den där blicken att han vill bråka och jag tänker på vad han har gjort så jag kan inte kontrollera mig så jag slår till han, min mamma vet om vad han har gjort och sagt men ändå så är det han det är synd om och hon påminner mig varje dag om vad jag har gjort, säger att jag börjar bli lik min pappa men jag tänker aldrig bli som den där knarkande skitstöveln.
Jag skäms över mig själv när jag är bland folk, dom flesta dagarna iaf, för jag är inte nöjd med mig själv och kan inte acceptera hur jag är, börjar tro att jag har aspergers eller autism men jag har ingen förklaring till varför, jag bara lurar mig själv en del dagar. jag verkar ha en ganska låg social status en del dagar, ingen verkar ha nå att svara på det jag säger eller så lyssnar dom inte, känner mig ibland utanför i min kompiskrets. men en del dagar så känner jag mig som världens skönaste och mina vänner lyssnar mer på mig och startar konversationer med mig, när jag inte känner mig som världen skönaste så känner jag mig som världens drygaste ist, det finns inget mittemellan. Jag är rädd för att jag är lik min mamma också, jag tycker om henne men jag vill inte vara lik henne det är svårt att förklara allt det där så jag hoppar över det istället.
Mitt liv just nu så är jag en pank nolla med samma kläder som jag hade när jag gick i högstadiet, svårt att tycka om och känna mig bekväm med dom flesta personerna, jag har hela livet framför mig, jag är bara 19 år med ändå så känns allt kört. Vela bara skriva av mig.
