Är tiggarna lyckligare än oss?

Du menar lösningen på hur man blir lycklig? Nä, det är nog individuellt - men de saker jag listar i det länkade inlägget kan säkert vara till nytta för en del (om man lyckas följa dem - vilket kräver en del självdisciplin). Sen är det ju de som är kliniskt deprimerade och där är det nog oftast medicin och/eller terapi som ger bäst effekt (i kombination med några eller alla av de listade sakerna).

Du sätter fingret på ett problem, och liksom någon någonstans sa;
"Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sig egen själ"?
Det finns nog inte en, men flera anledningar till att själslivet hos många människor verkar urholkat. Vi söker allt det timliga, och blir tvungna att ge avkall på mycket av det själsliga. Men i en missräknande värld har man väl inte mycket annat att vänta sig av människor?

Lösningen är enkel ts. Du har ju som du själv sagt allt du begär för att vara lycklig. Nästa steg är att släppa alla dessa krav du radar upp. Gör det som gör dig glad. Skit i vad samhället tycker (till en viss grad då). Steget där eftrr är väl att hitta nån du älskar och skaffa familj. Det är väl där lyckan kan hämtas på riktigt ( om man tycker om sitt jobb och är nöjd med allt annat).

För mig finns det tre punkter. Passion förnågot, nära vänner/familj/partner som man älskar och relativt välstånd. Detta är allt som behövs för ett fantastiskt liv

Visst, är man en stressad svensson som knegar med nåt monotont och strävar efter social prestige utan vettig kärlek omkring sig (vilket de flesta svenskar hwlt ärligt verkar verkar göra), då kan jag köpa att tiggarna kanske är lyckligare!

Jag tolkar dig TS som att du i själen inte mår optimalt, vilket jag anser vara en tolkning beskaffad med hög grad av reliabilitet då det är uppenbart att det enda du söker i drogfantasierna är samhällseskapism. Orsaken är mer eller mindre enbart den rådande samhällsnormen. Åtminstone den norm som efterlevs av de individer du kommer i kontakt med. Dock så är denna norm inte ett problem i sig. Visst finns premisserna i (ytligt sett) perfekthetsnormen för att skapa psykiskt icke välbefinnande, men det hade inte lett till ett problem om inte du hade valt att leva normen. Du har sannolikt inte medvetet valt att leva i enlighet med denna norm, men varje gång du begår en handling så gör du faktiskt ett val. Nu vet jag inte hur ditt liv faktiskt sett ut, men jag kan aldrig tänka mig att du nått ett bra och välbetalt jobb utan ex utbildning, och när du valde utbildning så valde du sannolikt en som slutligen skulle resultera i ett högavlönat jobb= du gjorde ett val enligt normen. Ingen håller faktiskt nu heller en pistol mot ditt huvud och säger att du ska jobba heltid, skaffa rätt partner etc. Om du inte va det innan är du nu medvetandegjord beträffande att det liv du lever vid en viss tidpunkt, är en konsekvens av alla dina hittills begångna handlingar, där vissa självklart föranlett kraftigare genomslag än andra. Och handlingar som kan anses påverka graden av föreliggande tillfredsställelse, föregås alltid av val. Om vi antar att du är befriad ifrån åkommor som gjort din hjärna till en anomali.


Vidare, normer är en fundamental beståndsdel i varje civilisation. Problemen (reducerat kollektivt välmående) uppstår när snaran dragits åt för hårt, och ökar i paritet med att den dras åt hårdare. Följande fenomen, som skulle kunna förklaras av en kollektivt kraftigt kultiverad egocentrism, skapar mest negativ energi i mitt väsen: Folk relaterar till synes alltid belägenheten i en given parametrar i en annans liv till hur de själva skulle känna kring belägenheten i den givna parametern. Om jag bor i hyresrätt när jag är 40 är jag misslyckad, för så skulle hen känna sig. Om jag är 30 och bor på östermalm så är jag lyckad, för så skulle hen känna sig. Men hur känner jag kring belägenheten inom en viss parameter i mitt liv? Bara för att hen skulle uppleva x som y, gör det inte till ett objektivt faktum, där implikationen därmed blir att jag också upplever x som y. Någots sanningshalt ökar inte i paritet med att fler ser den som sann.

Det är inte konstigt att folk mår dåligt, eftersom de inte andas optimalt pga snarans spänst runt halsen. Frågan är hur man tar bort den? Eller åtminstone hur man löser upp den så mycket som möjligt? Som jag ser det finns bara ett alternativ: Lev ditt liv som du vill. Inse att livet är meningslöst. När du gjort det så kommer du förstå att du behöver inte göra nånting, eftersom livet är meningslöst. När du förstått detta är du frigjord, och om du inte döljer ditt nya jag kommer du med tiden vara belägen i en omgivning som är betydligt mer givande än din nuvarande.

Ja, de har inget att förlora, vi har allt att förlora, det är det som gör oss rädda, olyckliga, som gör att vi aldrig kan slappna av fullständigt. De har inga tillgångar som håller dem fängslade, som äger dem. Är fångar som sitter inne, i fängelse, lyckligare än de som lever ute, i det fria?

Lycka handlar om att sänka sina krav, inte öka sina tillgångar – frihet.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Den frie' Earle31

Handlar det egentligen inte om att TS saknar kompisar?

De är nog inte särskilt mycket lyckligare än en Fas 3-are, eftersom de trots allt har ändå sin fritid intakt.

Den frie är icke beroende av fritid. Den frie är fri från allt, ty frihet är ett sinnestillstånd som icke är beroende av yttre omständigheter.

Man kan ej äga frihet, man kan således inte förlora den, frihet kan ej rubbas, ty den lika flexibel som vatten, frihet väljer inte väg, den är vägen.

Detta sa en tiggare till mig en gång. Jag såg aldrig tiggaren mer igen efter det... Ibland, när jag går förbi där tiggaren satt, så kan jag se tiggaren i ögonvrån, men inser snabbt att det bara är en synvilla, ett önsketänk förmodligen.

Med vänliga hälsningar,
Windom 'Tiggar'n' Earle31