Ni som mår dåligt, varför beter ni er som offer ?

Har tidigare mått dåligt men har aldrig tyckt synd om mig. Har skyllt allt på mig, mitt fel att jag mått dåligt. Många som mår dåligt skyller på omgivningen, familjen är inge bra, dåliga vänner, samhällets struktur, etc.

Om ni håller på att skylla allt på omgivningen hur ska ni då kunna må bättre?

Det är hårt men det kanske är dags och se som det är och inte skylla sina problem på dålig uppväxt eller pga dåligt samhälle. Ni mår dåligt och det är förjäkligt men det hjälper inte att vara ett offer.

Så varför är ni som ett offer ?

Exakt vad för sorts människor syftar du på? De flesta döljer med alla medel när de mår dåligt och försöker kämpa på som vanligt. Det är väl väldigt få som vill eller tjänar på att vara ett offer?

Stör mig också på folk som dessa, har en tjejkompis som konstant bara pratar om negativa grejer. Hon har ont i ryggen, hon har ångest, hon mår dåligt, det är det ena och det andra negativa och man blir ju inte så glad av att vars en sån person alltförlänge.

Alla mår vi dåligt i en eller annan utsträckning någon gång i livet pga omständigheter, allt handla om hur man tacklar problemen. Att säga sånt här till henne är lite som att tala neandertal med henne. Hon förstår liksom bara inte. Utan allt är bara skit.

Vilken konstig fråga. Vilka är "ni"? ALLA som mår dåligt? Eller menar du (vilket jag hoppas) att det finns "två" grupper, de som utmålar sig själva till offer och de som inte gör det? För det kan jag isåfall hålla med om till viss del.

Men jag uppleverdet som att många som mår dåligt är som du, och skyller det mesta på sig själv. Men oavsett hur jag eller du upplever det så finns det helt enkelt många av båda "sorterna".

Det jag menar är inte att de är ett offer utåt. Utan många som mår dåligt vågar inte ta risker och prova på något annorlunda. Klart de kommer må dåligt om de fortsätter att leva som dem gör utan att ändra något.

Med ett offer menar jag att de är helt likgiltiga till att försöka göra något åt saken. Hör många som säger att de försöker men det gör ju inte det. De hittar alltid anledningar varför de är som de är, ursäkter. "Allt skulle vart så mycket bättre om..."

Varför vågar inte folk ta risker och varför skyller alla på att de inte går att göra något då inte ens har försökt att ta sig i kragen...

Exakt de vägrar att lyssna. Varför jag mår bra nu är för att jag har insett hur mycket fel jag gjorde. Många som mår dåligt skyller på att ingen förstår. De enda som förstår är andra människor som mår dåligt och är i samma situation. Men problemet är oftast då att de tänker på samma sätt och de förstår oftast inge bättre hur man mår bättre.

Om man vill må bättre tycker jag det är idioti att lyssna på andra som mår dåligt. Om de skulle veta hur man gör skulle de ju inte mått dåligt. Det stora problemet är att det uppmuntras av omgivningen som här på Flashback att vara ett offer. Andra tycker synd om dem och berättar liknade historier och ger bara ännu mindre hopp.

Tråkigt att de inte förstår att det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Man måste göra något åt situationen och sluta vara ett offer...

Man kan iof må dåligt även om man presterar och inte beter sig som ett offer. Sen så ibland så har det faktiskt med omgivningen att göra, men visst ligger problemet i en själv mest av allt. Sen hjälper det ju förstås inte bara att tycka synd om sig själv och skylla på andra men att bara säga "ryck upp dig" fungerar inte heller för de flesta. Det kan fungera ett litet tag, men till slut går man in i väggen.

Ett exempel på när omgivningen spelade in var ett jobb där jag blev behandlad illa. Nu har jag slutat där och nu mår jag bättre. Men ett tag trodde jag att felet låg hos mig, men jag var helt enkelt omgiven av ondskefulla människor som ville försämra min livskvalitet.

Ok, jag får väl fråga igen: vilka är "alla"?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, att säga till en deprimerad person att hen ska våga ta risker och ta sig i kragen är ett slag i ansiktet. Om du har mått dåligt så borde du veta det. Jisses.

Jag kan hålla med till viss del, men man måste också förstå att ingen vill må dåligt. De har helt enkelt inte verktygen för att förstå vad som skulle göra deras liv bättre, hade de haft det så hade de gjort det. Jag vet själv när jag varit nere, det känns faktiskt ganska hopplöst vad man än gör - det är ju själva definitionen av att vara nere, att inte veta hur man ska ta sig upp. Då blir man per se ett offer mot sig själv.

Jag tror det skulle gå ganska fort att förvandla dig till ett offer utan rimlig chans att någonsin komma tillbaka. Om en serie dåliga saker som du inte kan hantera skulle hända så skulle du förmodligen förstå bättre.

Det finns rätt många människor med välfungerande liv som "väljer" att må bra men plötsligt så händer lite smågrejer som sparken från jobbet och en skilsmässa och plötsligt så "väljer" samma människor att plötsligt må dåligt.

Dessa människor som du skriver om som bara skyller ifrån sig, vet du ens vad de blivit utsatta för?

Både att skylla på andra och att skylla på sig själv är former självömkande. Varför detta förekommer är väl för att hjärnan simulerar många olika, ofta mer gynnsamma, händelseförlopp än de som faktiskt inträffar/-de. För att bli kvitt detta får man sluta tänka eller flytta tankarna till något annat.

Ältande gör ingenting bättre, det är helt riktigt, men människan är ingen perfekt varelse utan ett dåligt utfört hantverk av evolutionen, en process som inte ö.h.t. bryr sig om finess. Kolla, nu producerade min hjärna ett potentiellt scenario där världen och människan vore bättre utformad - mer självömkan. Dock desto bättre att denna iakttagelse skedde som en slags ironisk metakognition än allvarsamt missnöje.

Godtagbar självanalys?

För att människor och samhället är skit och fyllt med idioter. Så enkelt är det. Man måste spela en roll i det här skitsamhället och lyda idioter utan kunskap och inte vara sig själv.

Om jag inte kan få göra vad jag vill och vara produktiv med dom sakerna jag finner mening med, varför i helvete är det då mitt fel? Bara lågpannade människor säger att det är personens egna fel, det finns alltid två faktorer och det är ens inre och ens yttre förutsättningar.