Varför mår så många så dåligt.

Jag har funderat lite över varför så många av oss låter tid av livet gå till att må dåligt...många väljer tom att ta bort sin gåva att ha fått liv. Jag vet hur känslan kan vara, men tror att vi utan att förringa någons smärta i livet, att vi fått en delvis skev liv av vad livet Ska förväntas ge oss. Vi blir benägna att bli egocentriska när vi mår dåligt och känner smärta. Jag vill ge en liten filosofisk vinkling som tröst och tankeställare om möjligt.

Jag tycker Maslows behovstrappa är simpel men bär mycket sanning, i hur våra behov ser ut.
Den finns i lite nyanserade varianter där några är ännu mer baserad på överlevnad i de första faserna:

Behoven

Nivå 1. De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. På nivå ett finner man också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.

Nivå 2. Då de fysiologiska behoven är tillfredställda börjar individen fokusera på saker som säkerhet och trygghet. Människor har ett behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.

Nivå 3. Om individen känner sig trygg börjar hon söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.

Nivå 4. Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.

Nivå 5. Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer. Bara en liten del av världens befolkning når denna nivå eftersom man först måste tillfredställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv."


- Lite förenklat som sagt då vi rör oss i flera nivåer i dagens nuvarande samhälle samtidigt, men:
-När man går ned på basbehoven som handlar om överlevnad har man inte direkt tiden att fundera över att förverkliga sig själv.... Lycka är att uppnå mat, värme och tak över huvudet. ligger man och krigar i detta steg finns det inte plats för bekymmer med neuroser i större bemärkelse.

Nu har vi i denna del av värden nått så långt så att de basala behoven är tillgodosedda med råge för de flesta, och nya behov- längtan uppenbarar sig. Hela vårt samhälle idag är lite uppbyggd på att söka självförverkligande, som samtidigt gör att vi både ställer och ställs inför krav på oss själva..

- det var ju faan så lättare att bygga tak över kåken än att förverkliga mig själv, vad nu det innebär?
Verkar för många av oss blivit status, bra ekonomi osv... Vi följer i mycket en mall vi är inpräntade.

Detta är såklart en grov förenkling, och många människor går igenom trauman som inte har så stor relevans med detta tänk.

Men jag önskar att det kan ge någon en liten hint. Har du ynnesten att få leva med grundläggande behov tillfredsställda och är inne på djungeln av självförverkligande: förstå då att det är en djungel du kan ge dig in i där vi har en tendens att tycka vi ska uppnå, och överträffa speciella normer som samhället och vi avspeglar. Det slår lätt knut på sig. Vi tycker oss behöva visa oss värdiga i så mycket för att vara värd något som individ.

Vet hur svårt det kan vara, men försök hitta tacksamheten i dig själv, och se inte bara alla mål och krav annat än isåfall som en positiv sporre. Välj din egen väg och inte vad som förväntas av dig. Vi behöver människor som inte bara följer strömmen blint.

VetaF@n om det är kan så något frö till något positivt i någon, men det är min förhoppning.
Och gudarna ska veta att även jag grötat runt i min jakt....man liksom väntar på det där speciella..den där tiden som ska komma då allt faller på plats.. Inget lidande, ingen mer avsaknad av något...målen uppfyllda.och åren går.

-Sanningen är att vi redan är där med att bara leva med allt vad det innebär.


Så ta några steg bakåt i perspektiv om du känner att du nått "botten" och försök se att vi alla får brottas med "spöken" i någon form. Var uthållig och försök hitta saker att känna någon form av tacksamhet över.

F""k! självuppfyllandets krav när det är lite tyngre tider, och unna dig tid åt det när molnen skingrats lite.

Lycka till, åt oss alla

Mycket bra sammanfattat, tack för "påminnelsen" om detta =)

Jag har verkligen varit fast i "otacksamhet" ett tag nu mot de grundläggande behov jag faktiskt har tillgodosedda och istället fokuserat på att sikta mot nya saker.

Det är väl en i många fall destruktiv egenskap i den mänskliga hjärnan att ständigt sträva efter mer och inte vara nöjd med det nu som är, vilket tydligt avspeglas i samhällets aldrig sinande strävan efter tillväxt, "utveckling" och nya ideal.

Edit: Att många "mår dåligt" beror nog också just på en skev uppfattning om "vad som får en att må bra". Det är oerhört lätt att man psykiskt fastnar i en idé om att man kommer må ännu bättre bara man får flytta in i ett större hus, köpa den där nya bilen eller åka på den där resan. Vad hjärnan då "glömt bort" är att den där nya bilen ju inte ens var uppfunnen för något år sedan när man mådde så bra, vilket ju innebär att behovet av den nya bilen uppstod i samband med att man fick kännedom om den.

Din text är en förvirrad kopia av Wikipedia texten. Jag antar att ditt syfte var att skapa förvirring och jag vill gratulera dig för att du har lyckats med att skapa förvirring. Du har uppfyllt ditt syfte som människa och det finns inte mer du kan göra för att toppa det. Detta är höjdpunkten av ditt liv och resten kommer att vara en smärtsam stagnation för dig.

Jag är inte den som föreslår att ta saken i egna händer och ta sitt eget liv, MEN, man måste vara pragmatisk. Har man redan uppnått höjdpunkten av sitt liv och har bara stagnation att se fram emot så kan det liksom vara ett alternativ. Tänk på det!

Ok.. Ber om ursäkt om det uppfattas så,,och om jag skriver illa

Vackra ord, lite att ta hem.

Vi är för långt bort från varandra. Vi matas av drömmar som vi ytterst sällan kan uppnå.

negrer har högt blodtryck och vita har låga nivåer av serotonin, kan iofs ha att göra med den utbredda alkoholismen här i "bältet".

det är inget konstigt egentligen, tror det har att göra med solen om jag ska vara ärlig.

Vet inte hur länge jag följt psykologiforumet här på flashback men en sak är säker, det finns inte mycket att hämta här efter ett tag. Tror egentligen man skulle göra sig en stor tjänst genom att sluta besöka flashback öht, det är mord, otrogna tjejer, killar som får knulla hur mycket som helst, droger, ja ni fattar. Det finns inte mycket positivt att hämta här enligt mig, visst det finns guldkorn med överlag positiv stämning.

http://www.johanydren.se/depression/depressionens-orsaker/

Du vet att den där modellen publicerades 1943?

Jag har varit skeptisk mot Maslows trappa länge.
Mycket av västvärldens ideologi verkar skapats på detta + den klassiska liberalismen tankar om "största möjliga lycka för största möjliga antal". Även detta antagligen baserat på grundläggande behov i en liknande stege...
Och som vi vet är "personlig utveckling" och "självförverkligande" som ett mantra nuförtiden i vad en person tänkt sig uppnå i livet. Men här är paradoxen -- självförverkligande är inget självändamål. Om man nu faktiskt lyckas uppnå "självförverkligande" utan att bli galen är det en helt självisk aktivitet, som inte ger någon andlig tillfredsställelse.

I realitet ligger samhörighet mycket högre på en behovsstege. En person måste känna någon form av samhörighet för att ens ha en anledning att gå upp på morgonen. Varför samhörighet skulle ligga högre än sex har jag aldrig kunnat förstå. Tänk på det -- nästan allt vi gör i livet gör vi med någon annan i åtanke, såsom föräldrar, samhälle, lagar/regler, chef, fru, vänner, släktingar, imitation av "kändisar", etc. Jag har försökt förstå Maslows trappa i 10 år men tycker den är lika dum ändå.

Precis som ovanstående talare... Jag menar inte att den trappan är det som ska leda oss.

Jag uttryckte mig otydligt. För mig ter det sig som många av oss (jag med på många sätt) har något likt denna strävan i samhället till att nå så mycket, efter uppställda normer som kan få många att må dåligt, när man inte känner att man ÄR tillräckligt.

Skit i trappan Det var ett dumt exempel som jag tyckte illustrerade lite av hur skevt vi kan sträva iväg ibland.

Skit i normer och kategoriserande av andra och dig själv.
Skit i hatet av andra och dig själv
Uppnå kärlek till dig själv och andra så långt du förmår. Det är en ett bra trappsteg att uppnå

Lätt att säga, men svårare att uppnå: JA absolut. Men ju längre vi kommer i det, ju bättre kan vi må.

(Jag är högst medveten om vad en deppression är då jag själv befinner mig i en sådan, och att det gestaltar sig även kemiskt via signalsubstanser..hönan eller ägget)

Ville bara förmedla en form av uppmuntran, och inte göra något som någon kunde ta illa vid sig av om någon gjorde det...

Tacksamhet och kärlek är bra jä'la verktyg att försöka greppa och träna på

Puss på er sötnosar

ÖverandUt

Kopierat från wikipedia eller inte fann jag denna läsning givande - en öppning för vidare funderingar över vad man håller på med egentligen - för en själv och säkert många andra läsare