Advaita är väl vad som kommer längst ifrån gott-ont och all annan tänkbar dualitet.
Citat:
Advaita är ett indiskt filosofiskt-religiöst tänkesätt som har många gemensamma referenspunkter med monism (en metafysisk term som står i motsatsförhållande till dualism och pluralism). Advaita uppkom i mitten av 800-talet och förkunnar världsalltets enhet.
Enligt denna lära finns det i den andliga och den materiella världen ingenting, som är åtskilt från brahman, allt varandes urgrund; människosjälen är identisk med brahman, ej en del av honom; den empiriska världen är endast ett bländverk (maya), en på felande insikt grundad sinnesvilla; själen är tidtals fängslad i kroppen, men återvänder genom döden till (den opersonliga) gudomen. Denna lära är ett betydelsefullt uttryck för indiernas själsriktning. Dess bekännare kallas advaitavadin.
Taget från:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Advaita (Källa: Nordisk familjebok, andra upplagan 1904)
Några citat från Ramana Maharshi.
Meditation är din sanna natur. Du kallar det meditation nu eftersom det finns tankar som splittrar dig. När dessa tankar har skingrats, kommer du att förbli ensam, i tillståndet som är fritt från tankar. Det är din verkliga natur.
---
Lycka är inneboende i människan och beror inte på yttre faktorer. För att kunna göra lyckan tillgänglig måste man upptäcka sitt sanna själv.
Alla andliga skrifter är tänkta att få människan att återvända till sin ursprungliga källa. Man behöver inte erhålla något nytt, man behöver bara ge upp sina felaktiga idéer och meningslösa uppfattningar. Istället för att göra det försöker sökaren få fatt på något främmande och mystiskt eftersom han tror att lyckan finns någon annanstans. Du begränsar din sanna naturs evighet och beklagar dig att du är en begränsad varelse. Sedan försöker du öva dig att gå bortom de icke-existerande begränsningarna. Hur kan detta hjälpa dig att gå bortom dem?
---
Självutforskande är en direkt väg till självförverkligande; genom att avlägsna de hinder som gör att du tror att självet inte redan är förverkligat. Självutforskande är minsann ingen tom ordanvändning; det är mer än en upprepning av heliga ord som ska begripas. Om utforskandet ”vem är jag?” bara var en mental frågeställning skulle det inte ha mycket värde. Självutforskande innebär inte att bara upprepa muntligt ”jag-jag”. Det består istället i att med ett djupt inåtvänt sinne ta reda på varifrån jaget uppkommer. Att tänka ”jag är inte detta, jag är det” kan vara till viss hjälp men det är inte det korrekta självutforskandet.
Självutforskande kan göra det möjligt att se det rena odifferentierade absoluta självets vara, och avslöja sanningen om att varken jaget eller själen existerar.
---
Avskildhet är i sinnet. Man kan befinna sig mitt i händelsernas centrum men ändå vara lugn i sinnet; det är att vara avskild. Någon annan kanske befinner sig i skogen men är ändå oförmögen att kontrollera sitt sinne; han är inte avskild. Avskildhet är en av sinnets funktioner. Om man förblir fixerad i självet kommer verksamheter fortfarande pågå och deras verkan kommer inte att påverkas.
Man ska inte befästa sig med idén om att man själv utför handlingarna. Den kraft, oavsett vad du kallar den, som skapade kroppen, kommer se till att de verksamheter kroppen är ämnad att genomgå utförs. Känslan ”jag utför detta” är hindret. Undersök ”vem utför?” Gör inga ansträngningar att försöka eller inte försöka åstadkomma något. Dina ansträngningar är det som binder dig.
