Citat:
Ursprungligen postat av
meseewasp
Jag har levt med suicidtankar och självskadebeteende kombinerat med ångest och panikattacker/flashbacks under en längre tid men det har eskalerat nu under de senaste veckorna då jag blivit lämnad av min kille. Allt är mörkt på något sätt, inget kan stilla tankarna som tidigare gick att kontrollera. Är rädd för mig själv de perioder jag på något sätt samlar sans och rädd för vad jag gör när paniken och ångesten tar överhanden. Har fått medicinering mot ångest och sömn men klarar inte av den kyliga objektivitet jag får till allt när jag tar den. Det är som att ångesten blir något att hålla fast vid, som att skuldkänslorna blir för stora för att jag faktiskt skulle göra något.
Oavsett vad jag gör eller inte så är det som att min gärna ständigt planerar olika sätt att skada mig eller att ta livet av mig. Jag kan få kraftiga impulser om att jag ska hoppa framför tåget, skära upp handleden eller svälja tablettsamlingen i skåpet i hopp om att bara få avsluta något, jag vet att jag inte borde känna så, att det finns människor som har det värre men kan ändå inte släppa känslan. Hur kan man egentligen leva med sånt här? Just nu vandrar jag bara runt här, det känns som att jag hoppar framför ett tåg eller går ut i sjön snart, tar en buss någonstans och återvänder aldrig. Allt är bara så jäkla svart och det känns som att inget, absolut inget hjälper mig. Allt det som borde göra det ger mig bara än mer ångest och skuldkänslor.
Jag försöker att leva med det, genom att ha det i bakfickan. Ha en plan, skriv ner hur du ska göra, noggrant och lägga undan det A4:t. Sedan försöker du att leva ditt liv så vanligt det bara går, med vetskapen i bakhuvudet att du har planen arkivera, färdig att plocka fram, när du verkligen behöver den; kanske är det nästa vecka - kanske är det, aldrig...
