Skulle ni lämna er partner ni älskar om ni inte ser en framtid ihop?

Har en särbo sedan flera år. Vi har det bra ihop men nu har relationen ställts på sin spets. Vill gå ett steg längre i förhållandet och vill i allafall kunna se oss flytta ihop inom ett par år. MEN han har ett hus som han vill att jag ska flytta till. Men jag känner att jag skulle aldrig känna mig hemma där och jag vill verkligen inte bo där. Jag vill att vi skaffar oss nåt helt nytt gemensamt men han vill inte det. Han vill bo där. Det känns hopplöst. Vill inte vara särbo för evigt. Känner mig som en trasa just nu för jag ser ingen gemensam framtid. Skulle ni vandrat vidare eller fortsatt som särbo men aldrig fullt ut kunna bli lycklig och leva det livet som man vill? Det känns så himla trist. Råd någon?

Min fru och jag älskade varandra väldigt mycket och vissa stunder var oförglömliga, men vi hade ingen framtid ihop på grund av andra faktorer och det insåg vi när vi väl flyttade in hos varandra och några månader senare hamnade vi båda i djup deprission, hon var olycklig och vi tog på oss onödigt extra vikt och slutade ta hand om oss, i slutet kollade vi knappt på varandra. Tills vi insåg att det inte funkade, hon flyttade tillbaka till sin stad och blev lycklig igen, tränar nonstop och jag har det faktist också bättre nu.

Det jag försöker säga är att även om man tror att man älskar varandra mycket och har roligt ihop så betyder det inte att man är rätt för varandra och det kommer att visa sig när man väl har flyttat ihop.

Har precis gjort samma sak efter ett väldigt långt förhållande och det var det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag skulle fortfarande göra allt för henne och älskar henne, men inte på samma vis. Helt plötsligt blev jag lycklig igen, istället för ångesten att försöka få något att fungera som bevisligen inte gör det. Om man dessutom slutar bry sig om sig själv tyder det enligt mig på att man dessutom inte bryr sig särskilt mycket om sin partner.

Tror inte heller på att man ska "gå med på" saker man inte själv vill helhjärtat. Det blir inte bra för någon. Man önskar ju att båda ska vilja exakt samma sak. Men ibland är det inte så. Synd att det inte höll för dig och din fru. Men bra att ni mår bättre båda nu. Det är inte lätt med relationer.

Vissa saker får man kompromissa med, jag förstår exakt hur du känner och som några ovan nämner så märks vissa saker när man flyttar ihop, men man vänjer sig med allt med tiden. Har flertal vänner som känner likadant, till och med en bror och syster som känner samma sak.
Det är lätt att tro det kommer finnas en livspartner för allt och det kommer gå susen att bo med människan, men så är det inte.

Ibland kan jag titta på min flickvän och undra vad jag gett mig in på, kommer jag älska denna människan så länge? Kommer den här människan vara en bra partner i flera år? Hur blir det när vi bott tillsammans länge?

Och ibland kan jag titta på henne med ren lycka och känna mig stolt, tro att hon kan bli mor till mina barn.

Det kommer aldrig vara ett tillfälle i livet där allt går an, att skilja sig åt för att man inte trivs så mycket just nu är svagt - men att inte kunna kompromissa med sin partner är svagare (din mans sida). Säg som det är, du kan inte tänka dig en framtid med honom om ni flyttar dit, eller så flyttar du dit och känner efter - ingen trivs första året, jag pratar en längre period. Och känner du att det här var inte din plats så berätta det för din man, vill han inte flytta då så förstår jag varför det tog slut.

Titta din man djupt i ögonen, tänk på alla år, alla stunder, all kärlek som ni har delat och tänk över om den är värd att bli bortkastad för något som ni enkelt kan komma överens om, låt inte den här generationen av snabba utvägar när något går halvdant ta över.

Relationer är inte enkla som du säger, det är en konst att finna en partner men det är också en svårare konst att behålla en sådan.

Beroende på vilken slags människa man är så kan man ta dessa stunder som du har, där du tänker mycket, alldeles för seriöst och få för sig saker, låt det ta sin tid och diskutera med din partner mer, låt inte samtalet gå över snabbt.

Lycka till, det kommer lösa sig på något vis

Tack för jättefint inlägg! Jo jag vet att inte allt är rosenrött när man lever tillsammans. Men det finns så mycket fint man har tillsammans när relationen i grunden är bra. Men både jag och min nuvarande har varit gifta på var sitt håll tidigare. Han har 2 vuxna barn som har flyttat hemifrån. Jag har en tonåring kvar hemma på 50%. Att flytta till min särbos hus skulle tvinga mig att byta jobb, få långt till mitt andra barn som flyttat hemifrån, bo extremt lantligt och vara tvungna att ha 2 bilar, mitt barn som bor delvis hemma kan inte praktiskt själv ta sig dit utan skjuts samt få långt till sina kompisar. Jag känner att det är helt uteslutet. Min särbo har alla sina i krokarna där och jag få göra alla uppoffringar. Jag vill ha närhet till lite puls, träning, kurser och kommunikationer. Men jag gillar naturen och landet med men jag skulle få göra avkall på så mycket som betyder mycket för mig. Sen vill jag inte bo i ett hus där han levt många år med exfru och familj. Även om jag köper in mig kommer det nog aldrig kännas dom lika mycket mitt. Sen funderar jag på om han värdesätter ett hus högre än vår relation? Tankarna snurrar på högvarv.

Jag hade avslutat det. Men det beror på att jag inte är 20 längre och det känns som att stanna i dåliga relationer inte är lika aktuellt längre, när man är 20-30 kan man ju göra sådant eftersom man har mycket tid kvar. En tjej som ville flytta ihop med mig hade inte vart min grej dock så hade inte ens satsat på en sådan relation. Enda orsaken till samboliv för min del är om gemensamma barn är inblandade.

Den uppenbara lösningen är ju att ni fortsätter som särbos, i alla fall tills din tonåring flyttar hemifrån. Det är ju också sannolikt vad tonåringen skulle vilja.

Sedan får ni rå en ny funderare. Däremot måste du släppa alla idéer om att du inte kunna bo i det hus som han delat med sin exfru. Om ni skulle bo i samma område, hur tänker du att ni skulle göra? Köpa grannhuset? Det vore ju vettlösa! Ni har båda er historia med er och den kan ni inte fly från så lätt.

Känns som det blir svårt att övertala honom angående hur ni ska flytta
ihop. Den enda lösningen vore ju om ni fortfarande fortsatte som särbos
men det kanske inte är så kul hela livet ut. Tråkigt att ni har så olika
funderingar hur ni vill göra, kan ni inte försöka sätta er ner en sista
gång och prata igenom det hela? Om det inte löser sig ändå är det
nog dags för dig att bryta upp och hitta en ny partner som du kommer
överens med bättre och som gärna vill flytta ihop på dina villkor.

Men vi har det jättefint ihop förutom att vi ses mkt mindre än vad man vill på sikt. Jag kan ta det nu men inte om det ska fortsätta så jämt till man dör. Men samtidigt kanske jag inte stöter på nån som är lika bra o som det funkar bättre med om jag går nu och lämnar den här relationen? Jag kanske blir helt utan kärlek? Orkar heller inte börja om på nytt med någon man. Vill inte heller. Vill bara att allt ska vara lättare

När jag läser dina inlägg får jag en känsla av att du inte är så mycket för kompromisser, du vill att livet ska levas på ett fluffigt rosa moln, men så funkar inte livet. Att kräva att han ska sälja sitt hus för att skaffa ett nytt tillsammans med dig är otroligt naivt och faktiskt lite korkat av dig. Du verkar sakna verklighetsförankring. Ska han sälja sitt hus kommer han antagligen att få betala skatt på vinsten, han kommer alltså att förlora en massa pengar på att sälja sitt hus. Du visste vad du gav dig in på när du inledde en distansrelation. Inleder man en sådan relation måste man ha gjort klart redan från början att någon måste flytta. Du visste att du hade en tonåring som gjorde att det var svårt för dig att flytta, alltså förutsatte du att han skulle ge upp sitt hus och sitt sociala nätverk för att leva tillsammans med dig.
Du har några val, antingen avslutar du relationen, eller så avvaktar du tills din tonåring flyttar hemifrån och då flyttar till honom, eller så fortsätter ni att ha en distansrelation och träffas när ni kan. Ibland måste man lämna sin comfortzone för att få en fungerande relation. Sen måste du ta in i bedömningen om någon av er kan få jobb vid en flytt.

Yep har gjort det. Vi var unga, 20/22 typ. Sambo, förlovade osv. Sen förstod jag att han egentligen inte var så värst sugen på att gifta sig egentligen. Rotade runt i det o då kom brytpunkten. Jag ville ha barn inom en mycket snar framtid, han kanske senare, fast antagligen helst inte alls.

Så vi gick isär. Visst var det ledsamt, men vi gick båda vidare utan problem. Jag är gift o har barn, han sambo o barnlös. Allt som allt - inte världens ände alls.