Kan inte längre vara ensam

Ett par år tillbaka har jag haft panikångest, det kom i perioder och det som räddade mig var kärleken.
Min psykiska hälsa blev mycket bättre och jag började ta tag i mitt liv, allting förändrades.
Men förra året blev jag dumpad, jag tog det väldigt hårt och blev ett riktigt psykfall.
In och ut på psyket, visste inte var jag skulle ta vägen, panikattackerna kom minst 5 gånger per dag och jag bestämde mig för att flytta hem till mina föräldrar ett tag.

Det blev bättre med tiden då jag bodde där, träffade en ny tjej som jag sov/sover med väldigt ofta.
Jag kan inte vara själv en längre tid och framförallt inte sova ensam.
Panikattacker, ångest, oro, stress och allt man kan tänka sig.
Senast idag när jag kom hem till min lägenhet kom paniken efter någon timme bara.

Jag vet inte hur jag ska kunna fixa detta då jag är vuxen och inte vill bo hos mina föräldrar livet ut, vad ska jag göra för att kunna få sova hemma i min egna lägenhet några nätter? Detta är fan hemskt och allt känns som en ond cirkel, speciellt i min lägenhet.

Tycker att du ska söka efter kompisar på orten hänga i baren och bjuda nån på en öl exempel och samspela med människor tillslut finner du några vänner du kan vara med och hänga orten style liksom.

Vad är det som framkallar denna panikångest för dig då du är ensam? Vilka tankar går du igenom under tiden den slår till?

Alla dåliga tankar, allting som har hänt senaste tiden, hur jävla dåligt jag har mått, hur ekonomin strular, ja alltså alla negativa saker kommer fram och slutar med panik

Som för mig då. Det enda jag kan tipsa om i min sits är att ta tillvara på dessa goda tankar, du klarar bra mycket mer än vad du tror att du gör. Tror du inte att du klarar mer? Det gör du. Det man inte orkar mer kan ta slut en dag, men tyvärr är den inte här riktigt ännu för någon av oss.

Du har säkert en massa positivt kvar i ditt liv gubben/gumman!

Låter som om du ska ta tag i dig själv och inte försöka plåstra om ditt välmående genom att blanda in en ny person i ditt liv?
Har du fått någon diagnos ställd?

Konstigt. Själv tycker jag det är skönt att vara ensam,skulle få spel om jag hade folk/tjej/partner hos mig hela tiden.

Kanske du är för bortskämd med kramar och kärlek från dina föräldrar,så du inte klarar ensamheten? Du har helt enkelt inte klippt navelstängen.