Tjeena FB! Flytta denna tråd om den ligger felplacerad för jag kan inte säga att jag är säker var den ska vara men aja, till saken.
Jag har nu varit ihop med en underbar tjej (jag är kille, värt o notera) i ca ett halvår och allt går bara bra skulle jag vilja säga. Hon har hjälpt mig växa lite som människa då jag innan hade ett litet problem med alkohol och "nära" folk som drack just det. I början var det svårt att greppa hela grejen med vad som var så kul med att gå ut på krogen eller en liten hemma fest eller så. När hon var ute så blev jag panikslagen och när jag då var hemma eller någon annan stans så fick jag klump i magen när jag visste att hon var ute och roade sig.
Jag berättade givetvis hur jag såg på saken till henne och att det även låg en del "mindre bra" minnen i mig som hade med denna saken o göra (farsan och den sidan av släkten är lite "sådär" med just alkohol). Hon förstod hur det var och ville inte såra mig eller få mig att må dåligt på något sätt och jag tog mig modet en dag och frågade om hon kanske kunde hjälpa mig ur denna "plåga" då hon är lite mer erfaren än jag när det gäller dricka. Detta svar hon självklart ja på och allt gick bara bra efter det. Jag kände på utelivet lite och även hur det var på klubb (vilket var jävligt skoj faktisk). Jag fick se med egna ögon hur det var att vara ute och det hjälpte mig komma över detta till ca 60% vilket var väldigt skönt (det underlättade för mig att ta del av denna "kultur" om man säger så).
Nu till mitt problem:
Hon går inte ut allt för ofta (lägger inte sin förmögenhet på alkohol om man säger så) men när hon gör det så kickar en viss oro igång i mig. Det börjar med en liten klump i magen och vandrar sedan upp mot halsen, kallsvettas ibland också. Det hade varit mer självklart om vi varit ihop låt säga 1 månad eller så (risk för otrohet osv är väll som starkast då känns det som) men nu ligger vi väldigt stabilt till i vårt förhållande. Jag tycker hon ska få roa sig, inget snack om saken, men den här klumpen eller känslan jag får är lite irriterande.
Något som kan vara bra att säga är ju det att det känns bättre nu än då, mycket bättre. "Klumpen" innan fick mig nästan att spy och jag kunde inte tänka rakt, nu är den "lättare" och mer hanterbar. Men att den kryper fram över huvud taget är mitt problem
Lite egna gissningar skulle vara att jag (och andra män) har en instinkt som får oss att skydda våra närmaste, eller något i stil med det. Det vill väll alla ändå men ni förstår nog vad jag menar.
Jag känner mig ganska sårbar på grund av att jag inte kan vara där om det så skulle behövas eller om något skulle hända. Ta det dock inte fel, jag är inte jätte "over-protective" utan skulle väll säga att jag oroar mig med måtta om det nu går att säga så. Kort o gott så känner jag mig maktlös, bland annat.
Detta är bara lite jag tänkt på själv, men jag vill höra vad ni tycker. Har ni egna erfarenheter av detta beteende? Jag är ju inte extremt orolig eller så, men tänk er att det kliar på ett ställe du absolut inte kommer åt. Vad säger ni? Fråga om ni vill veta mer om saken.
Tack för svar // Maggemkay
Jag har nu varit ihop med en underbar tjej (jag är kille, värt o notera) i ca ett halvår och allt går bara bra skulle jag vilja säga. Hon har hjälpt mig växa lite som människa då jag innan hade ett litet problem med alkohol och "nära" folk som drack just det. I början var det svårt att greppa hela grejen med vad som var så kul med att gå ut på krogen eller en liten hemma fest eller så. När hon var ute så blev jag panikslagen och när jag då var hemma eller någon annan stans så fick jag klump i magen när jag visste att hon var ute och roade sig.
Jag berättade givetvis hur jag såg på saken till henne och att det även låg en del "mindre bra" minnen i mig som hade med denna saken o göra (farsan och den sidan av släkten är lite "sådär" med just alkohol). Hon förstod hur det var och ville inte såra mig eller få mig att må dåligt på något sätt och jag tog mig modet en dag och frågade om hon kanske kunde hjälpa mig ur denna "plåga" då hon är lite mer erfaren än jag när det gäller dricka. Detta svar hon självklart ja på och allt gick bara bra efter det. Jag kände på utelivet lite och även hur det var på klubb (vilket var jävligt skoj faktisk). Jag fick se med egna ögon hur det var att vara ute och det hjälpte mig komma över detta till ca 60% vilket var väldigt skönt (det underlättade för mig att ta del av denna "kultur" om man säger så).
Nu till mitt problem:
Hon går inte ut allt för ofta (lägger inte sin förmögenhet på alkohol om man säger så) men när hon gör det så kickar en viss oro igång i mig. Det börjar med en liten klump i magen och vandrar sedan upp mot halsen, kallsvettas ibland också. Det hade varit mer självklart om vi varit ihop låt säga 1 månad eller så (risk för otrohet osv är väll som starkast då känns det som) men nu ligger vi väldigt stabilt till i vårt förhållande. Jag tycker hon ska få roa sig, inget snack om saken, men den här klumpen eller känslan jag får är lite irriterande.
Något som kan vara bra att säga är ju det att det känns bättre nu än då, mycket bättre. "Klumpen" innan fick mig nästan att spy och jag kunde inte tänka rakt, nu är den "lättare" och mer hanterbar. Men att den kryper fram över huvud taget är mitt problem
Lite egna gissningar skulle vara att jag (och andra män) har en instinkt som får oss att skydda våra närmaste, eller något i stil med det. Det vill väll alla ändå men ni förstår nog vad jag menar.
Jag känner mig ganska sårbar på grund av att jag inte kan vara där om det så skulle behövas eller om något skulle hända. Ta det dock inte fel, jag är inte jätte "over-protective" utan skulle väll säga att jag oroar mig med måtta om det nu går att säga så. Kort o gott så känner jag mig maktlös, bland annat.
Detta är bara lite jag tänkt på själv, men jag vill höra vad ni tycker. Har ni egna erfarenheter av detta beteende? Jag är ju inte extremt orolig eller så, men tänk er att det kliar på ett ställe du absolut inte kommer åt. Vad säger ni? Fråga om ni vill veta mer om saken.
Tack för svar // Maggemkay
