jag är värdelös och har inga visioner längre.

Hej, vet inte riktigt hur jag ska börja inlägget, men det får bli som det blir.

Jag blir inte av med mina värdelöshetskänslor.. Jag känner mig så förbannat värdelös och otillräcklig för livet, samhället, min partner och familj. Vänner har jag inte längre, då alla i umgängeskretsen har glidit ifrån varandra och skapat egna liv...

Förut hade jag drömmar om livet och var riktigt taggad på att uppfylla dom. Jag ville åka utomlands och plugga, se världen och jobba med något jag trivs med. (Jaa som de flesta kan jag tänka mig). Ha ett tryggt och bra förhållande, ha mina vänner kvar att umgås med och leva loppan.

Nu har det gått ca två år sedan jag tog studenten. Jag har helt okej betyg, men dom räcker ej till. Har haft svårt att hålla mig på en och samma arbetsplats, gått ner i depressioner, rökt massa cb och varit passiv mestadels nu.

Mina gamla vänner pratar inte med mig längre efter ett fyllegräl. Tyckte att en kompis såg ner på mig och kritiserade mig för mycket att det brast. Bad denne att fara åt pipsvängen. Är blockerad och allmänt ignorerad av de flesta nu. Alla har skaffat nya vänner och gått vidare.

Jag är en väldigt blyg person egentligen och det har varit svårt att vara social på jobbet med kollegorna. Har haft sån kraftig ångest innan arbetet att jag inte orkat gå dit vissa gånger, vilket lett till uppsägningar. Jag har lätt kunnat hittat nya jobb, men känslan av värdelöshet tar över.

det känns aldrig som att jag kommer kunna tillföra något här i samhället. Kan
lika gärna sätta mig bredvid dom romska tattarna och börja tigga.

Önskar bara att all ångest försvann, alla självdestruktiva tankar och kunna ändra mig själv. Är clean från cb nu sedan 2 månader tillbaka, tänkte börja där. men allt känns ändå hopplöst. Har inga framtidsvisioner längre..

Jag skriver som ett mähä också. Fattar knappast själv varför jag skriver det här.

mvh greta som har sig själv att skylla

Jag vet inte om det är till någon tröst men jag är betydligt äldre än dig med liknande problematik. Du har med största sannolikhet god tid på dig att lösa din situation innan du är helt körd. Om jag har det? Mer tveksamt.

Du är fortfarande väldigt ung, knappt torr bakom örnen efter gymnasiet, och så länge du inte har barn som binder dig till den situation och hopplöshet som du känner nu, så är det inget som heller håller dig kvar i den situation som du står i. Givetvis kan man förändra sin tillvaro till det bättre även med barn i bilden, men då kommer de alltid i första hand för deras välmående. Just nu så behöver du bara tänka på en människa, och det är dig själv.

Börja försiktigt nu, och skippa (för stunden) högfärdiga planer om utlandsflytt och studier på högre orter. De låter oftast bättre till efterkonstruktion än till faktum. Och det kan du uppriktigt sagt ta när som helst i livet. Eller tror du att man slutar resa efter att man är 25?

Fråga dig själv, vad vet du att du kan förändra just nu? Att du slutar röka ner dig är positivt, och den ångesten som du känner nu är kanske ironiskt nog det bästa som har hänt dig - för det tog dig modet att skriva den här tråden. Det är bra, det betyder att du vill ha förändring, komma bort från de här destruktiva tankarna och "göra något" av ditt liv. Jag har varit i liknande situation och tanke som dig, ungefär kring din ålder.

Vad jag gjorde i "din" situation? Jag flyttade bort från allt som hade anknytning till mitt gamla jag, skapade nytt liv efter egna preferenser. Några bakslag och skrubbsår på vägen (fast chicks-digs-scars, vetdu ), men jag kan stolt säga att allt jag är och har gjort idag, är av egen förtjänst. Ingen annans. Varför inte göra din resa nu? Vad har du att förlora, egentligen?

hej tack för svar!
Nä jag har inga barn, som tur är haha. Vill nog inte heller ha några faktiskt.

Jag har en sambo. Han är inte så sugen på att resa eller så mer än små semestrar. Han är inne i sitt eget arbete. Känner mig dock hopplös som inte har någon motivation alls till att arbeta, utan vill helst sitta i skolbänken och plugga just nu.. men betygen räcker inte till det jag vill plugga här.. känns som att det är rätt kört. Som att jag har gett upp.

känns hopplöst alltihop. Umgås inte med folk längre, sitter mest hemma och rullar tummarna och bara längtar att få röka en fet igen. Motivationen är helt borta. Kommer aldrig kunna hitta ett jobb jag trivs med och ingen utbildning kommer jag in på heller. orkar inte ångesten.

Det låter som att ni är på två olika stadier och ambitioner i ert liv just nu, och frågan är då om det är en hållbar utveckling? För du vill uppenbarligen ha förändring i ditt eget liv, och han något annat i sitt. Inget rätt, inget fel, bara inte ömsesidigt. Är du med mig?

Nej, tro mig - så länge du inte har ihjäl någon eller genuint förstör någons liv så är ingenting kört, särskilt inte för en så ung människa som dig. Uppriktigt, det är få saker man gör innan man ens är 25 som faktiskt har någon större betydelse. Jag började själv inte plugga förrän jag var närmare 24, och en nära vän till mig börjar plugga till läkare nu, i 30-årsåldern. Som sagt, det är aldrig försent. Hopplöst är det först när du ligger med spruta i armen och blir uppäten av gatuhundar. Just nu så har du bokstavligt talat hela livet framför dig, som du uppriktigt sagt knappt ens har börjat med.

Jag hoppas att du förstår att jag inte försöker klappa dig på huvudet, men jag har själv gått i dina tankebanor, och det är ingen hemlighet att man som ung tenderar tro att allt man gör just nu är det största, ultimata och ja, överdramatik över stundens betydelse.

Om tio år kommer du (förhoppningsvis) bara skaka på huvudet, fundera på vad den bortskämda lilla tjejen egentligen lipade om, när allt som egentligen krävdes var att hon slutade upp med att tycka synd om sig själv, och tog tag i sitt liv. Ungefär som jag svär åt den bortskämda lilla kille jag var då

Ta en långpromenad, fyll lungorna med lite vår och låt 2015 bli året där allt förändras på dina villkor. Lycka till!

Oj vad jag känner igen mig men går dock sista året på gymnasiet. Har exakt samma känslor av värdelöshet...som att man inte duger till nåt. Mina betyg räcker inte heller långt. Vil bara gräva ner mig.

aidsgreta, du kanske skulle söka lite hjälp och se vart det leder. Det finns ju mediciner och lite sådant det kan ju räcka med något sådant under perioder, för att saker ska bli bättre.

Att vara anti-social är något man kan träna på och bli bättre, dvs även om man inte är social så kan man fejka det, så att det verkar som man är en social person även om man hatar sådana situationer och inte alls är intresserad.

Och som din situation ser ut nu ska du definitivt vänta med att skaffa barn, det är bättre om du verkligen försöker ta tag i alla dina problem som du har, det är ju bättre om man kan lösa dem i närtid, än att man kör på och plötsligt får man alla dessa problem när man är mycket äldre. Då blir det mycket jobbigare.

Har du provat att prata lite med din sambo, du kan ju prata lite med henne, typ trevande för att se hur hon ställer sig till vissa saker och så, oftast blir saker bättre om man kan prata med någon, blir lätt destruktivt om man bara är ensam och så.

Nu ska jag ge dig info och lite handfasta råd just pga att jag träffat många som varit i din situation. Alla är individer så kommer inte säga att jag vet hur det känns för det kan jag omöjligt veta.

Så nummer 1. Sluta jämföra dig med andra. Tänka att du vill bidra till samhället etc är fint, men det är inte nödvändigtvis det du bör göra. Du måste hitta vad som driver dig, vad du är intresserad av och hur mycket tid/pengar/engagemang du är villig att lägga ner på att komma dit. Många vill tex vara rika och vältränade, men väldigt få är villiga att jobba så hårt som det krävs för det. Det är inget fel i det för alla har vi olika förutsättningar. Du måste hitta din "baseline" och börja med att försöka lägga upp en rutin som fungerar. Sen är det inte helt fel om du vet varför du tycker om att röka, för i de absolut flesta fall mår man inte bra om man känner att man "måste" röka.

2. När du hittat den utbildning du vill gå skriv högskoleprovet. Du kommer få ett kasst resultat (gentemot vad du hoppas på) från början. Sen skriver du det igen och det kommer gå lite bättre och tredje gången du skriver det kommer det gå riktigt bra. Personligen skrev jag 0,8 första gången på högskoleprovet och 1,5 sista gången jag skrev det. Mycket handlar om att kunna taktiken i det.

3. Ta kontakt med psykiatrin/vårdcentralen och få antidepp utskrivet. SNRI/SSRI behandling i minst 1 år behövs för att normalisera din hjärna, vilket du själv försökt göra med cb, men det brukar oftast i det långa loppet förvärra problemen. Mycket då det gör att man tappar drivet att bry sig om andra och sin egen situation om man röker nog mycket nog ofta.

4. Din sambo kanske inte verkar vara så intresserad just nu av att resa etc, men det kan ändras. Om det inte ändras och när du mår bättre fortfarande längtar efter att resa utomlands och jobba gör det utan honom.

5. Red ut dina bekymmer med de vänner du har/har haft eller skaffa nya. Utan ett socialt nätverk kommer allting bli extremt tungt och jobbigt. Ett sätt att skaffa nya vänner är att läsa en kurs på ett närliggande universitet. Måste inte vara det du alltid drömt om att bli och vill du resa utomlands varför inte plugga språk 1 år?

känner igen mig...försök att få hjälp, NU(!) innan det blir värre. Spiralen av dåligt mående kommer att fortsätta nedåt och när du snart inser att du är värdelös på riktigt kommer din vision bli att du vill bli bäst på att må och vara sämst.


Önskar att någon hade kunnat stoppa mig innan jag hamnade där. Idag sitter jag är nu med ärr och skärsår över hela kroppen, ätstörningar och flertalet självmordsförsök....