Citat:
Ursprungligen postat av
Schlampa
Meningen med livet är att själv komma på vad lycka för dig innebär, iallfall för mig. När jag sitter och tänker på vad jag ska komma på att skriva är det mest en känsla jag utgår från. Allt akedemiskt bullshit är bara för sin egen skull, att kunna utveckla skrivandet för omvärlden att förstå bättre kanske. Men för vem är det jag då skriver?
Jag kanske fokuserar på helt fel sak här, men om det nu skulle finnas en mening med livet, som du nu själv definierar som att hitta lycka, och lycka är flyktigt - temporärt. Jagar du då kickar?
Är skrivandet den primära källan för kicken? Har källan någon betydelse alls?
En narkoman har troligtvis definierat sin mening med livet likt din, men kanske mer prövat sig fram utan någon plan eller inriktning.
Det borde ju troligtvis vara den mest universella definitionen på livets mening. Hitta sin lycka.
Precis som problem så måste ju meningen definieras individuellt. Därför finns det ju ingen mening med livet. Precis som det inte finns problem.
Det kan helt klart vara så att min bi-polära hjärna är helt ute och cyklar, men jag har ingen definierad mening med mitt liv(Och ingenting att göra än det här just nu). Min uppfattning av livet är åt det nihilistiska hållet, när det gäller syn på att all existens är helt meningslös, men jag besitter ändå, och värdesätter min moral högt. Har en obeskrivlig stark känsla(?) till mitt barn som jag inte kan jämföra med någon annan relation. Vet inte om det är en känsla. Lite som l'appel du vide.
Men på grund av sjukdomen jag har bråkat med större delen av mitt vuxna liv så har jag kommit fram till två saker:
1. Flyktiga positiva känslor som lycka är överflödiga när man fixerat (större delen av året) polariseringen till +-0. Sitter nöjd. Saknar inget. Likgiltig men trivs med min familj. Med hjälp av mediciner eller inte. Lagligt eller inte. Resan är inte det viktiga utan målet.
Men så uppstår det saker i vardagen och livet ibland som stör den lugna rytmen.
Det saknas pengar en månad så alla räkningar vart inte betalda. Eller nån dog jag vet inte. Vad som helst kan hända.
"Ojojoj, nu har du problem." säger du.
"Nej då." säger jag.
2. Inga problem.
För vad jag tror själv som har hänt, är att jag slutat definiera mina problem. Så jag upplever aldrig något som ett problem. Möjligtvis vid hypomani men det finns ju inte hos en frisk människa.
Det extra som har uppkommit reduceras till några extra moment som ska utföras. För livet är ju förenklat sett bara en serie moment. Och eftersom det går utmärkt att planera så lite man bara kan så går det sömlöst.
Det är inte så att jag blundar och låtsas som allt är som förut. Jag vet vad som har hänt och att det finns där, men jag upplever det inte.
Svårt för mig att förklara. Jag blandar säkert ihop begrepp som ni har bättre koll på.
Nu kan det vara så att ordet problem kan ha andra eller fler egenskaper som jag inte tänker på.
Men det jag menar här är vardagsproblem. Sånt som uppstår i livet. Inte matematikproblem, eller vad ni associerar först.
