Det stora problemet med filosofi/att filosofera

Är ju att man stirrar sig blind genom en och samma dörrspringa och sedan tolkar man världen som att denna dörrspringa besitter all sanning. Och folk som inte har kikat genom samma dörrspringa kan beskyllas för att vara idioter, även fast de kanske har tagit till sig en större bild av verkligheten.

Att tänka tills man blir en pessimist eller deprimerad bör ju leda till att man tänker mer negativa tankar som i sin tur inleder en spiral där tankarna blir mer och mer negativa och till slut blir man sina negativa tankar. Negativ person = negativa tankar. Negativa tankar = negativ person.

Och om man är bra på att framföra sina negativa tankar så kanske folk blir intresserade och tar till sig tänkarens tankar. Men detta folk kanske har svårt att se helheten; helheten här är då att den store tänkaren har snärjt sig själv med negativa tankar varför i princip hela tankemönstret blir negativt. Och folket tolkar tänkarens tankar som insiktsfulla och "neutrala". När de snarare är insiktsfulla och fyllda med en djup negativ känslomässig resonans.

Och om man blir hyllad/bekräftad, likt Schopenhauer - att ens tankar är av stort värde, så kanske man får ett stort ego som man sedan inte kan släppa eftersom att man i för stor utsträckning identifierar sig själv som den store negative tänkaren. Och om man släpper det så kanske man är rädd för vem man blir, eller att man har tappat sig själv, sitt riktiga jag.

Schopenhauer var tydligen en kvinnohatare. Är detta en insiktsfull tanke? Hade en vanlig människa lagt sig i lag med de tankarna så hade säkert han blivit hånad. Men eftersom att det var Schopenhauer så tänker säkert folk: "Hmm, vad är det för fel på kvinnor, som jag missat?" Istället för att ifrågasätta manschauvinismen så utgår man från att en stor tänkare inte bör ha fel. När man kanske borde se att det finns en stor baksida med att definiera sig som en misantropisk person.

Att hylla döden och "analysera sönder" livet kanske bara är ett av bekräftelsebehoven?

Maslows behovstrappa:

1. grundläggande behov (exempelvis mat, kläder, tak över huvudet)
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Alltså skulle en negativt tänkande människa "göra sig skyldig till" punkt 2-5?

Vill inte alla egentligen vara positiva? Det kanske är skönare att gå ut med hunden och vissla i naturen än att drabbas av magsmärtor och hjärtklappningar och på dödsbädden exklamera att man "varit sann mot existensen" (som tydligen skall förstås som att livet är skit och skall behandlas därefter)? Men bara för att det Mänskliga livet är skit så behöver man ju inte anse att sitt Egna liv är skit? Kroppen och psyket (som är också sammanlänkade till viss del) bör ju må bättre av att man mår bra?

Och för att parafrasera Robert Anton Wilson som ansåg att precis som en elitidrottare tränar sig själv i att bli duktig på sin idrott så tränar en negativ tänkare sig själv på att tänka negativt. Så vi kanske har allt att vinna på att försöka tänka positivt och allt att förlora på att tänka negativt?

Sedan är det ju också bekant, fast vi inte förstår det fullt ut, att vi inte egentligen vet exakt vad vi vill och vad vi sysslar med. Så då kanske vi borde vara mer ödmjuka inför tankens destruktiva och konstruktiva kraft? Hur man skall analysera sina onda tankar när man väl har dem är ju dock otroligt svårt, eftersom att man är en person.


"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Vi är alla ömtåliga som glas, inför vår akilleshäl. Vi är alla glasblåsarens barn.

Jag tänkte på Robert Anton Wilsons verklighetstunnlar i början av inlägget och så såg jag att du nämnde honom på slutet.

Man kan också lägga till i problematiken att begreppen man använder för att filosofera både kan öppna upp och stänga. Filosofer är duktiga på att skapa nya begrepp för att öppna upp ett visst sorts tänkande. Men något sådant är aldrig fullständigt. Du stänger alltid ute något när du väljer den uppsättningen begrepp framför en annan uppsättning. Ständigt kommer man på nya för att göra distinktioner som nedmonterar de gamla.

Läser man Heidegger exempelvis så känner man plötsligt "jag kan äntligen tänka". Men i själva verket är det fullproppat med väldigt specifika neologismer som tvingar in en i ett visst synsätt. Se exempelvis hur han definierar de begrepp som klustrar runt "fenomen". Redan där överbryggar han i definitionen en dualistisk skepticism. Allt tänkande därefter bortser från en distinktion som någon annan likaväl kan hävda är allvarlig och äkta.

Vad jag försöker säga är att efter ett tag går man liksom genom och förbi filosofin. Man har sett och hört vad de försökt säga, men saknar förtroende för den, just eftersom ingen begreppsbildning har kunnat vara ärlig. Det är nästan en omöjlighet.

Jag antar att problemet är att filosofin är för användbar med sina begrepp. När verktygen är för starka blir det enklare att hamra och såga ner verkligheten just så som man själv vill ha den. Med vilket vi är tillbaka i det du tog upp i TS. Det verkar vara skapade verkligheter från en filosofs egna behov av att förverkliga.

Makten ligger framför fötterna. På något subversivt vis.

Jag håller med

Det startar från en punkt i sig själv. Sen bygger man utåt.
Att ta in utifrån kan vara nyttigt men inte alls lika effektivt som att börja i sig själv.

Schopenhauer ansåg inte att hans eget liv var särskilt otrevligt. Bevis? Han begick inte självmord. Hade han lidit av någon smärtsam kronisk sjukdom hade hans liv säkert utspelat sig på ett annorlunda sätt.

Vidare vill jag påpeka att Schopenhauers mor var riktigt ovänlig och elakartad mot honom, vilket i stor mån sägs ha påverkat hans kvinnosyn. När man tillägger 1800-talets samhällsanda i ekvationen så är det inte så förvånansvärt att Schopenhauer hade en negativ syn på kvinnosläktet.

En (till viss mån) irrationell åsikt dementerar inte sanningshalten i en filosofs övriga uppfattningar.

Misantrop och pessimist blir man automatiskt när man väl släppt bibelns och diverse humanisters långsökta, godtyckliga, optimistiska dravel; alternativt då man knäppt på nyheterna eller MTV vid middagstid. Räcker inte det så kan du alltid dra till liveleak och titta på kvinnor och män som av "rättssystemet" blir publikt avrättade med sabel för infantila "förbrytelser" (tänk otrogenhet, hädelse).

Så klart inte.


Det är inte lönt - om man kan undvika det - att bli deprimerad över andra människors felsteg. Därtill blir ju människor inspirerade av folk som är glada och lyckas finna mening med sina egna liv. Att önska att hela mänskligheten skulle vara deprimerad är ju bara kontraproduktivt. Man bygger ju hållbar utveckling på att verka i positiv anda. Problemet med att vara positiv är bara att det är lätt att man blir feg och börjar yra om saker som "medlen helgar ändamålen."

Att man blir mindre pepp av att leva i en pessimistisk och rutten värld tillskillnad mot att leva i en bra värld är väl ganska uppenbart, men det verkar ändå inte vara bevisat att man skulle bli deprimerad helt enkom för att man drabbas av en negativ verklighetsbild (finns ju flera verklighetsbilder, eftersom att det är omöjligt att ta in hela verkligheten, och även beroende på vad man väljer att fokusera på. Negativt kontra positivt för att förenkla. Sedan är ju ignorance bliss i viss mån). Troligare eller lika troligt så blir man negativ av att ens egna person möter motgångar: som att man blir av med jobbet; eller att man har få vänner; eller att ens älskade lämnar en, osv.

Problemet är att det är resurskrävande (alltså jobbigt) att försöka motarbeta världsbilden som man tycker är felaktig och bör justeras. Det är lättare att flyta med. Och hur lätt vi inte glömmer.. Byter man ort och umgängeskrets och vanor så kan nog de flesta tankar förändras drastiskt. Det är bara lätt att "nöja" sig när man väl blivit vuxen och livet tycks stå stilla.

Sedan är det uppenbart problematiskt med att människor försöker tycka åt människor. Eftersom att vi är så bristfälliga och i behov av så mycket, saker vi inte ens inser eller förstår förrän de är av oss saknade eller i nöd. Men vi är ju bara människor, så att hoppas på någon högre makt är nog lite onödigt. Men man tycks ändå finna någon form av placeboeffekt däri. Hur stark den irrationella kraften inom oss är tycks vara hittills omöjligt att förstå eller kvantifiera.

Och att nästintill enbart försöka tänka sig igenom existensen är ju svårt och problematiskt. Eftersom att man beter sig annorlunda och känner annorlunda exempelvis om man sitter här och skriver allena än om man är ute på stan med vänner bland folk.

Vad den gyllene medelvägen är är ju svårt att veta. Tycker Sverige kändes som ett ganska utopiskt land förr. Men nu verkar folk inte nöja sig förrän hela världen framstår som fredlig och sympatisk. Hur det skall gå till verkar ju dock ingen veta. Vilket i och för sig inte är konstigt, eftersom att det är rätt svårt att förutspå miljarder människors tankar och handlingar och önskningar.

Men det är väl då här inställningen kommer in: negativ eller positiv! Och om man inte vill välja, så kan man ju alltid välja sig själv. Finns ju alltid folk som kommer välja ett mer världsligt perspektiv, så att man själv slipper i så fall.

Så glid ner i ens slippers, kolla på Flipper och försök njuta av att gurkan är grön och i brist på annat så är ju alltid sängen skön - eller ängen -- eller åtminstone doftar Barnängens olika schampon gott.

Den där Wilson alltså... Coolt, hade aldrig hört om honom innan! Nu förstår jag ett och annat. Verkligen konstigt upplever jag, hur ödet formar oss Alla. Typ som att allt jag tidigare känt, skapas just nu hela tiden. Som att se sig själv i tredjeperson. Men i den fjärde dimensionen. Filosofins nyskapande kräver all tidigare kunskap. Kanske inte på detaljnivå och efter åt måste den förgås helt. Robert Anton Wilson, ska jag nog se som en fadersfigur framöver, varken mer eller mindre. Typ, man lyssnar men ändå inte.


Så någon filosofi-forskare i Filosofiska rummet- Strävar jag inte efter. Men det kanske passar vissa, som gillar mycket fakta och förklaringar.

Jag menar, lärdomar går att dra. Men spådomar är roligare!

Problemet i det hela är att depression inte är ett val, det är en oundviklig konsekvens av att existera i denna värld. Vissa lyckas undantränga det genom att fylla sin världsbild med tarftliga lögner, andra inte.
Jag har aldrig mött särskilt stora motgångar i mitt liv och ändå hyser jag många av de åsikterna som jag uttrycker här på delforat.
Själv tycker jag att den oundvikliga kognitiva dissonansen är det största problemet om man vill "motarbeta" en pessimistisk världsbild.


Oroa dig inte, maktens hantlangare vet alltid vad som är bäst för dig. Lyd lagen och betala skatt så blir du lycklig och garanterad en plats i det socialistiska himmelriket.

När filosoferandet blir till besatthet resulterar den i negativitet. Jag filosoferar väldigt sällan, men jag gör det när jag känner för det. Stor skillnad då det i sådana fall är något positivt. När jag filosoferade på heltid så slutade jag uppleva omvärlden. Jag var inte öppen för nya idéer för jag hade ju "en poäng", och det hade jag med, men ingen lyssnade

Håller med i allt.

Det är viktigt att balansera sina tankar. Hjärnan är som sagt väldigt dum egentligen, för den tror på allt vi tänker. Jag tycker det är bättre att (försöka) vara positiv. Just av denna anledning, det smittar. Positiva tankar som negativa. Och det är som sagt alltid roligare att vara glad.