Fått diagnos bipolär, problem med medicinering.

Fick, via telefon, i Måndags reda på att jag har "läroboksexemplet" av bipolär med återkommande, ganska långa depressioner, och däremellan maniska perioder. Har även haft perioder med snabba svängningar mellan depression och mani.

Så... nu är diagnosen färdig. Så ska här medicineras tyckte farbror doktor över telefon. 50mg Seroquel Depot. Skulle snabbt upp på 400 tyckte han.
Jag låg utslagen i nästan ett dygn och slapp ta medicinen medan sköterskor försökte få doktor att ringa upp. På fredagen får jag istället Quetiapin 25 mg. Ligger utslagen "endast" till 16 på eftermiddagen.

Inser efter googlande att Seroquel och Venlafaxin är delvis liknande i vad de gör. Jag TÅL INTE Venlafaxin. Den ger sig på min hypofys och sänker mitt TSH-hormon...Sköldkörteln tar stryk.

Så... Finns det risk för att jag kan bli sjuk även med Seroquel?

Finns det andra mediciner som en ung kvinna kan få?
Farbror Doktor pratar om att då jag är ung så är valet av medicin begränsat. Därtill har jag en p-ring, mycket låg dos hormon, men tydligen avtar effekten av många mediciner på grund av detta hormon preventivmedel. Någon som kan ge mig lite klarhet?

Att man blir totalt däckad i början av Seroquel behöver i sig inte vara hela världen, för ofta vänjer man sig efter några veckor och kan fungera rätt normalt (kan förstås variera). Men påverkan på TSH är fullt möjlig enligt FASS. Jag fick förhöjt TSH-värde ganska snabbt (på ett par månader).

Den medicin som är helt utesluten för en ung kvinna om inte speciella omständigheter föreligger är valproat (Ergenyl/Orfiril/Absenor) eftersom den dels kan orsaka PCO som kan göra det svårt att bli gravid, och dels utgör en risk för riktigt allvarliga fosterskador om man nu blir gravid.

När det gäller krock med preventivmedel innehållande östrogen känner jag bara till lamotrigin (Lamictal), men det är väl inte uteslutet utan mer att man kan behöva anpassa dosen med blodprov? Har du utvecklade manier räcker dock lamotrigin inte för stabilitet, den är mer för att förebygga depressionerna.

Har ni diskuterat litium? En nackdel är att den går hårt åt sköldkörteln, i allmänhet åt hållet underfunktion. Två fördelar är dels att det är en riktigt gammal medicin, så man vet vilka biverkningar man ska spana efter, dels att de håller koll på en med täta provtagningar (om ens mottagning gör sitt jobb).

Det finns fler mediciner, men det är lite trial-and-error tycker jag, beror både på hur ens sjukdomsbild ser ut och hur väl man tål medicinen. Det finns andra atypiska antipsykotika i lite samma stuk som Seroquel, t.ex. Zyprexa, Abilify, Zeldox men alla med sin profil och det är väl bara Seroquel som är officiellt utprovat som förebyggande behandling, vilket inte betyder att de andra inte också kan fungera. Det finns också andra antiepileptika förutom valproat och lamotrigin, t.ex. karbamazepin (Tegretol) och topiramat (Topimax), inte de mest använda men har man tur så...

Den här jävla sjukdomen kräver en del av en, inte bara medicinering utan mycket egenvård, att bli medveten om sina mönster och vad man ska göra i olika situationer. Men det går ändå att ha det ganska bra!

Jag fick lågt TSH, vilket genererade brutal viktökning, 14 kg på två/tre månader, håravfall och extrem trötthet bl.a. Så därav blir jag lite negativt inställd på Seroquel för att en biverkning är viktökning. Jag hade normaltvikt (något i överkant kanske, men fullt normal) och nu är jag som en oformlig barbamamma figur.

Därtill så är det främst mina perioder utav depressioner som jag själv känner att jag vill bli behandlad för. Vad gör det andra om jag är lite uppåt och har massa kreativa idéer?

Sen kan jag iofs bli aningens irriterad när folk stör i mina projekt. Läs jävligt irriterad. Så kanske vore bra att få dämpa det lite då kanske...

Känner mig otroligt negativt inställd till Seroquel överhuvudtaget och skulle mkt hellre vilja prova Lamotrigin... Men förstår att jag måste ställa in mig på att det lär vara biverkningar vad jag än får för medicin.
Idag har jag en "jag är oövervinnerlig"-dag, lite svårt att hålla raka tankar så ha överseende med någorlunda luddig text.

Ja du, har man inte extrema manier där man typ blir psykotisk och tror att man kan gå på vattnet utan mer glada produktiva hypomanier så är det en klassiker att man bara vill bli av med deppen. Så är det för mig också. Det har tagit åratal av ärliga observationer av mig själv att inse att mina "glada dagar" alltid slutar med att jag kraschar ner i en depression. Så länge jag har kvar hypomanierna kan jag helt enkelt inte bli av med depressionerna. Nu har varje individ sitt eget mönster, det är därför man måste hålla koll på sig själv och inte bara gå på vad andra säger. Men jag har förstått att en hel del personer har det som jag.

Det finns otäckt mycket att tänka på som ingen annan egentligen kan bestämma åt en. Är det värt en depression för att få sig en flygtur? Är det värt att ens närmaste omgivning tycker att man uppför sig som en idiot för att få känna sig bäst i världen en stund? Är det värt att gå obehandlad och riskera att bli sämre med åren (säger inte att det måste hända, men det kan inträffa, och skedde definitivt för mig)? Är det värt att behandla sig och bli "normal" i omgivningens ögon men känna sig som en annan person?

Biverkningar får man. Punkt. Det är mer en fråga om de är uthärdliga. Tyvärr är viktökning vanligt med många mediciner. Men jag som fått bestående påverkan på sköldkörteln av litiumet tar levaxin för att korrigera hormonbristen och känner inte av några symtom, så det bör i princip gå att åtgärda om det nu blir en långsiktig situation.

Hehe, jag är också oövervinnerlig idag, även om det är lite lugnare än igår. Håller på att skyffla om i medicinskåpet. Jag håller trots allt på att lära mig, igår tänkte jag bara att folk är idioter, jag sade det inte till dem.

Jag får nog också försöka lära mig att kontrollera mig själv. Jag fattade inte att jag var sjuk förrän i November förra året, när jag slutade med Venlafaxin och kunde se världen lite annorlunda. Kan nu se hur jag var sjuk ända sedan gymnasiet. När jag studsade omkring i korridorerna och tyckte livet var toppen, högpresterande student och däremellan kraschade jag i perioder av depression. För att sen sitta i soffan på skolan och sticka som om allt var på topp igen. Gav faan i vad folk tänkte om mig och körde mitt race. Trodde jag var så jäkla stark, men det visade sig att jag bara var sjuk... I tio års tid har jag varit sjuk. Men kanske att jag kan få hjälp nu.

Vill dock fortfarande inte behöva se ut som en svullen Michelin gubbe... Kan inte se hur jag ska kunna må bra om jag inte lyckas gå ner i vikt till min normala vikt. Eller åtminstone någonstans i närheten.

Det är ett tufft besked att få att man är sjuk. Jag vet inte hur det är med dig, men jag var sjuk sedan övre tonåren men det tog väldigt många år innan jag fick vård av olika skäl, så jag var ju van vid upp-och-ned-världen. Tror jag har upplevt att mitt uppåttillstånd är mitt normala tillstånd, och det som egentligen är mitt normala tillstånd har jag betraktat som någon sorts mild depression. Det är svårt att programmera om skallen, även om jag vet att det är nödvändigt, hypomanier är en lyx jag inte har råd med längre.

Sedan finns det personer som väljer att ha kvar hypomanier/manier, allt sånt kan förstås påverkas av hur stora de negativa effekterna är i ens liv. Eftersom mina som sagt triggar depressioner och mina depressioner är livsfarliga så är det bara att bita ihop.

Men får man bra hjälp med mediciner och eventuellt annat stöd man kan behöva så kan det ändå bli rätt okej. Jag är ingen olycklig människa.

Michelingubbe är inte så kul, nej Tyvärr är en del läkare inte så förstående, de ser mest till att symtomen ska dämpas, men är man ung tjej kanske man ändå inte mår så bra om man går upp 20 kg... så försök stå på dig. Visst, det blir lite mer besvär för läkaren att försöka klura ut en behandling som åtminstone inte ger extrem viktökning, och i allra värsta fall kan man hamna i ett läge där ingen medicin alls funkar utom någon fettomedicin, och då får man tackla den situationen då, men det är inget att ta ut i förskott. Var tydlig med att det här är viktigt för dig.

Litium är mycket effektivt vid en genuin bipolär sjukdom. Det bipolära spektrumet innehåller många sorter, utöver den klassiska typ 1 med blossande manier som utmärkande. Givetvis är diagnosen bipolär sjukdom både under- och feldiagnostiserat i verkligheten. Viktiga diffdiagnoser är emotionellt instabil personlighetsstörning ("borderline") och andra personlighetsstörningar och ADHD. PMS/PMDS, SAD m fl tillstånd kan också färga affektiva skov.

Venlafaxin är ganska stygg i att trigga episoder vid bipolaritet, men kan användas som en provokatör för att testa diagnosen/hypotesen. Antidepressiva medel förekommer i verkligheten ofta hos många bipolära personer, men är inte riktigt i enlighet med "läroboken".

Jag fattar inte mkt av vad du säger.. Speciellt inte sista stycket. Jag behandlades med Venlafaxin för att dämpa min depression. Vilket fungerade någorlunda ett tag, tills jag blev riktigt sjuk av den. Men såhär i efterhand så fungerade den nog inte sådär jättebra någon gång. Men å andra sidan så vet inte jag var normalt är överhuvudtaget. Jag kan aldrig vara bara "normal" för mig är det ett främmande tillstånd... Jag är alltid bara antingen eller.. Antingen är allt asbra, eller så är allt skitdåligt.

Och angående Michelingubbe...Läkare måste förstå att det inte är hälsosamt och därmed vill jag inte utsätta mig för det. Jag tänker inte ta ytterligare 20 kg... Snarare så behöver jag förlora minst 10 kg för att slippa alla fysiska problem jag får av övervikt. Har lidit enormt av ömma knän (lider av växtfel i knäna) och ryggskott som följd av den övervikt jag redan har. Så det finns ett ytterligare dilemma än hur jag "vill se ut".

Hoppas att jag får någon klarhet snart iaf. Jag har en dotter som väntar hos sin pappa tills jag mår bättre. Och jag saknar henne, men vet att jag inte kan ta hand om henne förrän jag fått ordning på mediciner osv. Det är inte bara mig att tänka på i mitt liv.

Både sjukdom i sig och medicinering kan påverka vikten. Vikten är en ganska komplicerad variabel, som påverkas av många faktorer. Om man kokar ner det på sin mest elementära nivå så handlar viktkontroll om att balansera energin i det man äter och det man gör av med genom basalmetabolism och fysisk aktivitet; men i verkligheten kan det vara svårt att styra, eftersom man måste utvärdera allt man äter, gör, hur man sover osv.

Det gäller för alla att motionera, för att sköta den långsiktiga hälsan, både den kroppsliga och psykiska hälsan, de hänger ihop. Motion brukar ge en skön belöning redan samma dag, men är som vana en utomordentligt viktig hälsoinvestering i livet.

hmm

Jag tål absolut inte venlafaxin. Seroquel är ett helt annat ämne som agerar stabiliserande.
25-50 mg av seroquel använder jag som sömnmedel de är sömngivande.

I större doser är de stabiliserande. Av alternativen du har är seroquel bra tycker jag, men det finns andra för samma syfte men med andra ämnen att prova också.

Om du har bipolär diagnos så ska du sträva efter en stabiliserande dos så snart som möjligt.

Kan någon av er svara på när muskelkrampen går över som biverkning? Min vad har varit som en sten sen i lördags morse. Trodde den skulle ge sig till idag då jag inte tagit Quetiapin sen i lördags.

(Sköterskor och läkare visste inte om jag tålde medicinen eller inte och bad mig vänta tills idag med att fortsätta ta dem. Så att de hinner återkoppla till mig) Åt 25 mg fre och lör, meningen var att jag skulle upp på 400 mg Seroquel depot, men eftersom jag är känslig mot medicin, mer än vad de flesta är, så fick jag börja med Quetiapin först.
Fick exakt samma muskelkramp i tisdags när jag tog Seroquel Depot 50 mg kvällen innan, men den gick över någon gång på onsdagen.