Alkoholister från medel- och överklassen

Ja, hur har vi det med detta klientel? Hur odlar de sin längtan efter de ädla dryckerna utan att falla ur ramarna socialt? När de är bakfulla bortom all sans och vett skyller de väl på "migrän"? Jag har för mig att just "migrän" är ett socialt kodord för bakfylla inom dessa upphöjda skikt i samhället. Hur förtär man sitt eldvatten i bekantskapskretsen utan att verka som Jeppe på bänken utanför ICA? Vi har ju medelklassen i innerstaden som stoltserar med sitt dagliga sörplande på Facebook. Ni vet, ett glas vin eller en finare öl i ena handen och V-tecknet med andra handen på vimmelbilderna i samband med after work som sprids på diverse sociala medier. Bara man är noga med att iaktta de sociala koderna är det inget problem att beställa in sitt tredje glas vin en tisdag klockan 14.00.

Sedan har vi dem ur de besuttnas led som inte försöker dölja sin åtrå efter alkoholens avslappnande verkan. Vi minns ju med förskräckelse statsministerns far, Bruno Reinfeldt, som körde runt i Täby centrum och krockade med grannarnas bilar, höggradigt påverkad av rusdrycker efter ett besök på systembolaget. Törs vi gissa att Bruno inte behöver nyttja sortimentet från Kemetyl, utan kan kosta på sig drycker som lagrats på ekfat i åtminstone 18 år?

Har ni någonting ni vill dela med er om hur medel- och överklassen hanterar sponken när vardagsbegäret övergått till ett patologiskt beroende?

Hej LuktenutavBajs

Jag skulle klassa mig som övre medelklass. För tre år sedan var jag med och sålde en franchise och avvecklade i en styrelse ett framgångsrikt aktiebolag. Jag fick gå hem med ett avgångsvederlag och har inte arbetat sedan dess. Jag är inte superrik men har lagt om min ekonomi så jag ännu inte behöver arbeta. Resan fram till försäljningen var tung och jag var nästan aldrig ledig så jag tog ett sabbatsår direkt efter och åt och drack god mat samt dryck. Jag gick upp när jag ville och gick i säng när jag ville under ett helt år, samtidigt började att tänka en del om livet hur jag levde det. Jag insåg att det fanns mer än arbete i livet så jag avvecklade en del affärsmässiga relationer och klippte alla fasta kostnader och amorterade skulder så att jag kunde kontrollera mitt uppehälle bättre och inte behöva arbeta.

Om det kniper sig säljer jag tillgångar i framtiden och sänker utgiftsnivåerna ytterligare. Det kommer innebära att jag klättrar neråt på den sociala stegen men det är det värt.

Mina vanor utgörs av att jag dricker starköl (vanlig svensk lager) fem dagar i veckan. Sprit dricker jag bara i goda vänner lag.

Det kostar inte särskilt mycket att dricka. Jag reder mig med rätt så lite. Kör aldrig full utan tar ansvar för mitt drickande. Jag är så van att dricka att jag faktiskt inte upplever att mitt omdöme försämras. Det var mycket värre när man drack en gång i veckan.

Fokus i mitt liv är att ungås med min familj och nära vänner så mycket jag kan därför jag har försummat en hel del i mitt liv. Det är fest varje dag och jag är rätt nöjd.

Jag är primärt inte alkad utan på en välförtjänt semester efter år av slit.

Har du "migrän" och tvingas tacka nej när familjen vill bjuda hem dig på middag? Tack för din berättelse för övrigt. Den gav mig lite insikt i hur vissa socioekonomiska livsstilar kan te sig.

Nej, jag tackar aldrig nej till familjen och försummar aldrig saker. Jag har alkisar i släkten och deras problem är inte flaskan utan att de inte analyserar sitt livs delar. Man har en barndom och ett vuxenblivande som kan skapa neuroser, det analyserar man och går vidare.

Dubbelpost

Det behöver nog inte gå så långt att migränen träder in, många i bekantskapskretsen håller sig stadigt på ett eller två rejäla glas vin till maten varje dag, möjligen kombinerat med ett litet glas av något starkare innan läggdags. Det intressanta är ju när den möjligheten av något skäl inte gives, det resulterar i en förnimbar oro inte olik den som Jeppe och hans kompisar antagligen känner.

Funderar själv på hur alkad man egentligen är, när man efter en tung dag känner att det man nästan längtar mest efter är det sedvanliga glaset vin i samband med middagslagandet. Kan vara nog så otäckt, det så kallade vardagsbegäret.

Sedan finns det ju kollegor som stämmer väldigt bra in på din beskrivning, ofta migrän, sjukdagar, ovanligt hög grad av trevnad på konferenser och liknande i kombination med ett väldigt slitet uttryck under långa arbetsdagar med många möten. Känns sådär när man ser en kvinnlig kollega svepa en starköl tidigt på morgonen under en affärsresa. Men så mycket mer än det och ett och annat ytligt blodkärl har åtminstone jag inte sett ännu.

Där ser man. Jag antar att det är känsligare att tala om alkoholens mörka sidor när man går klädd i slips och bär samhället på sina axlar än om man exempelvis, som jag, arbetar på ett lager. Om någon av mina arbetskamrater spytt ner sina skor eller svimmat av bakfyllans verkningar på jobbet blir det högst några garv och pikningar fyllot får stå ut med. Jag kan tänka mig tystnaden och den besvärade stämningen som uppstår i möteslokalen när chefen sitter där med darrande händer och rödsprängda ögon och försöker koncentrera sig på mötet, kanske lyckligt ovetande om att ryktena om hans senaste fylleslag redan cirkulerar på arbetsplatsen.

En tidigare kollega hade en del problem med spriten för ett tag sedan. Det berodde på ett väldigt aktivt socialt liv med många utekvällar, och den vanan uppstod redan under studentiden och fortsatte in i yrkeslivet. Personen insåg själv efter ett tag att det sliter ganska mycket på kroppen att supa flera dagar i veckan. När festandet trappades ned uppstod en del kroppsliga symptom som depression och sömnproblem. Min tidigare kollega kom tillbaka på banan efter ett tag och har idag mig veterligen en mycket mer sansad relation till rusdrycker. Det var inget exremfall dirket men det fick mig att tänka till lite extra när det gäller festandet.

Jag tror din bild av en drinkare är en person som helt maniskt lever för enbart alkoholen och ingenting annat. Alkoholdrycker är en matdryck. Jag tror att personer som gjort intryck på dig är psykiskt störda eller deprimerade människor som missbrukar och inte klarar av sin vardag (äta mat, betala räkningar, duscha) eller att hantera sina inre problem. De alkade personer som gjort ett negativt intryck på mig upplever jag oftast som fostrade att inte tänka självständigt och med ovanan att alltid skylla på någon annan istället för att erkänna att man i dimman har personligt ansvar.

Alkohol är ett rusmedel.

En kompis mamma, överklass som föddes in i det men inte lyckades förvalta det som 'givits' henne.
Slutade efter att studsat och rasslat neråt med vanlig hyreslägenhet inom allmännyttan. Onödigt stor lägenhet såklart, även om det bara var en hyres.
Men ändå, stilen, anslaget i rösten, vanorna.
Satt ofta vid köksbordet i köket när jag kom dit och mellan hennes huvud och en låg lampa en blå dimma av cigarettrök. Rynkiga fingrar med vackra ringar som väl satt bra en gång i tiden. Och elegant klädd, typ golfbyxor, piké och en snygg kofta. Syntes dock att kläderna hade rätt många år på nacken. PÅ köksbordet några skvallertidningar, ett par paket cigarett, kronenbourg och massor av skraplotter. Och det dracks öl och skrapades fler lotter, dracks öl och skrapades lotter.
Alltid balkongdörren på glänt, aldrig kall utan 'det är friskt, pojkar!'
Fantastisk människa.

Dessa alkisar brukar ta igen bristen på vardagsfylla rejält under helgerna vilket borde göra måndagarna på jobbet rätt jävliga.

Men under julledighet och semester då sups det kopiöst, och när den vanliga rutinen med påtvingad nykterhet pga. jobbet försvinner så spårar det ur.