Åsa Linderborg: Vi borde tacka röda armén

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Vad kommer detta få för konsekvenser för AB och Åsa Linderborg med kulturredaktion? Kan man på riktigt skriva sånt här i dagens Sverige utan att få sparken?

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Att makten i Kreml griper alla halmstrå som uttalar sig positivt om Ryssland under Putin är knappast förvånande. Sanktionerna har tvingat fram nya vänskaper. Runt om i Europa finns partier och politiker som på olika sätt ventilerar sina sympatier för den nye tsaren.

... Den ideologiska axeln är dock inte linjär, med ytterligheterna långt ifrån varandra. Snarare är det en sfär eller cirkel. På baksidan möts de totalitära och odemokratiska krafterna.

För Finland, Baltikum och Polen som upplevde sovjetiska angrepp långt innan Hitler och Stalin drabbade samman i totalt krig är det svårt att uppmana den tacksamhet Åsa Linderborg tycker att man ska känna inför Röda armén. Samma känslor finns i fler länder som hamnade på den ofria sidan av järnridån och som varit med om massmord, tvångsdeportationer och massvåldtäkter.

Problemet är att det inte är högern som försöker skriva om historien som Linderborg menar, utan att Ryssland har synen på historia som en del i ett nationalistiskt bygge. Att tillföra ny kunskap och därigenom utveckla historieforskning är något som ses med oblida ögon. De framsteg som rysk historieforskning gjorde under Jeltsins tid i att problematisera landets agerande under Sovjettiden har rullats tillbaka. Historia kan inte revideras är den officiella linjen och det innebär tillbaka till sovjetisk syn.

Putin ser Finska vinterkriget 1939-1940 som att Sovjetunionen försökte rätta till misstag från revolutionsåret 1917 även om dåtidens officiella hållning var att man bara bistod den lagliga röda regeringen i Terijoki i ett finskt klasskrig.

... Antagligen ser Kreml också på Ukrainas självständighet som ett misstag av Gorbatjov och Jeltsin. Historievridningen har nu gått så långt att den ryska duman förbereder en resolution om att fördöma Västtysklands annektering av Östtyskland 1990.

Balterna har inga illusioner om den stora grannens syn på deras självständighet. Efter en rad provokationer som stora offensiva militärövningar, en kidnappad estnisk säkerhetsofficer som sitter nu fängslad i Lefortovofängelset i Moskva, en kapad litauisk fisketrålare, påhitt i sociala medier om Folkrepubliker som Letgale och Vilnius ökar nu balterna kraftigt sitt försvar.

Ingvarson medger att Sovjet stod för ”avgörande insatser i andra världskrigets slutskede”. Det var alltså bara i slutskedet som ryssarna var viktiga, inte hela perioden 1941–1945. I själva verket var det tvärtom; 1941–1944 skötte ryssarna landkrigföringen nästan helt ensamma, vilken var den största och viktigaste delen. (Engelsmännen ägnade sig åt flygbombningar.) Först på slutet, långt efter vändningen på östfronten, tog britterna och USA på sig en större roll.
Påståendet att Sovjet bara var med på ett hörn är ett kraftigt avsteg även från tidigare borgerlig historieskrivning. Den ägnade sig visserligen också åt oproportionerliga hyllningar av Churchill och gjorde Dagen D sakrosant, men ingen skulle ha förtigit att kriget avgjordes på östfronten. Ingen skulle glömma att nämna slaget vid Stalingrad eller den treåriga belägringen av Leningrad. Ingen skulle kalla de 27 miljoner sovjetmedborgare som dog “förövare”.
Sovjet kom inte in i kriget på sluttampen, som Ingvarsson helt ogenerat påstår. Den förhatliga “judebolsjevismen” med säte i Moskva var Hitlers mål från första början. Redan 1925 skriver han i Mein Kampf: ”Om Tyskland skall utvidga sitt territorium måste det i huvudsak ske på Rysslands bekostnad.” För detta lebensraum kalkylerade Himmler att 32 miljoner slaver skulle fördrivas eller förintas (”Generalplan Ost”). Resten skulle förslavas som arbetskraft.