Gissa diagnos på mig? (lång text)

Hej! Lånar kontot av en kompis och vi skriver detta inlägg tsm för att komma fram till en gemensam bild av mig för att det ska bli så korrekt som möjligt i beskrivningen.

Är en tjej på 23 år och på senare tid har jag börjat tänka rätt mycket kring mig själv och min personlighet. Både min moster som är kurator och min fasters man som är beteendevetare och nu utbildar sig till psykolog har inte kunnat (velat?) gissa diagnos då de påstår att man ej kan bedömma nära släktingar korrekt. Skriver nu kortfattat men ändå mycket om mitt liv för att ni som orkar läsa ska få en överblick om vem/hur jag är. Markerat olika personlighetsdrag och liknande i kursiv text så det blir enklare!

Barndom: Alltid känt mig speciell på olika sätt! Var pojkflicka, klippte av mitt hår och umgicks främst med killar då tjejer "ej förstod mig". Var som liten busig och nästan vulgär, rakt på sak och älskade sport. Började tävla i olika sporter (skytte och friidrott) och var otroligt tävlingsinriktad, inte intresserad av lagsporter utan endast sporter där individuella prestationer kunde mätas. Min barndom kretsade i princip kring att vara "först klar" på prov, vinna på king-out på rasterna och prestera bäst på alla tävlingar. Var aldrig riktigt "intresserad" av killar och ej heller ryska posten, vara ihop etc.

Uppväxt/relation till familj: Mor och far var både stränga men gav mig också mycket frihet. Fick ta ansvar över mer än de flesta barn och var allt annat än bortskämd! Min lillasyster är 11 år yngre än mig och favoriserad av min mor och de har en nära relation. Ser min syster som familj men vi har ingen direkt relation och pratar/umgås knappt. Mor är närvarande och snäll. Min far har haft problem med missbruk (heroin) tidigare men inget jag minns! Dock har han varit mycket aggressiv och misshandlat oss både psykiskt och fysiskt under uppväxten. Känt mig otrygg hemma och ville aldrig åka hem efter skolan. Grät ofta (i ensamhet, hade behov att vilja visa mig stark) och kunde inte sova om nätterna då jag endast tänkte på hur värdelös, ful, oälskad och äcklig jag var då jag fick höra detta dagligen. En börda för alla liksom. Varit hos fyra olika psykologer men det var i onödan. Hade kontakt med soc och en fosterfamilj jag och min yngre syster bodde hos vissa helger under cirka 7 års tid men vi reflekterade inte mer över det utan trodde det var som "semester". Gått mycket bakom ryggen på min far och var mästare på att smyga/dölja saker så han ej skulle slå mig.

Skola/studier: Från att vara väldigt tävlingsinriktad i skolan gick det över till skolk och bus på högstadiet. Skrev prov och arbeten men skolkade majoriteten lektioner alla fyra år. Fick dock nästan toppbetyg tack vare de höga resultaten på inlämningarna och lögnerna till lärarna där jag förfalskade läkarintyg om att jag var "sjuk". Under gymnasiet försummade jag skolan helt och umgicks istället med folk, dök upp på tillräckligt många lektioner för att få studiebidraget. Gick ut gymnasiet med medelbetyg, lyckades komma in på en mindre högskola och läser nu marknadsföring. Är smart och lättlärd men otroligt lat och prokrastinerar ALLTID trots att jag ej borde!

Relation till vänner: Här jag bett min kompis vars konto jag lånar om hjälp. Aldrig haft "bästa vänner" utan mest umgåtts med väldigt många. Bytt ut när jag tröttnat utan problem, kan varit allt från en månad till två år. Aldrig saknat någon, knappast brytt mig längre tid utan de är intressanta i början och sedan ville jag vidare till nya. Hade MYCKET lätt att bli "kompiskär" och vilja umgås med en ny vän 24/7 men tröttnade sedan och kastade personen direkt då en roligare dyker upp.
Många gamla vänner favoriserade mig, kallade mig bästavän, och ca. hälften av mina killkompisar har erkänt att de haft känslor för mig. Många har försvunnit då jag ej varit intresserad tillbaka. Tror att jag haft så lätt att få vänner/kompisar/killar som blir kära för jag lägger ner OTROLIGT med uppmärksamhet på personerna i fråga. Visade alltid uppskattning! Var inte blyg utan sa allt jag tänkte på, gav komplimanger och ställde tusen frågor (är intresserad och nyfiken på människor). Många blev nog charmade av uppmärksamheten och för att jag skrattade mycket och sällan klagade/gnällde.
Vännerna idag är några tjejer och killar som jag känt i tre år som idag alla är mina bästa vänner och dessa sex har jag känt längst, då de flesta andra under mitt liv föll bort efter två år. Nu är jag mer bekväm och känner mig hemma i vänskaperna men samtidigt blivit lat och inte lika uppmärksam! Lägger inte längre lika mycket energi och tid på relationerna. Är den lugnare av oss när vi väl umgås men också den som de andra kommer till när det är någonting de vill prata om. Har ej behov att umgås dagligen och heller ej den som tar initiativ utan tänker alltid att någon annan kommer göra det.

Relation till killar/män: Hade flera "förhållanden" under högstadiet men dessa var allt annat än seriösa. Betydde inget och höll tills jag tröttnade. Tyckte dock det var roligt att få killar att falla för mig och "samlade" på dem och deras kärleksförklaringar. Kände ingenting. Endast varit kär en gång och det är också mitt enda seriösa förhållande då jag satsade på honom till 100%.
Vi träffades på en fest och blev tillsammans första året på gymnasiet, sov hos honom varje helg/lov tills efter studenten och då flyttade vi ihop. Det tog slut mellan oss i somras och var väldigt odramatiskt, anledningen var att han ville jobba utomlands och vi båda kände att vi haft en fin tid men inte är menade för varandra i slutändan. Vi är vänner idag och det funkar bra. Dock bor han inte i Sverige längre så vi umgås inte men kontakten.
Var väldigt osjälvisk under förhållandet. Valde honom före allt/alla, gav honom allt och skämde bort honom. Då jag är väldigt självisk annars tycker jag detta är intressant. Det var enkelt att välja honom före mig själv! Om vi bråkade så var det för att han var arg på mig, för jag kunde aldrig se brister i honom och blev aldrig sur. I mina ögon var han perfekt! Vårt sexliv var underbart, vi hade bra kommunikation och hittade på mycket. Dock så hade jag problem med svartsjuka, att vara ensam, att bli bortglömd och att inte få den uppmärksamhet och kärlek jag förväntade mig. Kunde krossa mig ifall han glömde skriva/ringa/komma hem till mig när han lovat eller när han betedde sig annorlunda än vad han brukar. Höll oftast min paranoia hemlig då jag försökte tänka logiskt och kände att jag överdrev och överanalyserade, dock verkar det tydligen vara den jag är eftersom allt kom som en naturlig reaktion då jag kan FÖRSTÅ något men ändå KÄNNA mig ledsen. För tillfället är jag "lyckligt singel".

Övrigt: Även här har jag bett min vän om hjälp när jag skriver. Är som person ärlig, rak och anpassar mig sällan efter andras önskemål om hur jag ska vara. "Gillar någon ej mig så är det fel på dom"-tänk. Stark karaktär och väldigt väldigt envis. Dock inga problem att erkänna mina fel! Var blyg som barn, översocial i tonåren men har nu hittat balans då jag är lugn som person men social och pratsam när det behövs.. Har sedan tonåren inte känt mig mindre värd än någon annan. Har sarkastisk/svart humor och är väldigt snabbtänkt och rapp i käften, tycker om att utmana. Ljuger aldrig. Mitt samvete har aldrig tillåtit mig att stjäla något och inte heller skada djur. Tror gott om människor men litar inte på någon, mest för att det är bekvämt att inte ha höga förväntningar då man sällan blir besviken. Tycker om att vara ensam men får panik om jag blir bortglömd. Svårt att hantera negativa känslor och vill direkt ta tabletter/skada mig/rymma/dö. Är otroligt impulsiv och har svårt att koncentrera mig i skolan. Får ångestattacker någon natt i månaden. Röker då jag anser att det lugnar mig men har inte tyckt om känslan av att vara berusad så undviker alkohol och övriga droger.
Tycker om segla, mat, musik, sex och att springa i naturen. Att fördjupa mig i film och böcker är ett intresse, speciellt sådant som har med beteende och människor att göra. Tittar mycket på dokumentärer om olika människors liv då jag tycker om att analysera och reflektera, kan vara framgångsrika/atleter/politiker/mördare/historiska karaktärer etc

Edit:Glömde också tillägga att jag EJ tycker om att vara berusad då jag ett tag (18-21 år) drack väldigt väldigt mycket i perioder för att "dämpa" och det slog fel. Var full varje helg och när jag tog mig ur det fick jag sånn avsmak för alkohol att jag nu knappt ens klarar av lukten. Gäller säkert fler än jag.

Problem/frågeställning: Har väl inget direkt problem utan undrar mest vad ni tänker utifrån det ni läst! Några frågeställningar jag har är:
1. Varför har jag aldrig haft skuldkänslor för alla jag lekte med och utnyttjade i tonåren?
2. Varför var jag så känslig under mitt förhållande när jag aldrig brytt mig om svek från vänner?
3. Hur kan min destruktiva relation till min far påverkat mig?
4. Kan min barndom överlag skadat mig på något sätt jag själv inte verkar kopplat?
5. Hur låter man bli att överanalysera?
6. Varför är så dålig på att hantera negativa känslor och går det arbeta bort?
7. Tror ni jag har någon diagnos eller är jag bara en fullt normal människa?

Tack ni som läst! Om ni har några frågor är ni välkomna att ställa dem, vare sig här eller skicka ett meddelande.

Jag tror att du är helt normal, men har ett visst mått av identitetsproblem.

Du vet inte helt säkert vem du är.

Det är vanligt idag.

Jag vet inte hur man fixar det.

Du är fullständigt normal, det är logisk att en kvinna har identitetsproblem i dagens könlösa värld där du vill vara undergiven en man men inte hittar en riktig karl.

Som sagt skaffa en ordentlig karl som kan disciplinera dig som en kvinna behöver, sätta gränser m.m. så blir allt bra får du se. Testa även gå kvinnliga kurser, t ex virkning eller matlagning.

Tack för svar. Trevligt att kunna se någon annans syn på saken.

Du är helt normal, men en tjej med AS drag, titta på beskrivning av detta och se om det stämmer.

Tack för era svar!



Hmmm..... Googlade på det! menar du Asperger Syndrome? Kan ingenting om det men ska läsa på och se efter!

Gör det! Jag menar aspergers syndrom. Du är jättesmart men lite för osocial i ditt sätt att uttrycka dig. Du passar bra ihop med killkompisar men har det svårare ,med tjejer, det är allt
Hos kvinnor manifesterar det sig annorlunda , man tror men vet inte att det kan ha att göra med våra två x kromosomer, killar är mer socialt handikappade av det än tjejer , när det gäller socialt samspel, som jag sa du verkar helt normal,men har en del i din personlighet som liknar AS.

Tjejer med AS-drag är ungefär lika vanliga som vita älgar

fel nej de är de inte.Men mer svåra att diagnostisera.

Låter som en normal tjej i mina öron...men är det något man skall passa sig för i den här världen så är det att ge sig själv diagnoser...rätt vad det är kan man börja tro på dem, därför att andra också tror på dem när/om man själv börjar tro på dem...
Ang. fadern och relationen med honom tror jag att alla som har obalanserade föräldrar behöver ägna sig åt någon form av självbalanseringsteknik....yoga, meditation, martial art...whatever, bara det syftar till balans mellan kvinnligt och manligt inom en själv...att låta bli att överanalysera gör man när man begriper att analys riktas neråt, ner bland detaljerna...att analysera är detsamma som att "grotta ner sig" i detaljer, och därnere kan man inte "över"analysera... att inte stanna kvar i analyserandet kan man väl kanske låta bli genom att komma fram till delmål som man blir färdig med, ett i taget...därefter skiter man i analyserandet ett tag och sysslar med annat, för att sedan analysera lite mer, och djupare till nästa delmål, o.s.v....på detta sättet slipper man att "över"analysera något, utan kan analysera fram en liten detalj åt gången, lixom... ...och skuldkänslor kanske man bara har för de ageranden som man förstår effekterna av därför att man upplevt dem själv...? ...ang. "negativa känslor" så upplever man dem när allt går "åt helvete", och då kan ingen hantera sina känslor...nånsin...de bara väller fram okontrollerat...i bästa fall kommer man ihåg hur man betedde sig sist när allt gick åt helvete, men eftersom ingen situation är den andra helt lik blir alla känslor situationsbetingade, och det bästa man kan hoppas på är att lära sig hur man bör bete sig i sitt eget helvete, IMO, ty där känner man de "negativa känslorna"...

Att "gissa" eller sätta en diagnos på dig efter ditt inlägg är inte möjlig, för att kunna sätta en diagnos krävs en hel del tid och mycket samtal och frågor.

Efter att ha läst vad du skriver flera gånger ser jag inget som pekar på att det finns något som antyder någon diagnos.
Däremot det du skriver om din barndom/uppväxt är saker som förmodligen påverkat dig mer än du tror.
För ett barn eller ungdomar som upplever detta med föräldrar har svårt att förstå varför och kan ha svårt att hantera detta.
Följden blir ofta att man "stänger av känslor för att skydda sig". om man inte tillåter sig att ha känslor för någon slipper man bli sårad...och om man släpper in någon på livet så kan det ofta tendera att bli "för mycket".

Kort sagt är du förmodligen helt normal och det finns ingen diagnos att sätta men förmodligen har du utsatts för ett eller förmodligen flera trauman i din uppväxt som påverkat dig i ganska hög grad, många som haft liknande upplevelser har blivit hjälpta av EMDR (Eye Movement Desensitisation and Reprocessing)
Du kan läsa en del om det här:
http://emdr.se/

Ingen här kan ställa diagnos.

Du skall träffa andra människor, det är mitt råd.