SVT Debatt-psykosen - människors många "ansikten"

Såg precis de två första delarna av 2015 års Debatt på SVT PLAY. Det jag slogs av - bokstavligt talat nästan, för jag fick ont i magen och blev ledsen i huvudet - är skimret av den konfettiprydda debatten: Där den som är mysigast vinner.

Man vet ju hur människor är; kör upp en kamera i ansiktet på en människa så försvinner många av de mest hatiska tankarna och man blir glad för man känner sig uppskattad och man vill inte heller göra bort sig i tv så man väljer orden mer så än när man talar för sig själv i sitt inre. Men är inte detta problematiskt? Att man ständigt väljer att föra en diskussion där allt går ut på att man skall välja orden så långt det går och när ämnet byts så skall man trycka in ett leende och känna en varm våg av uppskattning. Som om allt var en form av att "Slå klockan"; rinner tiden ut så får folk panik, men så länge man hinner genom nästa "checkpoint" så får man några fler sekunder att rida vågen och låta folks hjärnvågor och hjärtvågor vara i balans.

Jag vet inte riktigt vad min fråga är. Men jag antar att den är: är det inte problematiskt att vi är annorlunda i tv, för där förväntas vi bete oss på ett visst sätt?

Har ni aldrig tänkt på det när ni går och handlar.. att folk ser så omotiverade ut inne i affären, men banne mig på tv då skall man skina upp. Jag tror denna ej omtalade klyfta är bra mycket värre för samhället än mycket annat - att politikerna inte vet hur folk känner egentligen eftersom att politikerna lever i sin bubbla och när de ser folket uttrycka sig så är det via tv:ns skimmer och om det är på anonyma nätet exv. Flashback så är domen alltid den samma: "Yttrandefriheten skall inte missbrukas, och Flashback är inte en bra plats för samtal eller representativt för det svenska folket."

Jag brukar tänka på, och observera, folks ansiktsuttryck på tunnelbanan kontra hur folk ser ut på "selfies" på facebook.

Det är en viss skillnad ja. Det lirar inte riktigt....

Jag börjar komma i form och vill bidra med en av de bästa Svenska låtar som någonsin har gjorts.
I form av hur det beskriver vårat vemod i det här landet.
https://www.youtube.com/watch?v=ZZSl_IaIQOA

Vår personlighet och hur vi är existerar främst i kontrast till andra individer, vilket är skälet till att människan vid varje givet tillfälle av social interaktion tar på sig en viss roll, vilken aldrig riktigt är densamma över tid.

Den som inte längre identifierar sig själv vid sitt mångfald av sociala masker kan skratta åt hela situationen och le i mjugg åt hur hjärnorna hos samtalande individer bollar ord och gester fram och tillbaka i ett slags maskineri.

Med lite distans är det hela rätt komiskt: är man själv med i skådespelet är det tragiskt.

Tror du inte det hela bottnar i den mångfacetterade identitetsbyggnaden vi befinner oss i. Det är inte enbart att representera sig själv. Samtidigt finns åsikter uppbyggda i olika "Sociala medier". Det hela blir snarare ett varumärkesbyggande. Och när Debatt, använder vanliga människor i frågor då blir det hela mycket snabbt korthuggna svar med dålig retorik och ingen riktig debatt utav det.

Att leva i nuet, ta död på sitt ego. Samtidigt som vi bygger identiteter på löpande band och skapar oss själva på nytt varje dag. Hur ska jag förhålla mig till något sånt, det är omöjligt för mig att ta någon på allvar. För jag vet lika mycket som andra att åsikterna följer färdiga mallar. Det är readymades á la Duchamp, men de måste vara där. För vart skulle annars innehållet ligga i. Det går inte att ha en debatt där åsikterna inte redan är klarlagda. Det är nödvändigt för oss konsumenter att på förhand veta premisserna. Annars vore det anarki, om alla fick uttrycka sig exakt som de ville. Utan kontroll.

Det vore något.

Det är problematiskt. Jag välkomnar något annat, vi måste fokusera på debatten. Det är jättebra att debatten förs.

Så där tycker jag att det för mesta låter i alla offentliga samtal för närvarande. Det är inget riktigt samtal, det är ett samtal om samtalet. För det mesta. Jag kan inte känna något annat än total avsmak för mina medmänniskor i allt. Jag vet inte hur någon ska kunna ändra på det. För blir det personligt, och känslor kommer in då svallar debatten över. Och det vill INGEN vara med om. För då kommer skämskuddarna verkligen fram. Jag vill dansa parningsdans på en strand. Inget mer. Vem vill förändra världen åt andra. Ingen, det är egoister i debattstudion. Det är inget annat. Programledaren vill till och med få sista ordet. All intern maktkamp, vad leder det till. Mer makt.

Vi behöver flera vältaliga Micke Dubois. Det är inte lätt att vara elefanten i rummet, men någon måste våga och framförallt klara av det. Det är mycket lättare för alla inblandade om allt går efter schemat.

Den värsta kontrollen utför vi själva, när vi skrattar åt alla knasbollar.

Jag vet inte alls om jag tycker det här, på riktigt. Det är omöjligt att skriva om mina egna åsikter. Hur klarar de i debatt av det, jag tror nog inte att det finns riktiga åsikter hos debattörerna. Jag har då aldrig haft en enda riktig åsikt i hela mitt liv.

Förutom;

O sinners, let's go down
Let's go down, come on down
O sinners, let's go down
Down in the river to pray

Det är mest för att låten är så himla fin, och filmen är också bra, O brother where art thou

Ett fascinerande spektakel jag såg var ett Debatt-program från höstas där de snackade om ekologisk mat. Robinson-Zazzi var med bl a. I alla fall, det var en debatt gällande att om man åt ekologisk mat (i vilken proportion vet jag inte) så skulle en miljard människor till börja svälta (om jag förstod det rätt). Varför folk svälter om man köper ekologiskt vet jag inte.. I alla fall, då lät de som var för ekologisk mat, bl a Zazzi, likt: "Men vi kan ju inte backa utvecklingen nu. Är det inte bra att äta det som är nyttigare? Vi måste ju se framåt! Vad skall jag säga till mina barn: vill du ha en banan med gift i, eller en banan som är nyttig och dessutom godare? Vad tror ni svaret är!".

Så här var det, svart på vitt. Samma folk som älskar invandring tyckte inte det var ett problem att folk svälte. En ekvation som inte går ihop. Antagligen så kunde dessa ekologiska nötter inte ta in faktan - för vad skulle det betyda om dessa godhjärtade människor omedvetet gjorde onda handlingar? Jo, de kanske skulle kortslutas likt robotar.

Och då tänkte jag: tänk om en smart diktatorstyp med mycket pengar och makt såg detta. Då borde han eller hon tänka: "Hmm, vad lätt det verkar att manipulera massorna."

I dagens Sverige så går bekvämlighet före det "rätta", för det är vad vi är vana vid. Hoppas bara bubblan inte spricker, det skulle inte vara vackert.

Jag läste i en studentlitteraturbok för lärare att fattiga svarta ghettobarn tog dåliga besked bättre än vita medelklassungar. Varför? Jo, för svarta fattiga människor förstod världen bättre, så därför blev de inte neurotiska och deprimerade av händelser lika lätt som välbärgade vita. Då tänkte jag att detta är något som appliceras på Sverige. Och det var ju en svensk bok, så då kan man ju fråga sig hur många som drog samma slutsatser.. Fast det är klart, återigen - man kanske inte skall dra slutsatsen att man suger. Kanske är f aaaa r l i g t. Kanske vaknar upp en dag till en skinkmacka och ett laddat vapen. För vem kan leva med en inre övertygelse om att det mesta är felaktigt, när ens känsla säger tvärtom?

Att godhetsrunkare sällan är särskilt snälla, ärliga eller konsekventa är ju ingen nyhet för den gemene flashbackaren. Det är bekvämare att mysa åt sina fina värderingar och blunda för det faktum att man i själva verket är ett svin.

Negativa rättigheter och att själv se till att dra sitt strå till stacken för att hjälpa andra är det enda som fungerar. Mindre fin, utopisk yta samt floskler och mer genuin omtanke är vad som behövs.

Kan man exempelvis inte tänka sig att äta insekter i framtiden -- vilket är ett möjligt scenario -- får man åtminstone vara ärlig med att ens leverne orsakar onödig massdöd.

Och kräver man positiva rättigheter samtidigt som man själv inte möjliggör detta annat än via våld, d.v.s. med politiska medel, får man leva med att man stöder mord och övergrepp för "den goda sakens skull", enbart för att man är för lat och ond för att med frivilliga metoder se till att så många som möjligt får det bra.

Världen är en allmänt dålig plats och kan man inte ens se det är man så långt fjärmad från verkligheten att man kan orsaka mycket elände.

Inte konstigt alls. Vi lever i ett intrikat samspel med en mängd olika masker. En som rotat i detta är Erving Goffman http://en.wikipedia.org/wiki/Erving_Goffman

Så.. vad är din poäng?

Densamma som min poäng i inlägg tre, skulle jag tro. Det är alltid trevligt att backas upp av forskning.

"Hela samhällslivet är en fortgående komedi, vilket gör det förnedrande för människor med hög andlig resning, medan tomma skallar där är i sitt rätta element."

Schopenhauer

Ganska uppenbart att vi lever i ett intrikat samverkande samhällsspel, men jag undrar bara vad poängen är med poängen, om där fanns en poäng med länken?

Skall man ge upp bara för att folk är fabrikspaketerade marshmallows, eller vad är det frågan om?

Känslor svallar och jag tar fan upp skämskudden! Varför är det så svårt att inte tala i affekt.
Det är ju bara politik och kontroll. Oändliga svar på frågor som inte finns!