När anhörigas oro för ens stundande psykbryt bidrar till ens stundande psykbryt.

Ja? Tror att trådens rubrik är rätt självförklarande och kanske krånglar jag bara till det om jag försöker förklara den ytterligare, men jag skulle i alla fall vilja höra om era åsikter och erfarenheter gällande detta som har varit ett stort problem i åtminstone mitt liv och säkert i många av eras också, nämligen familjemedlemmar, partners och vänners (kanske inte så mycket de sistas) förmåga att knuffa en närmre vansinnets rand av rädsla (ironiskt nog) för att man redan är på väg dit. Nu snackar jag alltså om en destruktiv oro från dessa människors sida som kan upplevas som rena illviljan (och ibland kanske också är det) men som måhända grundar sig i kärlek eller övertygelse om att de har hundra procents koll på hur man är funtad, trots att kanske så inte alls är fallet eller om det nu stämmer lite, inte vet vad de ska göra av den informationen till att börja med. De kan exempelvis handla helt opedagogiskt och vilja belysa hur sjuk man i stunden verkar vara trots att det omdömet bara spär på eventuella tecken på dissociation eller kanske till och med helt på egen hand ger upphov till dem. Hur pedagogiskt är det egentligen, för en liknelse, att gå fram till någon som precis blivit knivhuggen och skrika "MEN HJÄLP! DU FÖRBLÖDER! DU FÖRBLÖDER!"? Jag hoppas verkligen att jag gör mig förstådd nu. Det handlar alltså om närståendes självuppfyllande profetior om MIN/DIN/ANDRAS vandring in i galenskapens ruiner. Erfarenheter? Tips på hur man undviker? Vad finns att läsa i ämnet (böcker, avhandlingar, etcetera)? Tack på förhand, så hörs vi snart.

Skitbra trådstart! Jag hade en sådan person som betedde sig som om de känner andra bättre än de andra känner sig själva. Har även sett vissa agera så härinne på FB med men kan inte nämna namn. Människor som bara måste bry sig fast man inte bett om det eller ens behöver det.

Jag tror det handlar om en slags paranoia om att de tror i sin idioti/galenskap att de är utvalda till att agera någon slags messia. Irriterande och oroväckande.

Läsa lite om religiös paranoia kanske?

Tror du inte att det kan vara att man oroar sig för vad som kan komma och vill hjälpa till att avstyra/ lindra men inte hittar rätt väg?
Själv tycker jag ibland det är svårt att veta om man bara ska finnas tillgänglig eller mera aktivt visa sitt stöd. När någon mår dåligt kan den ju även lätt vända den närståendes omsorg till något annat. Det är inte så lätt att läsa av hur den som mår dåligt vill ha det alla gånger.

Problemet du upplever känner jag igen och har själv varit med om. Det du kan tänka på är att hur jobbigt det än är för dig så är det förmodligen stressande och frustrerande för dina nära och kära också som inte vet hur de skall förhålla sig till ditt mående. Kom ihåg att de inte är psykologer eller psykiatriker och de vill dig bara ditt bästa. Tala om för dem att deras oro bidrar till att du mår dåligt och att det bästa de kan göra är att visa sig starka, då deras uppenbara svaghet och ängslan snarare bidrar till att du mår sämre.

Känner så väl igen detta! Men har ingen aning om litteratur i ämnet, men det finns säkerligen i litteratur som handlar om relationer/etc.

För mig känns det bäst att försöka tänka så här: det hela bottnar i okunskap och rädsla. Jag tror det är frustrerande för mina nära att inte veta vad som händer med mig. Jag vet ju allt, jag vet ju hur jag själv tänker, känner och vad som händer i mitt liv, men de vet ju bara en bit, eftersom jag inte pratar med dem hur mycket som helst om mitt mående. Ibland känns det lite som att jag säger A men inte B, och det kanske inte är så bra. Jag berättar vissa saker för dem men går inte in på detaljer, detaljer som de _vet_ finns, men som de inte får reda på. Det leder nog till en osäkerhet och rädsla hos dem, vilket kan yttra sig på olika vis, bland annat oro och som du beskriver, ibland en push över kanten. De är ju livrädda för att något allvarligt ska hända, min mamma har sagt det några gånger att hon är livrädd för att hon ska få ett samtal och få höra att jag ligger medvetslös på akuten, ungefär. Och rädsla kan få folk att agera vädigt märkligt.

Som sagt, okunskap... de vet inte alla detaljer, men vi människor vill ju gärna ha detaljer och kunna förstå, så jag skulle gissa på att de fyller i de luckor jag lämnar efter mig, med sina egna detaljer/förhoppningar/rädslor och "tror" att det är på det viset... Och agerar därefter och blir jätteförvånade när det blir helt fel!

Hm vad flummigt det blev... fråga om något känns oklart.

Det här fick mig att tänka på den spirituelle läraren Adyashanti som alltid säger "-Underbart!" som svar när folk kommer till honom och säger att de vill ta livet av sig.
Allt för att undvika denna nedåtspiral som du är inne på.

Han börjar snacka 3.00 in i klippet här:
https://www.youtube.com/watch?v=rZi79mv0r00

TACK! Det var svaret jag var ute efter. De andra var sympatiska men innehöll alla det logiska felslutet att det skulle gå att tänka sig ur ett en tunna som rullade nerför en backe som slutade med en brant. Det här bemötandet skulle kunna få tunnan att stanna in av sig själv.

Jag var i ett rätt så akut tillstånd när jag skrev trådstarten, därför jag inte kom tillbaka och svarade direkt, att försöka förklara mig en gång hade bara varit att... ja, snurra vidare inuti tunnan.

Bläddrade fram den här tråden igen för att exemplifiera vad jag menar när jag säger att nej, det går inte - när livet är som allra värst, när branten är som närmast - att välja att inte kastas ut mot intet... apropå diskussionerna i självmordstråden på filosofiforumet. Tänkte droppa den där alltså (väntar).

När jag är som mest nödgad att lätta mitt hjärta så är jag också som sämst lämpad att få saker på pränt, så att det blir förståeligt, men jag skrev allmängiltigt här i början så att tråden kunde vara till för alla som håller på att drivas till vansinne av andras oro.

Tack igen, Autobahn76.

Förlåt om jag lät dryg mot er andra förresten, jag håller med samtliga i sak och inser att jag inte var särskilt tydligt med att detta var menat som en hjälptråd åt mig själv från början - nu för alla alltså!

Jag lyssnade lite mer på Adyashanti, han lät lite för upplyst där på slutet (jag har alltid menat att halvt upplyst är helt upplyst och helt upplyst är intet), men definitivt att ett: Åh, din galna jävel, nu dansar vi loss! hade varit bättre reaktion på en begynnande psykos än oroliga blickar och darrande röster från näromgivningen. Ni bara måste se Gabriel när den går att få tag på (med en HELT fantastisk Rory Culkin, KEVIN!!!s lillebror). Såg den på GIFF i januari. Slog otroligt nära hem. En scen.

Nu nattsömn. Förmiddags. Whatevs.

Bra! Skönt att du fick ut något av det.

Har du last Adams bok, av Åsa Moberg och hennes manodepressive ex Adam Inczèdy-Gombos (titelns Adam)?