Holmström ja, en författare jag nu levt tillsammans med under några år efter att jag först blivit tipsad på nätforum och sen bestämde mig raskt för att läsa Tredje stenen... vilket i sin tur gav mersmak. Nu har jag däremot både läst Tredje... och Startpistolen 4-5 ggr, däremot Grand Slam blev aldrig av då jag tröttnade efter hälften men kan bara konstatera att han var sin generations Klas Östergren i samma sätt att porträttera huvudpersonen Jimmy Hjort på ett liknande sätt som Östergren i Gentlemen, med en liten touch av Bret Easton Ellis debut Less than zero.
Såhär skrev jag om Startpistolen efter jag läste den för tredje gången;
Citat:
Ursprungligen postat av Rakii (från Filmsnack.se)
Historien centrerar kring triatleten Robert Englund som bor i Stockholm i sin husbåt på Djurgården, han spenderar dagarna med att träna, umgås med vännerna och sitta på heta linjen i telefonen för att ragga upp unga tjejer som han sen möter och rövar hem, som senare blir förda till diverse länder i mellanöstern för att agera slavar. På det hela sättet är det skrivet på samma sätt som utmärkte Bret Easton Ellis mästerverk American Psycho i sitt skrivande språk med diverse märken, kläder och vilka kretsar huvudpersonen umgås med. Holmström är däremot ingen Ellis märker man, samma våld finns inte med här och sen är ju samtidigt hela boken ur ett verkligt perspektiv då man kan diskutera kring huruvida American... är det eller ej.
Däremot gillade jag boken väldigt mycket första gången jag läste den, just p.g.a. American... inspirationen och hur huvudpersonen lever sitt liv, trots att jag har mer gemensamt med huvudpersonen i Holmströms debut Tredje stenen från solen så fanns det ändå en stor charm med Robert. Men jag uppfattar däremot mer brister i boken nu än första gången, mestadels beror det på ju att jag redan läst den en gång men allt rör sig i ett visst monotont sätt, han gör i stort sett samma saker hela dagarna, något som Jimmie i Tredje stenen... gjorde med men där hörde det till hans person, här tycks det vara så att Robert inte har något jobb och man får inte tillräckligt med fakta kring honom för att vara nöjd, han blir inte avskalad eller liknande utan det blir mest opersonligt emellan åt, tråkigt nog.
Ändå kan jag rekommendera boken till första-gången-läsaren av den då de flesta skulle säkert gilla de 90-tals Stockholmsskilldringarna om man känner igen sig i staden d.v.s. och den är riktigt underhållande ändå trots sina små svagheter.
