Har mer och mer börjat inse att jag i princip är känslomässigt bekymmersfri om jag anammar samma förhållningssätt som när jag var typ 12, d.v.s att praktiska bekymmer som påverkar mig negativt i 95% av fallen beror på andras idioti eller ovilja att ens försöka ordentligt även när jag själv kanske haft viss del i det.
Känns så mycket bättre att kanalisera sina känslor till irritation gentemot de skyldiga istället för att krypa ihop till en boll och gråta (vilket var skälet till att mina studier gick åt helvete. Jag fick en massa känslor som var en smula i vägen men har återigen lyckats förpassa dem till ett lämpligare tillfälle).
Därmed är väl min princip:
Se omgivningen som undermänniskor, men antyd det absolut inte!
De blir så stingsliga då.
Min styvfar utallade sig även en gång på ett sätt jag kan se som en bra (och framförallt ärlig) princip:
"Man slår inte tillbaka för att det är rättvist, utan för att det är tillfredställande".
__________________
Senast redigerad av Bonnatorp 2015-01-12 kl. 05:35.
