Vad är gränserna för färgerna i fantasin?

Varför lyser det i vårat huvud?
Kan det vara så att färgerna är grundläggande och medvetandet skapats runt det?
Är det jag eller något annat som kontrollerar ljusnivån?

Om ni skulle få sätta upp naturlagar för färgerna i huvudet, vilka skulle de vara?

Mina egna observationer:
Stark känsla är oftast = stark färg.
Vissa tankemönster genererar mer färg än andra.

Det är hjärnvågorna som på något sätt ser ut som färger. Tyvärr har jag tappat förmågan att se det där nästan helt. Hade den fram till 20-25 eller så. Du menar t.ex purpurfärgade mönster?

Olika sorters mönster. t.ex purpur.
Det är som att man försöker dra något så nära något som möjligt och desto närmre man kommer desto ljusare blir det.

Om nån säger ett ord, t.ex bubbla, med ett uttal som börjar smått och snabbt på B, drar ut på U, och avslutar med bbla
Att säga det som att en bubbla kommer ut.

Så är det närmare. Ljusare.
Man ser bubblan tydligare.

Jag antar att du syftar på en PET-scan(?). Bild.

Tekniskt sätt så är det inte din kropp som lyser i detta sammanhang. Man sprutar in radioaktiva ämnen i kroppen som fastnar på det man vill se. Vad för ämne man använder beror på vad det är man söker. Om man söker efter en tumör i hjärnan, exempelvis, så fastnar dessa radioaktiva ämnen där tumören är och strålar ut fotoner som maskinen kan se. Så det som "lyser" är komplett artificiellt.

^^ nej.
När du fantiserar. Dom färgerna.

Edit:
Bilden är ju inte fy skam ändå, lite supernova över den.
Fantasieggande.

Jaha. Nu känner jag mig dum efter skrivit allt det där.

Nej nej, förlåt för att jag förklarade dåligt.

Jag tror att konsten drar mot mer färg.
Mer färg i huvudet = bra konst.
Det är grejjen.
Att skapa mer färg.

Pop.
Varför dras vi till soluppgångar? Färg.

Jag tycker det låter som om du har något slags återförstärkande visuell nervstimuli i synfältet när du gör något speciellt, exempelvis uttalar ordet Bubbla. Kanske du även ser detta när du rör dina ögon till extrema upp, ned, höger och vänster också? Isåfall kan det vara att blodets tryck och därmed signalerna påverkas av fluktuationer av dina aktiviteter, de är extra känsliga helt enkelt.

Jag själv ser inte något ljus inne i mitt huvud så som du beskriver.

Däremot är det intressant att vi kan uppfatta ljusstyrka så som vi gör.

EDIT:


Jaha, det förklarar det lite bättre. Färger är väldigt intressanta för människan eftersom det är en avgörande egenskap från evolutionen som gör att vi dras till skarpa färger för att det troligtvis är mogna frukter, spännande saker och kanske ätbara örter och rötter i naturen.

Vi blir glada av naturligt skarpa mogna fruktfärger. Vi blir lugna av växtgrönt och havsblått. Upprymda över himmelsblått och drömmande av skymningsorange.

Det är helt enkelt känslor förknippade med det vi anpassat oss efter i naturen. Det är upplevelse, liv och död. Därför är färger så viktiga för oss. Dessutom är människan ett av de allra bästa varelser på Jorden för att känna igen mönster.

Nej, nej, nej!

När jag var yngre kunde jag "se" mönster inne i hjärnan. Om jag stängde ute allt ljus och blundade så "såg" jag olika mönster för min inre syn. Det fanns olika färger, men det absolut vanligaste var purpur. Såg ut som spindenät eller något. Tydligen kan vissa "se" det men inte andra. Efter 25 har jag knappt sett det alls.

Jag skrev en "dikt" för ett tag sen:

Jag försöker närma mig orden.

Det du beskriver är tryckförändrings mönster till följd av för lite blod till synreceptorerna.

Prova detta:

Håll fingrarna tryckta försiktigt mot dina ögon en liten stund tills du börjar se mönster och färger.

eller

Titta på en ljuskälla ett tag och släck därefter rummet och blunda. Du ser då ljusmönstret kvar på näthinnan ett tag. Efter en stund övergår det till en pulserande rörelse som ser ut som vågmönster, det är blodet som påverkar synreceptorerna.