Om att inse att man ska dö.

Alla vet väl att man ska dö förr eller senare?

Vad menar herr Errol med det han försöker få fram i denna video?

https://www.youtube.com/watch?v=92Wd5GPioJQ

"När man en gång har insett att man faktiskt skall dö, då blir gräset aldrig lika grönt igen."

Deprimerad alkis som har ångest över att han supit bort större delen av sitt liv, klart han mår dåligt över döden om man har en ånger.

Som Qertym skerv har han ånger över att han söpit så hårt att han kommer dö snart. Han har tappat livsgnistan eftersom han vet att han kommer dö inom en snar framtid.

Man kan också se det som att det gör livet värt att leva fullt ut så oändligt mycket mer här och nu, och börjar agera på vad man älskar att göra i livet, varje dag och i nuet, när helst man kan. Leka, skapa, dansa, vara fri som ett barn igen. Nu anser jag själv i och för sig att det bara är en fråga om att transformeras till någonting nytt och gå vidare, inte att man försvinner, utan bara vaknar upp ur drömmen.

Men alla kan träna sig till att välja positiva tankar, känslor, vanor, beteenden, kroppspråk och lära sig släppa allt som inte är vad man föredrar varje tillfälle man blir medveten om något av det, och välja att fokusera om till vad man är ute efter och få mycket högre livskvalité genom det. Det är bara en fråga om ett aktivt val man behöver göra en tid för att ställa om sig, men verktyg finns det gott om!
.

https://www.youtube.com/user/VortexSuccess/videos

Jag fick ca 10 år till att leva när jag var 21 av läkarna (över 20 år sedan). För mig var det som att många existentiella frågor jag haft tidigare föll på plats. Jag fick en massa svar och blev lugn med att jag kommer att dö. Det var som att man fick en insikt som man egentligen borde få som gammal.

Samtidigt så vet jag andra i liknande situation som tappade livsgnistan av samma besked och långsamt dog mentalt, och heller inte levde så länge. Tror det handlar om hur man är som människa och hur man hanterar livet. Men även om man har ngn typ av andlighet. Jag var livrädd för döden innan men det var som att det släppte och det blev ok att dö. Jag är inte religös men har hittat min egen andlighet.

Men samtidigt ska jag säga att jag levde ett otroligt destruktivt liv de kommande tio åren eftersom jag inte såg att jag hade någon framtid. Man slutade att tänka på morgondagen, drömma om framtiden samtidigt som jag slutade att se bakåt. Det var bara nu och här!

Idag kommer jag inte dö av det utan troligtvis bli gammal och det har varit en ny omställning som varit lika svår den på sätt och vis.

Edit. Men visst är det så, livet blir aldrig detsamma. hoppet och drömmarna dör, sedan är det frågan vad du gör med den vetskapen

En förvirrad alkolist. Försöka inte analysera eller tro att han har några visdomar att komma med.

Lustigt, har lyssnat på Errol eddie meduza nu vid juletider. https://www.youtube.com/watch?v=dobpeXTgjGg

Jag tror han menar att man ska uppskatta livet och att det inte blir sig likt när man slås av beskedet om att man faktiskt ska dö...har sett den där intervjun tidigare och den gjorde mig rörd när han sa det där.

En fantastisk konstnär som tyvärr allt för många inom kulturen valt att glömma/strunta i istället för att analysera. Eddie Meduza hade en stil om att normalisera saker och att han skulle vara rasist får stå för var och en men personligen, efter att ha studerat han och konsten han varit inblandad i(som övrigt är en imponerande lista), så måste jag säga att Eddie meduza var ett geni och långt ifrån någon rasist.

att "normalisera" någonting behöver inte per automatik vara något negativt, snarare, i dem flesta fall- tvärtom!


https://www.youtube.com/watch?v=8T9HQKMw--4 haha första låten vid 1 min, där har vi raggarkungen i sitt esse.. Tro hur många som dunkat plåt i takt till den där å börna runt i nån volvo amazon eller något?

A legend Never dies - Eddie Meduza

ser man på eddie förespråkar en light vertion av zen filosofi

Fast det är ju inte när döden är nära utan när man alls inser att man någon gång ska dö, d.v.s. redan som barn, som allt ändras för alltid. Jag har beskrivit min egen reaktion på det i en annan tråd.

Det enda & första vi ju egentligen vet är att vi en gång i varje fall skall dö, hur tråkigt det en låter. Det absolut första som börjar när du föds är en stilla process mot livets avgång.

Jag minns ännu första gången när jag som kanske 4-5 åring tittade upp mot stjärnorna & för första gången blev medveten om livet, det klassar jag som ett av topp tre största momenten i mitt liv, då jag insåg att mina föräldrar inte längre var mina "riktiga" gudar.

& hur kan man egentligen ha ångest inför det? Hade ni ångest innan ni föddes kanske?

Jag kommer inte sakna nåt. Tycker det ska bli skönt att dö. Fast det är många år dit.

Att ha ångest inför döden kommer inte ändra det faktum att man kommer dö, räcker med att konstatera det en gång sen aldrig ödsla mer tankeverksamhet på det.