När det gäller Svenska dialekter, är dessa de enda som är rena och trogna skriftspråket och lätta att förstå, för den som talar en annan dialekt eller språk.
De är alla tydligt artikulerade och följer i stort sett skriftspråket.
Ge mig på käften om jag har fel och diskutera dialekter
Och om man tittar på skillnaderna mellan rikssvenskt uttal, eller vad det nu heter, och sveamål, är de ganska små:
Citat:
T försvinner i ordslutet, huset blir huse, barnet blir barne, taket blir take.
H fösvinner i början av ord (specielt i Roslagen) Häst blir t.ex. 'äst.
R antyds i ord, det uttalas inte tydligt, ord som slutar på r dras ihop med nästa ord. Får dom uttalas få’rom, har dom uttalas ha’rom.
Ä blir gärna E. Säkert uttalas sekert.
Ö blir gärna mer likt u, dörren uttalas durren.
Jämfört med många sydsvenska dialekter, där t.ex. vokaler diftongiseras ofta och starkt, t.ex. kolasås som kåalasåas som i videon.
För mig som sörlänning eller mellanlänning, känns det lätt att förstå norrlänningar, som talar precis lika men med en annan dialekt. De som kommer från ännu längre söderut, kan vara knepiga att förstå ibland, men det gör man ju enkelt när man snackar.
Jag är från södra Norrland och jag förstår knappt 70% av vad mina bekanta från Stockholm och Uppsala säger, de talar alldeles för snabbt för att jag ska kunna hänga med. Göteborgare har jag lite lättare att förstå, men det blir ändå mycket "Va?" och "Ursäkta, kan du säga det där igen?".
Jag är från södra Norrland och jag förstår knappt 70% av vad mina bekanta från Stockholm och Uppsala säger, de talar alldeles för snabbt för att jag ska kunna hänga med. Göteborgare har jag lite lättare att förstå, men det blir ändå mycket "Va?" och "Ursäkta, kan du säga det där igen?".
Jag har släktingar och bekanta från södra norrland. Aldrig har vi haft några problem med att förstå varandra. Aldrig.
Tänk på att det finns massor av dialekter inom södra norrland, samt massor av dialekter i svealand.
Förvisso skiljer sig uppländska kraftigt från dialekterna i bergsslagen. Dock är de alla i gruppen Sveamål.
Om man går på principen ömsesidig förståelse, skulle jag grovt dela in Svenska i två delar. Skiljelinjen går någonstans i smålandsskogarna.
__________________
Senast redigerad av Knivur-273 2014-12-21 kl. 11:00.
Alla borde lägga märke till att det Svenska skriftspråket är till förväxling likt det Danska och det Norska.
Ändå är det så svårt för Svenskar att förstå Danska. Norska är betydligt lättare att förstå. En annan märklighet är att Danskar men särskilt Norrmän, förstår Svenska i stort sett.
Ofta talar folk som är uppvuxna på landsbygden mer dialektalt, dvs mer avvikande från "rikssvenska"
Detta är viktigt: Jag anser inte att det är "fel" på några dialekter, jag älskar olika dialekter, men jag tycker det är intressant att jämföra och diskutera om det.
__________________
Senast redigerad av Knivur-273 2014-12-22 kl. 04:07.
Två icke-skriftspråksnära drag i uppsvenskan som inte sällan innebär problem för förståelsen för mig som sydsvensk:
Korta ö-ljudet drar åt u, i alla fall i stockholmskan. Börja låter som burja. Fyrtio blir futtio. Det är nästan omöjligt för mig att höra om en stockholmare säger fyrtio eller sjuttio.
Retroflexerna, -rs-, -rt-, -rk-... Särskilt ofoget att använda dem mellan ord. Verbstam + -er + sig låter för mig som verbstam + -er + tjej.
Jag håller med TS till viss del. Anledningen är att när man skriver "norrländska osv." så ser det nästan ut som vanligt skrift språk. Man kan jämföra med värmländskan där det ser väldigt annorlunda ut.
En värmländsk dikt för att belysa denna skillnad.
Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Alla borde lägga märke till att det Svenska skriftspråket är till förväxling likt det Danska och det Norska.
Ändå är det så svårt för Svenskar att förstå Danska. Norska är betydligt lättare att förstå. En annan märklighet är att Danskar men särskilt Norrmän, förstår Svenska i stort sett.
Ofta talar folk som är uppvuxna på landsbygden mer dialektalt, dvs mer avvikande från "rikssvenska"
Detta är viktigt: Jag anser inte att det är "fel" på några dialekter, jag älskar olika dialekter, men jag tycker det är intressant att jämföra och diskutera om det.
Den äldre generationen danskar förstår svenska men det har okså sin förklaring i svensk tv och att man då ofta semestrade i sverige etc. Unga danskar idag bryr sig helt enkelt inte om Sverige eller svenska som språk.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
