Ataraxia och tom optimism

Jag vill gestalta rådande västerländska tanketradition som en falsk dikotomi manifesterad som den grekiska filosofen Epicurus och judendomens Job som motpoler. Man kan tillika kontrastera Athen, som fanbärare av förnuftet, med Jerusalems anammande av religiösa uppenbarelser, om man så vill. Tesen jag kommer driva är att denna gränsdragning missar den viktiga poängen: kärnan i diskussionen är inte hur vi ska betrakta världen som sådan -- utan hur vi förhåller oss till mänskligt, och icke-mänskligt, lidande.

Epicurus metafysik är väldigt lik dagens vetenskapliga synsätt. Vi befinner oss i ett universum av atomer, vilka är helt obrydda människan. Det saknas trancendent mening med något ö.h.t. och det enda en levande varelse kan förmå sig till är att sträva efter ataraxia: ett tillstånd av (någorlunda) stillhet, lugn och njutning.

Lidandet som utgör världen är inte heller evigt, enligt vetenskapligt/Epicurus synsätt, utan döden kommer en dag att befria oss från detta. Kort och gott kan man säga att det mest tillämpade perspektivet av världen idag är att: "livet är uthärdligt, gnäll nu inte mer om saken." Därefter tar det stopp och man uppmanas helt enkelt att finna sig i situationen.

Denna tomma optimism, vilken egentligen inte underbyggs av några egentliga skäl för att värdesätta existensen, lämnar oss i en position där en gestalt som återfinns i religiösa texter -- ironiskt nog -- är mer ärlig, samt reagerar mer adekvat på tillvarons uselhet.

För, kapar vi bort de religiösa elementen i historien om Job möter vi en karaktär som lever ett dygdigt och gott liv, men som trots detta tvingas genomgå svåra kval p.g.a. världens orättvisa och eländiga utformning. Vi möts av en karaktär som ser Epicurus ataraxia för vad det egentligen är: en blek drivkraft, vilken inte alls upprätthåller ett psykologiskt skydd mot livets gemena natur.

Detta kan även ses i hur dikotomin mellan Epicurus filosofi och Jobs oförmåga att acceptera tillvaron har mynnat ut i vetenskapligt betraktande av världen å ena sidan, och New Age, spiritualism etc å andra sidan: där ena lägret förringar livets uselhet och det andra helt åsidosätter verkligheten och drar sig till rena lögner och illusioner.

Diskussion: finns det inga mer alternativ i denna världen än endera tom optimism utan grund eller världsförnekande lögner? Håller ni med om att Job porträtterar en aspekt av människan vilken helt utelämnas av samhället i stort idag? Är det tillräckliga skäl för att vilja leva att eftersträva ataraxia (alternativt renodlad hedonism)?

... i en värld som ständigt sätter käppar i hjulet för det, kan tilläggas.

Faktum är att Bibeln vore suverän på att framställa hur usel världen är - om man tog bort lögnen om Gud ur den.

Ja, tar man bort Gud ur bilden är många kristna m.m. nästan genant ärliga om hur bedrövlig tillvaron är.

Exempelvis: "Jag såg hur livet är en värdelös, för det mesta ytterst plågsam, strävan som slutar i total förgörelse" mycket bra, men därefter kommer "sen fann jag Gud!".

Mer till ämnet: Schopenhauer levde ju dels som hedonist dels som förkunnare av pessimismen. Det ser jag som det enda någorlunda anständiga alternativet till självmord.

Falsk optimism var för övrigt populärt i Sverige redan på 1800-talet. Nordisk Familjeboks första artikel om Schopenhauer är rena förtalet, uppenbart p.g.a. ogillande av att han sa sanningen. Dessa idioter hyllade förstås Hegel och kristendomen.

Det finns acceptans. Fullständig, villkorslös, och icke dömande acceptans. Inför allt. Allt.

Nästa steg är att släppa taget, om allt. Släppa taget om dina tankar, om vem du är, om dina värderingar.

Sen till sist så kan du släppa taget om själva "släppa taget".

Då är du fri.

Bultsax.

Fri är man när man kolat vippen och ligger i kistan.

Givetvis finns det en mellanväg där man accepterar tillvarons natur men ändå försöker nå en död som följd av ålderdom, vilket är en syn som antagligen flera på detta delforat delar. Problemet med detta synsätt är att det är en mycket radikal syn i jämförelse med den synen på existens som de flesta människor (religiösa såväl som irreligiösa) har, och när inte ens de flesta visa cynikerna/pessimisterna "lyckades" med att trotsa deras primitiva självbevarelseinstinkt för en sista akt av befrielse genom självmord så kan man dra slutsatsen att kollektivets inacceptans för meningslösheten och deras agerande därefter inte kommer att sluta i eliminerandet av lidandet för kommande generationer. Livets hyllande fortsätter och hänsynslösa mördare skapas varje sekund i form av avlande par utan att de själva ens är medvetna om de grava, moraliskt förkastliga konsekvenserna av deras handling.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att du/jag/vi (pessimister?) inte bör försöka frälsa världen från ondo med den lilla tid vi har här på jorden när resultatet ändå är att 99.999% av befolkningen inte lyckas tänka på vettigheten bakom den mänskliga rasens fortlevande ur ett förnuftigt, rationellt grundat perspektiv; en följd av att de är för viljesvaga inför sina egna djuriska instinkter.

Ge fan i det hela, ty illusionerna sitter för djupt.
Ja, men de flesta i det moderna samhället lever inte i en "bibelberättelse utan gud", vilket torde förklara varför din Jobs perspektiv utelämnas.
Det krävs inga skäl för att vilja leva, det handlar trots allt bara om en blind vilja som för dig framåt tills du dör av egen eller främmande hand.

Ja, frihet kommer faktiskt efter döden.

Men du kan dö långt innan din kropp dör.

Du glömde bultsaxen igen.

Ja den har jag glömt, kan du berätta mer?

Är du rädd att den kan finnas frihet innan kroppen dör? Är du rädd för att det kanske finns ett sätt att dö innan kroppen?

För om det fanns, då skulle din syn på världen vara förgäves?