Daddy issues

Hej,

Jag har aldrig pratat med någon om det här egentligen och känner att jag behöver få ur mig det. Någon här inne kanske har några tankar om det hela, något tips på hur jag ska tänka eller vad jag ska göra.

Jag hade en väldigt nära relation till min pappa när jag var liten; var lite av en pappas flicka. Vi gjorde roliga saker ihop, han tog med mig till jobbet, var generös, skämtsam och påhittig. Men han kunde även brusa upp lätt, egentligen över ingenting, så jag tror att jag var lite rädd för honom också.

Min mamma ville skilja sig från honom när jag var tretton (jag är 30 nu). Jag minns att jag bröt ihop när hon sade det. Nästa sak jag minns är att jag sitter i hans lägenhet mitt emot honom och tittar ner i golvet, han har precis frågat något och när jag inte svarar så säger han någon spydig kommentar om att jag inte kommer att hitta svaret i mattan. Jag hade blivit obekväm med honom, blyg inför honom, ville inte träffa honom.

Frågan är vad som hände där emellan? Jag minns inte. Har frågat min mamma, hon vet inte.

Min pappa hade som sagt problem med att kontrollera sin ilska och enligt min mamma var han arrogant och elak och hade en del narcissistiska drag. Jag vet att han har spottat henne i ansiktet någon gång och att han slog min halvsyster när vi var små. Han har aldrig slagit mig så vitt jag vet. Han hade gått från att vara lite småkriminell till att bli religiös.

Hur som helst, jag ville alltså inte träffa min pappa längre. Jag var dock hos honom och hälsade på ibland, efter en tid flyttar han utomlands och sedan dess har jag nog träffat honom två gånger. Han ringde mig ibland när jag var i sena tonåren, men jag tyckte att det var otroligt jobbigt att prata med honom. Han hade fått problem med talet och när jag inte hörde vad han sade så blev han irriterad.

Det tog många, många år innan jag förstod hur mycket det här ändå har påverkat mig. Det känns som att jag gått och letat efter en "ny pappa" ända sedan jag var 13-14 år. Jag har fäst mig otroligt vid vissa manliga lärare, psykologer osv. och den jakten pågår fortfarande, mer eller mindre omedvetet.

Hur ska jag göra för att sluta leta efter en ny fadersgestalt? Att acceptera situationen?

Jag klandrar mig själv mycket; det var ju jag som inte ville träffa honom. Varför ville jag inte det? Var det för att han var förbannad på min mamma och tog ut ilskan på mig? Jag minns ju inte.

Jag har en del psykiska problem och har inte kunnat jobba på väldigt länge. Har bl.a. en "depressiv personlighet". Jag tänker att den här sorgen efter min pappa kan vara en bidragande orsak till detta och jag skulle så gärna kunna bringa lite klarhet i det här.

Han lever fortfarande förresten, men bor i ett annat land och den enda kontakten vi har är jul- och födelsedagshälsningar. Det ligger nära till hands att tänka att jag ska skriva om det här till honom, men jag fixar inte det. Det är för känsligt. Och jag är rädd för att bli besviken.

Någon som har några tankar om detta?

Jag är ingen expert!

Din pappa har problem med ilskan och drag av elakartad narcissism. Läs här: http://samvak.tripod.com/

Din depression är ett symptom på en intern kamp mellan ditt sanna jag och ditt falska jag som vill straffa din internalisering av din som är en del av dig själv.

Du har ingen kontroll över ditt eget liv eller dina egna känslor och du är fången i din egen kropp. Du längtar efter att pappa ska på något sätt se din smärta och ta bort den. Andra tjejer är mer realistiska och hoppas gifta sig med Justin Bieber.

Akut psykolog hjälp i flera år är vad du behöver.

Hej!

Det som är din styrka är att du ÄR MEDVETEN om dina inre känslor, något som din far förmodligen ALDRIG var.

Din pappas problem är INTE dina problem .

Första steget att bli bättre (jag ska inte använda ordet bättre , första steget att bli mer av den du verkligen är är att vara MEDVETEN om sina känslor och det är du, grattis.

Det andra steget är att ACCEPTERA dig själv som du är och trivas med dig själv (den roligaste biten tycker jag , börja med det och klara det sedan kan du satsa på förhållanden .

Nu är du i 30 års ålder, dags att bli vuxen. Du lagar din egen mat, du tvättar din egen tvätt.

Du behöver inte vara pappas lilla flicka mer, nu är det din tur att stå i ljuset

SCENEN ÄR DIN

Det har KANSKE inte varit så lätt för din far...Om det är mer som du skrev först.

Ni busade och gjorde saker tillsammans.

Stanna där:

Hur vet du att din far spottat din mor i ansiktet?
Har din mor "stött" dig i kontakten med din far?


Det finns kanske en anledning att han flyttade, det finns mammor som alieanerar(stavning?) fadern.
Om du var arg mot din far, kanske din mamma tyckte du var duktig flicka.

Jag kan ha helt fel, men det är så lätt att vara arg på pappa för dom säger oftast inte så mycket.

Ja, jag har ngr tankar utifrån den kunskap som finns idag inom området, som jag vill ge dig TS – man säger att kvinnor väljer sin partner utifrån hur deras relation med pappan har sett o ser ut. I värsta fall kan daddy issues leda till att kvinnor ex stannar i destruktiva relationer med våld.

Man menar att daddy issues orsakas av att pappan inte var närvarande under uppväxten, att han var psykiskt närvarande men inte känslomässigt lr att han utsatte kvinnan som barn för psykisk lr fysisks misshandel.

Man menar också att det finns vissa utmärkande drag hos kvinnor som kan ha sin orsak i kvinnans daddy issues. Det kan handla om att du kräver ständig bekräftelse på att vara älskad, att du är överbeskyddande, klängig, svartsjuk, att du bara attraheras av äldre män, att du ger uttryck för att bara bry dig om sex o att du är livrädd för att vara ensam. Dessa drag gör att du agerar på ett visst sätt, att du undermedvetet signalerar saker till dig själv o att det till sist tar sig uttryck i dina relationer som ex att du blir illa behandlad, drar dig till re-bound relationer, kväver din partner lr stöter bort honom.

Försök rannsaka dig själv o bryta ner allt i små delar, testa att aktivt förändra ditt tankesätt . Jag ger dig två exempel så du förstår hur du kan tänka; om du ex märker att du behöver ständig o mycket uppmärksamhet o bekräftelse, så betyder det egentligen att du känner dig otillräcklig, att du känner dig oönskad o inte älskad – då behöver du tänka i banor som ex; jag uppskattar o jag älskar mig själv.

Eller om du känner att du endast dras till äldre män, så behöver du inse att du omedvetet söker ngn som kan älska, avguda dig o skydda dig – (här får du vara aktsam så att du inte går i fällan o hamnar med ngn som är kontrollerande o dominant o du hamnar i ett destruktivt underläge i en relation) – du behöver tänka ex; jag kontrollerar mitt liv, jag är okej o allt är bra.

Det är ju förstås svårt att bryta sånt här på egen hand men jag tycker ändå att du ska ta dig mera tid o reflektera inåt dig själv o tänka aktivt i positiva banor om dig själv. Om du känner att det blivit ett alltför etablerat o befäst mönster hos dig som du inte klarar av att hantera själv så tycker jag absolut att du ska ta hjälp av en terapeut. Det viktigaste är dock att du slutar att skuldbelägga dig själv för det hela - du var bara ett barn o gjorde det du var tvungen till just då, det kallas för självbevarelsedrift o är en sund egenskap.

Lycka till o kram! Jag finns om du behöver mig.