Vet inte hur länge jag orkar längre, behöver hjälp.

Detta är ingen ''jag-orkar-inte-jag-ska-ta-livet-av-mig''-tråd. Utan det handlar mer om att jag inte klarar av mitt liv. Funderat på att be er om hjälp ett tag nu, inte vågat fören idag. Och jag ber er ha respekt för om texten är skriven konstigt. Jag mår inte bra, inte överhuvudtaget.

All började för några år sedan. Vet inte riktigt vad som hände eller varför.
Jag började bli mer tillbakadragen och blyg, selectiv-social, bara att den enda jag kunde umgås med utan att bry mig ett piss om något var min barndomsvän. Skulle nog kunna säga att jag hade Social fobi.
Under åren blev det bara värre och jag försökte döda mina demoner, med alkohol, mina demoner i mitt huvud var minnet av att se morsan åka på stryk av min pappa som då var alkoholist. Jag var mellan 12-15 år gammal och drack hela tiden. Alkoholen ledde till kriminalitet, jag började vandalisera bilar (12 år gammal max) Jag begick väpnat rån i en affär som 14 år gammal och 2 månader efter jag fyllt 15 år spenderade jag mina närmsta dagar i arresten.

Som 15-åring hamnade jag på LVU-hem utan att ens få ett riktigt svar på varför, visst gjorde jag kriminella saker och drack, men den anledningen fick jag inte höra, jag fick höra allt utom det, saker jag inte ens gjort (påhittad historia av Socialen). Så självklart förstod jag inte varför.
På hemmet jag bodde på fick jag arbeta som en slav, jag fick ta hand om deras djur för dom kollade på tv. Dom ville ha pengar, inget annat. Fördelen dom hade var att vara manipulativa, då jag skötte mig felfritt i ett halvår då jag blev lovad att jag skulle få åka hem så fick jag förlängt LVU.
Skrev långa mail till min socialsekreterare om hur jag blev behandlad och mådde där. Jag knäbad nästan om att få flytta någon annanstans men det enda svaret jag fick var '' Du kanske ska sova på saken ''
Varje dag var ett helvete.

Efter cirka 7 månader på det hemmet blev jag körd till BUP för att diagnostisera mig. Jag blev diagnostiserad med ADHD/ADD för att jag gjorde 1 enda fel på testet, så jag fick recept på Concerta. Dagarna gick och jag fick starkare dos. Sedan flyttade jag hem, Concerta räckte inte så jag började röka på och ta andra droger som bara ledde mig in på mörkare vägar. Problem efter problem dök upp och det sänkte mig så klart.

Jag träffade fler som mig. Det vill säga folk som sysslade med olagligheter och var precis som mig nästan. Det blev en ''connection'' mellan oss, vi klickade så bra. Jag pratade speciellt mycket med en av mina bästa vänner, han hjälpte mig med otroligt mycket, mer än någon drog/människa kommer kunna hjälpa mig. Min sociala fobi började försvinna.

2014 - Där började det riktiga helvetet.
Detta året har varit det jobbigaste jag gått igenom och förmodligen gått igenom.
-Jag har försökt ta livet av mig av flera gånger detta året. Ärr över halsen efter jag försökte skära huvudet av mig.
-I början på året fick jag reda på att mina dåvarande vänner (inte dem som nämnts tidigare) valde pengar framför lojalitet och gärna sålde ut den lojalaste av oss för att rädda sitt egna skinn.
-Gick fram och satte en pistol mot en invandrares huvud för jag var så påtänd och full så jag tyckte han liknade någon. Senare den natten begick jag personrån och var med och gjorde väpnat rån i en affär igen, denna gången åkte inte jag fast, utan min kompis då bara han syndes på kameran.
-Vaknat upp på akuten flera gånger på grund av överdos.
-Jag har åkt in och ut från häktet och arresten så många gånger att jag tappat räkningen detta året.
-Jag blev kidnappad, utkörd till en ö där jag blev misshandlad och fick en kniv mot halsen och en ''bot'' eller böter, som andra skulle kalla det. För något jag inte ens gjort, självklart valde jag att inte betala den och när jag inte betalade den blir jag sönderslagen i hela ansiktet. Under den perioden var jag inne på att vända mitt liv, så jag tog kontakt med polisen för en gångs skull, då var det jag som blev häktad istället, dom viftade bort kidnappning och grov misshandel som om det vore något alla gör en gång i livet.
Nu känns det inte ens värt att försöka med något längre, ingen ork till något, litar inte på rättssystemet eller något sånt. Känner mig bara sviken och känns som alla som jobbar inom sånt bara bryr sig när det gäller droger eller stöld.

Detta är inte ens 1/20 del av vad som hänt detta året och det är inte det värsta heller. Jag är mycket väl medveten om att det är fittigt, smutsigt beteende osv. Men försök tänka så när du är så nere i droger som jag var.
Jag orkar inte ens försöka göra något bra längre, varje gång blir det bara 10 gånger värre. Helt seriöst. Utåt är jag glad, skrattar och allt det där som ''normala'' människor gör, men sekunden jag är själv så mår jag skit, ibland önskar jag att någon skulle döda mig så jag skulle slippa all jävla skit, vill väl inte ta livet av mig själv egentligen då jag främst tänker på vad mamma skulle säga.

Snälla, hjälp mig, jag klarar fan inte detta länge till

Edit.
Idag sitter jag efterlyst och kommer bli dömd till fängelse om jag inte har jävligt mycket tur, vågar varken gå till psyk eller någon annanstans då jag är rädd för att dom ska tipsa polisen. Som sagt, känner mig för sviken av ''äldre'' för att kunna lita på dom.

Är förövrigt under 20 år.

Det första jag skulle rekommendera är att sluta med droger då du verkar hamna i mycket trubbel p.g.a detta. Det andra är att acceptera den du är och sluta lägga på en mask för att se bättre ut i andras ögon, för att kunna acceptera den man är så måste man vara och visa sitt sanna jag, i alla situationer. Det tredje är att förstå att ditt förflutna inte skapar din framtid och vem du är, din framtid skapas av den du är nu och de beslut som du tar nu och hädanefter.

Har slutat med droger. Röker som högst mot mina sömnproblem, ibland kan jag inte sova på flera dagar, tänker på för mycket. Samt ibland så måste jag ha starka smärtstillande för min rygg för att ens kunna röra mig.
Klarar inte av att visa hur jag mår för jag inte vill göra familj/vänner oroliga för mig.
Fast på sätt och vis skapar mitt förflutna min framtid, det man gjort försvinner inte, det finns kvar på antingen mitt brottsregister eller i mitt huvud, tyvärr.

Smärtstillande är väl ingen större fara tycker jag, bara se till att inte ta några droger som gör att du inte kan tänka klart och hamnar i dåligt sällskap.

Det bör du visa för att kunna förändra dig själv, det är en del av att acceptera den man är, genom att dela med dig av dig själv och vem du är till andra gör också att du kan se vem du är och acceptera dig själv, du lever och är inte bara genom dig själv, du lever och är genom andra människor även så.

Ja det är korrekt, men bara de beslut du tar här och nu kan förändra detta i framtiden. För att få bukt på tankarna som besvärar dig rekommenderar jag meditation, det är en enkel och kraftfull praktisering som minskar ditt psykiska lidande och ger dig mental styrka för att acceptera ditt sanna jag, bli en bättre människa, förbättra din kroppsliga hälsa, hitta balans och fokusera i nuet.

Är det något som verkligen funkar? Försöker välja bort allt som kan hjälpa mig som är kemiskt/beroendeframkallande, så det ska verkligen checkas in!

Absolut, men tro mig när jag säger det, att sitta ner och inte göra någonting kan vara väldigt jobbigt även det. Det du kommer att stöta på efter ett tag av mediterande är dina tankar och hur mycket du faktiskt tänker, oftast så inser man inte själv hur mycket av tankarna det är som faktiskt skapar alla problem man har i sitt liv. När du mediterar ökar du din medvetenhet om dina tankar och din tankeverksamhet, tankarna kommer att bli tydligare och klarare, det är också när du börjar bli medveten om detta som själva jobbet kommer. När du mediterar kommer saker och ting inte heller som en blixt från klar himmel och helt plötsligt fungerar allt, det går sakta framåt och resultaten smyger sig fram utan att man knappt märker det eftersom effekterna är ganska ja, dolda.

Se ditt sinne och dina tankar som ett hav med vågor ungefär, du kommer troligtvis att se ett stormigt hav, stora vågor och blixtar, men ju mer du mediterar så minskar stormen, vågorna lägger sig...till slut ser du ett hav som är stilla och harmoniskt, då uppstår ett välbefinnande som jag inte kan beskriva med ord.

Här är några saker du får på köpet förutom detta välbefinnande som jag beskriver...när du ser denna lista tror jag att du tycker det är ganska korkat att inte börja meditera;

Gå med i KRIS

Detta har gått för långt och det VET du! Det viktigaste för dig borde vara att få psykologisk hjälp så du kan må bättre, om det innebär att du blir gripen på psyket så får du ju ta den smällen! Men som du mår idag är ohållbart, det beskriver du själv.

There is only one way... And that is up!

Meditation har inte varit intressant förens nu, tusen tack!
Dom dom ingen tystnadsplikt eller något sånt? Får dom verkligen säga att jag är där? Inte så jätte insatt i hur det fungerar på psyk. Men jag behöver fan hjälp och skäms för att ens fråga.

Lite tråkiga tips, som i sig knappast kommer "bota" dig, men kan resultera i något bättre mående är att äta, träna och sova regelbundet. Försök även skapa och upprätthålla positiva sociala kontakter, nykter. Jag förstår om det i din situation inte är tillräckligt, men det är en bra början och har en garanterad positiv effekt om än svag.

Faktiskt så gick jag ut och sprang efter jag gjort inlägget. Mådde riktigt bra efter det, känner mig jävligt glad över det nu också. Träna verkar lovande just nu faktiskt. Ska testa både det och meditation. Vågar inte riktigt börja med kemiska anti-depp eller något sånt. För mig finns det alltid risk för återfall på sånt, och vill inte det igen.
Tusen tack du också!

Finns det inga släktingar eller andra pålitliga personer i din omgivning?
Det är nog rätt svårt att komma upp ur allt det där utan kontaktperson.

Kanske prova prata med nån andlig person (typ jourhavande präst)? Vad vet jag, det är bara förslag.