Dialektik ang beteckningarnas riktighet (ex muslim/islamist/fundamentalist/fanatiker)

En diskussion angående logisk granskning av begreppen och idealen... Hur skulle ni närma er ett slutförande av argumentationen om den ena parten påstod att religionen är högst relevant och kanske rentav främsta föremålet för kritik, när den andra parten hävdar att religionen (ev religiositeten) i det närmaste faktiskt är irrelevant, eftersom det i grund och botten egentligen handlar om fundamentalism eller fanatism (predispositioner och/eller psykologisk defekt kanske i samband med en kulturell socialiseringsprocess), och således väl försöker nå en djupare förståelse för frågan i syfte att uppnå total riktighet?

Observera att jag utgår ifrån att diskussionen är "öppen", snarare än kraftigt betingad (alltså fjättrad) av politikens praktiska - och moraliska/etiska - principer och (efter)verkningar i samhället som det ser ut idag... För där tror jag kanske att det mesta går förlorat i majoriteten av debatter.

Skulle ni fortsätta genom att hänvisa till indoktrinering, schismer, och sakliga fakta där religionsutövningens negativa aspekter härleds från en filologisk studie?

Vilken ondska eller bête noire substituerar efter religionens ickeexistens, när vi har kommit fram till den punkten i samtalet då den kan liknas vid en chimär?
...Eller anser ni det bara begreppsvidrigt att ens tänka i sådana banor? Motivera gärna.

Jag vet inte om jag förstår allt i trådstarten. Men religionen ser jag som irriterande relevant idag, inklusive såklart religionskritiken. När man kunde ha haft intrycket att världen genomgick en sekularisering, så har religionen uppvisat ännu en återkomst. Men "fundamentalism eller fanatism" ser jag dock som en mer begränsad diskussion. Det är inte så människan i första hand sett på religion genom tiderna, utan det är nog en lokal sak som har att göra med modern utrikespolitik, terrorism och ett politiskt instabilt område runtomkring Israel. Intresset för 'sakliga fakta', som man ser det hos en del moderna humanisters kritik av kristendom, ter sig också snarast som naiv. Jag läste The God Delusion och det framgick då att Dawkins inte förstår sig på religion över huvud taget, så han saknar den mest elementära kvalifikation för att skriva sin bok.

Religion ser jag som ett förvetenskapligt förhållningssätt till kunskap. Vetenskapen börjar egentligen sin bana med religionen. Människorna i de tidiga civilisationerna visste inte att de sysslade med religion och myter, utan det var med stort allvar det mötte både världen och sitt eget dödliga vara. De iaktog noga stjärnorna och årstiderna, och de drog de nödvändiga slutsatserna av det faktum att om det fanns gudar så var de ofta ganska elaka.

Men om vi ska tala om dialektik och religion får man inte missa Hegel. Hegel talar om positiv religion som något dåligt, och önskar i stället att människor utvecklar sin egen sedlighet. Detta är en text från den unge Hegel. Den är inte så värst intressant i sin helhet, utan mer i form av enskilda observationer och formuleringar. Typiskt för Hegel är förmågan att se hur något positivt/auktoritärt/formellt utvecklas till något korrupt och tyrraniskt.

https://www.marxists.org/reference/a...s/pc/index.htm

"Christianity has emptied Valhalla, felled the sacred groves, extirpated the national imagery as a shameful superstition, as a devilish poison, and given us instead the imagery of a nation whose climate, laws, culture, and interests are strange to us and whose history has no connection whatever with our own."

"Men thus corrupt, men who must have despised themselves from the moral point of view, even though in other respects they prided themselves on being God’s favorites, were bound to create the doctrine of the corruption of human nature and adopt it gladly. For one thing, it corresponded with experience; for another, it satisfied their pride by exculpating them and giving them in the very sense of calamity a reason for pride; it brought disgrace into honor, since it sanctified and perpetuated every incapacity by turning into a sin any possible belief in human potentialities. The scope of the dominion exercised by the pagan gods, who hitherto had haunted nature only, was extended, like that of the Christian God, over the free world of mind. The right of legislation was ceded to God exclusively, but, not content with this, men looked to him for every good impulse, every better purpose and decision."

"With an upright heart and a well-meaning zeal the helpless human race fled to the altar where it found and worshiped what was self-subsistent and moral. But as Christianity penetrated into the upper and more corrupt classes, as great differences arose within its own organization between the distinguished and the inferior, as despotism poisoned more and more of the sources of life and reality, the age revealed its hopeless triviality in the turn taken by its conceptions of God’s divinity and its disputes about these. And it displayed its indigence all the more nakedly by surrounding it with a nimbus of sanctity and lauding it to the skies as the supreme honor of mankind."

"How could we have expected a teacher like Jesus to afford any inducement to the creation of a positive religion, i.e., a religion which is grounded In authority and puts man’s worth not at all, or at least not wholly, in morals?"

Javisst, den är givetvis relevant om man utgår från ett samhällsfilosofiskt och moraliskt perspektiv. Jag håller också med om religionens historiska roll i förhållande till kunskapen.

Skrev lite knäppt insåg jag nu... för egentligen är det vad som utgör skiljelinjen mellan en fanatiker och en muslim/islamist, som jag inleder med. Fundamentalisten är ju per definition försjunken i dogmerna.
Jag har diskuterat detta lite med en annan och vederbörande verkade inte intresserad av att rikta den hårda kritiken mot just religionen, eller exempelvis den troendes hängivenhet å det immateriella. Han sökte snarare endast belysa den fanatiska aspekten, alltså människan och psyket, som om det är viktigare att tänka på och/eller kritisera än själva trosläran (vilket tycks svårt för mig att erkänna).
Sedan känner jag att det lutar åt tänket att religionen de facto är försumbar (teoretiskt; i diskussion bara), medan människans galenskap inte är det. Jag håller ju delvis med, men jag blev väl bara paff när han verkade anse att religionskritiken inte var relevant ens på ett filosofiskt plan. Det är väl en generell uppfattning om religionens faktiska trivialitet.

Dawkins kallas väl rätteligen för "populärvetenskaplig författare"... Men jag gillar att han är en eldsjäl som här och var visar framfötterna i debatter om gudar och religioner.

Och visst minns jag Hegel. Gillar särskilt konflikten mellan honom och Kierkegaard, som illustrerad i den senares existentiella praktverk, Begreppet ångest. Lyckas man förtingliga den i metafysiken förankrade retoriken med handgripliga och reella jämförelser eller liknelser så blir den värd en del i mina ögon.