Bulimi. Någon som sitter fast i samma helvete?

Jag skulle göra allt för att bli frisk. Det är ett helvete.
Jag har jobb, egen lägenhet, en inkomst och en utbildning.
Men bulimin gör livet till ett mörker. Det finns ingen glädje
ingen lust, ingen längtan, det finns inget som betyder något.
Jag har tappat kontakten med familjen och isolerar mig från omvärlden.
Hela mitt liv går ut på att äta "lagom lite" varje dag.
Allt handlar om att vara smal. Att vara lika smal som fotomodellerna på
Nellys hemsida.
Efter att ha ätit så lite som möjligt i flera dagar blir man tillslut så yr och hungrig
att hjärnan tvingar kroppen att gå och handla och köpa allt och hetsätningen är igång.

Innan jag handlar ställer jag mig på vågen och kollar vikten. Målet
är att jag ska väga mindre efter att jag ätit och spytt än vad jag gjorde
innan jag började äta. Varje vecka, varje dag. Allt handlar om mat.
Livet är ett mörker.

jag brukar äta en limpa, två chipspåsar, en påse polly, en marabou , ett paket glass och en kladdkaka.
Ungefär varannan dag. Jag väger 44,5 kg 160 cm och jag är inte nöjd med vikten.

Att bli smal kommer inte ge dig lycka, Du kommer inte må bättre utav det.

Det alla måste göra för att känna riktig lycka. är att acceptera vem man är, Hur ens situation ser ut (yrke,boende,sociala sidan)

vad är det som gör det så viktigt att gå ner? varför trivs du inte med dig själv?

Upp med hakan nu gumman de blir bra!

Ingen riktig diskussion detta, men jag tror det du beskriver är ganska allmängiltigt.

Vill du ha hjälp? OK. Sluta bete dig som en idiot och använd huvudet. Där har du din hjälp. Ät normalt, och sluta upp med att trycka fingrarna i halsen efteråt. Det löser ditt problem. Du är tillräckligt smart för att förstå att det är psykologiskt betingat, så varför kan du inte granska begreppen ifråga (t ex ideal och självbild) och rannsaka dig själv?

Om du är medveten om att situationen är utom kontroll och att du faktiskt inte besitter styrkan att komma över det själv så finns det bara en sak att göra, och det är att söka hjälp hos vården, för då behöver du terapi (och inte helt osannolikt någon form av antidepressiva).

Det finns ingen anledning att skämmas över din kropp, så vad håller du på med?

Jag vet att jag borde. Men det är svårt att söka hjälp när man skäms så mycket. Det hade varit skönt om man tog sig ur det själv. Att söka hjälp är som att sätta stämpeln i pannan att man är en svag människa som inte klarar sig själv. Jag är fan 21 år vill kunna klara mig själv.

Har du någon vän som du litar på? Berätta för henne att du verkligen behöver hjälp men att du inte klarar av att ta kontakt med sjukvården. Be henne boka en tid till dig.

Jag har aldrig upplevt problemet på nära håll, så jag kan nog inte hjälpa er egentligen, jag skriver nu bara trams som ni alla hatar mej för.... Men viktproblemet och det psykiska problemet är inte det enda viktiga här som jag ser det. Försök se det ljusa i det hela, ni lider troligen inte av fetma vilket på sätt och vis är en fördel med tanke på de belastningar på kroppen som det innebär. Näringsbrist och blodsockerkurva som liknar en bergochdalbana kan kanske bli följden av dessa s.k matvanor. Det går ju att äta mycket gott ofta och sånt som innehåller ämnen som kroppen behöver och samtidigt kan man i teorin vara smal om man vill. Mer nyttig mat, grönsaker och minska ned på socker och annat kladd.

Ibland behöver man hjälp. Man är inte mer en svag människa om man behöver hjälp att ta sig ur ett psykiskt problem än man är svag för att man går på kryckor när man stukat foten.

Haaaar du läst mattilåtet? om inte - gör det, och ignorera de värdelösa "men bara ät regelbundet och träna" råden du får av flashbackanvändare som är helt okunniga när det gäller ätstörningar och de psykiska/fysiska mekanismer som vidmakthåller sjukdomen. Det du beskriver är jättefarligt (för att inte tala om totalt outhärdligt rent psykiskt) och jag blir uppriktigt sagt orolig när jag läser att du inte har kontakt med sjukvården. Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet, tvärt om, styrka är att våga vara ärlig mot sig själv och andra om att man är sjuk och faktiskt behöver hjälp just nu, trots att det kan kännas som att man då tappar kontrollen. Att svälta, hetsäta och kräkas så pass ofta och omfattande som du gör är som du säkert redan vet väldigt skadligt för kroppen, speciellt med tanke på att du inte har så stora fysiska marginaler, och oavsett om du är beredd att påbörja någon form av behandling eller ej så behöver du komma i kontakt med en läkare.
Vart i landet bor du Ts?

Vad är mattillåtet för något? Ja men precis. Jag har kontaktat Vårdcentralen men dem bad mig bara vända mig till undomottagningen och det blev aldrig av att jag gick till ungdomsmottagningen just för att jag inte har något bra förtroende för läkaren där.

I dalarna!

Och självklart borde man prata med någon i familjen. Men jag vill inte vara en last för dem. Eller att de ska oroa sig för mig. Det skulle jag må alldeles för dåligt av. Vill egentligen bara kunna lösa det själv så man slipper vara ett problem eller orosmoment för någon annan. Samtidigt är man ju så jävla svag. Fattar inte hur jag kan vara det. Borde vara starkare.

Att säga till mig "sluta ät och spy, ät regelbundet så löser allt sig" Det är ungefär samma sak som att säga till någon annan "Sluta andas". Så omöjligt känns det. Det är helt oförståeligt, jag vet.