Måste man må dåligt för att inse meningslösheten?

Person X

1. Mår dåligt och vill må bra
2. Söker lycka genom externa objekt
3. Erhåller lycka som avtar efter tag

Person Y

1. Mår bra och vill må bättre
2. Söker lycka genom externa objekt
3. Erhåller lycka som avtar efter ett tag

Sammanfattning:
X: Må dåligt > må bra > må dåligt
Y: Må bra > må bättre > må bra


Frågor och funderingar

• Hur väl överens med verkligheten stämmer ovanstående slutsats?
• Kommer den lycklige förstå chimären med extern lycka?
• Varför vill den som mår bra må bättre? Finns det någon gräns?
• Vad gör den olycklige när hen inser chimären?

Det påskyndar förståelsen av meningslösheten att må dåligt, ja.

Sedan blev ju Buddha upplyst vid 29 trots en uppväxt i skyddad verkstad.

Var det inte vid åldern 29 som han övergav sitt gamla liv för att börja leva som en "vanlig fattig"? För att sedan nå full upplysning vid 35 eller 36?

Även om han inte blev upplyst i en miljö av välstånd och lyx, så förstod han åtminstone att något inte var som det skulle, och ville se "den riktiga verkligheten".

Du menar att förnimmelsen av varat respektive intet är relativt betraktarens sinnestillstånd? Varför är den ena perceptionen sann och den andra falsk i sådana fall?

Det jag menar är att både X och Y lever i en illusionistisk cykel. X faller tillbaka till olycka, medan Y faller tillbaka till lycka. Det är samma cykel och den skapar inget annat än tillfällig extern tillfredsställelse. Det är tillfredsställelse som inte behövs.

Jag säger alltså att den olycklige kommer att inse att den externa glädjen kommer att falla tillbaka till intern olycka. Den lycklige faller tillbaka till intern glädje och kommer därför inte att inse chimären.

Vad menar du?

Det stämmer nog rätt bra överens med verkligheten. Alltså hur människor tenderar att sträva efter lycka som visar sig vara mer eller mindre temporär.

Jag tror inte att det finns människor som befinner sig permanent i samma sinnesstämning. De flesta verkar ha ett neutralt tillstånd som grund - alltså varken glada eller ledsna. Därifrån ökar eller minskar välbefinnandet beroende på externa och interna orsaker.

Alla har säkert möjligheten att inse lyckans obeständiga natur. Båda personerna i ditt exempel upplever kontraster, och det är det som ligger till grund för insikten. Någon som däremot permanent befinner sig i samma tillstånd skulle inte förstå.

Varför den som redan mår bra strävar efter att må ännu bättre beror nog också på kontrasterna. För att kunna uppskatta lyckan behövs det kontraster. Den som ständigt upplever samma nivå av lycka skulle till slut inte uppskatta det eftersom det inte finns något att jämföra med.

Den som är deprimerad och inser att lyckan är en typ av chimär blir förmodligen inte hjälpt av det, om hen inte även inser att nedstämdheten också är en chimär. Ljuset och mörkret behöver varandra.

Som inte behövs för vad? Att existera?


Jag trodde du menade att uppfattandet av världen som meningslös är mer sann än motsatsen, och undrade varför det skulle förhålla sig så.