Är detta dystymi?

Finner det extremt svårt att stimulera mig själv.

Kvittar mer eller mindre om det är knäckebröd eller finare kött som förtärs. Det är ändå över på några minuter och så länge kroppen får vad den behöver är det bra. Kvittar om kvinnan är vacker eller inte, förstår ändå halvvägs in att det inte är värt besväret. Förstår ärligt talat inte hur dessa små stimulanser kan förgylla människors vardag.

Hade en nära döden-upplevelse på jobbet för någon månad sen. Kände ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Borde inte iaf hjärtat slå snabbare i dessa situationer? Kände dock viss olust eftersom arbetsutrustning för någon hundralapp gick åt helvete men det är allt jag känt hittills.

Pengar är inte intressant, bara jag klarar mig. Förklarade för chefen att jag inte bryr mig vid senaste löneförhandlingen och sanningen är att jag inte bryr mig ett skit om vad jag tjänar. Har mer pengar än jag behöver men finns inget meningsfullt att spendera på och det är väl bra att ha om saker rätar till sig.

En kvinna har fått mig känna annorlunda men det var över 2 år sedan och inget någon annan kvinna någonsin varit i närheten av, alla billiga förälskelser inräknade.

Det var total avsaknad av självbevarelsedrift som till stor del orsakade händelsen i arbetet. Även varit med om andra livshotande situationer helt självförvållade på grund av onödig oaktsamhet. Tycker det är synd att någon oskyldig bilförare förr eller senare får betala för att jag onykter gärna vandrar närmsta vägen hem (motorvägen). Har ingen dödslängtan eller självmordstankar bara extrem likgiltighet inför allt, inte minst mitt egna liv.

Varför just dystymi och inte depression?

Dystymi innebär att det går lite mer mot det maniska, det är en enklare form av bipolär eller manodepressiv där du saknar de riktigt stora mano-perioderna och istället har snabbare växlingar mellan nedstämd och manisk. Det låter inte riktigt som du har mani av det lilla du skrivit?

Oavsett vilket så bör du kontakta din husläkare för remiss antingen till psykiatriker eller psykolog om du känner att det är mer än du mäktar med.

Svårt att säga, kan lika gärna vara en depression du befinner dig i. Jag är diagnostiserad med dystymi men lite osäker på hur väl jag känner igen mig i dig. Visst, man är väldigt likgiltig då man lider av dystymi, men det blir man även av depression. Hur länge har du lidit av dina bekymmer? Kan du se ett avsnitt av någon serie eller någon film och försvinna in i och känna någon sorts "glädje" just då?

Har du svårt med rutiner? Är du ofta för trött för att hitta på aktiviteter och känner att allt ändå är hopplöst som om det inte finns någon mening? Hur ser du på framtiden?

Frågorna är många men det kan säkert vara dystymi du lider av.

uppenbarligen inte.

Att dystymi skulle gå lite mer mot det maniska, det tror jag inte på. Det handlar väl bara om en kroniskt nedsatt sinnesstämning? Inte så bara kanske, känner själv detsamma som TS för det mesta. Allt är skit, och inget eller någon kan göra något åt det. Knark möjligtvis, men det är ju bara tillfälligt..

Ni som har fått diagnosen dystymi, hur skulle ni beskriva ert liv?